Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Livräddning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
847
Livräddning
848
Fig. i—2. Olika sätt att frigöra sig från en
drunk-nandes grepp.
öppet vatten el. efter nedgång på svag is).
Räddaren bör i öppet vatten om möjligt
nalkas den nödställde bakifrån, så att denne ej
får tillfälle att gripa tag i honom. Undgår han
ej den drunknandes grepp, måste han energiskt
frigöra sig från detta samt fattar därefter om
hans armar strax ovan armbågarna och vänder
honom så, att han kan gripas bakifrån. Vid
frigörandet enl. fig. i bör räddaren samtidigt med
några kraftiga simtag med benen söka komma i
ovanläge. För ilandföringen kunna sedan olika
grepp användas (enl. fig. 3, om den nödställde
är relativt lugn, enl. fig. 4—5, om han är orolig
och våldsam, enl. fig. 6, endast om han är vid
fullt medvetande och sansad). Skall räddaren
ensam föra den drunknande längre sträcka på
lågt vatten, bör han lägga upp honom på sina
axlar genom att t. ex. med v. hand fatta om den
drunknandes h. handled, skjuta in huvudet under
hans mage, högra armen runt hans högra lår
(framifrån) samt därefter resa sig upp. — Sedan
den förolyckade upptagits ur vattnet, bör man
omedelbart söka få igång andningsverksamheten,
om denna synes ha upphört. Finnas flera
medhjälpare, bör man även sända bud efter läkare,
ordna med rum, varma filtar, varm dryck o. dyl.
— I mitten av 1800-talet kom den engelske
läkaren Marshall Hall på tanken att genom
bröstkorgens växelvisa sammanpressande och
utvid
Fig. 3—6. Olika fattning vid ilandföring av en drunknande: 3 huvudfattning,
4 bröstfattning, 5 armfattning, ö axelfattning.
gande söka åstadkomma en naturlig andning. En
annan engelsk läkare, Silvester, framkom ung.
samtidigt med en enklare metod enl. samma
principer, vilken, något modifierad, går under
benämningen silvester-plomanska metoden. 1908
publicerade den engelske fysiologen E. A. Schäfer ett
nytt tillvägagångssätt, som i vissa avseenden
syntes vara ändamålsenligare än de föregående men
som enl. senaste rön (E. Asmussen och M.
Nielsen, 1950) visat sig ha mindre värde på gr. av
det ringa andningsdj upet (totala luftutbytet
endast i medeltal 180 cm3). Den av danske
överstelöjtnanten Holger Nielsen 1932 utarbetade
metoden (HN-metoden) och en mellanform av denna
och Schäfers, Drinker-Shaws metod med 2
hjälpare (av 1935), äro mycket effektiva (särsk.
HN-metoden) och ha på senare tiden vunnit stor
utbredning. En av engelsmannen Frank C. Eve
1932 publicerad, synnerligen enkel och effektiv
apparatmetod (omstj älpnings-, gung- el.
vippmetoden) synes f. n. (1953) alltmer komma i bruk i
Sverige. Vid Eve- och HN-metoderna är totala
luftutbytet i medeltal 540, resp. 450 cm3. (Ang.
olika metoders utförande se Konstgjord andning).
Behandlingen bör, om inga synliga resultat
erhållas, fortsättas minst 1, helst 2 tim. el. tills
någon syrgasapparat el. en pulmotor anskaffats.
När patienten ev. själv kan andas ordentligt,
upphör man med den konstgjorda andningen och
vidtager åtgärder för kroppsvärmens höjande
(inläggande i torra, varma filtar, frottering med
varmt ylle från kroppens perifera delar mot
hjärtat, givande av någon dryck teskedsvis, ss.
varm mjölk, kaffe el. konjak). Sedan
kroppsvärmen något så när återställts, bäddar man
patienten i en varm säng, vädrar rummet väl
samt fortsätter med konstgjord andning, om han
återfaller i sitt skendöda tillstånd.
Har en person gått ner sig på s v a g is, bör
han uppmanas att slå en ränna i isen samt medelst
ryggsim och stöd av de på båda sidor om rännan
utbredda armarna taga sig upp på isen. Kan
han ej slå sönder isen men har tillgång till en
isdubb, slidkniv, nyckel el. liknande föremål, bör
han trycka fast detta i isen samt sedan sakta
draga sig upp sidledes (aldrig framlänges) på
iskanten, först överlivet,
därefter ena benet och, sedan
han hasat sig upp ett stycke,
det andra. Den förolyckade
bör, även om någon kommer
till hans hjälp, arbeta vidare,
så att icke fingrarna stelna
av kylan och räddningen
därigenom äventyras. Räddaren
får emellertid oftast, helst
genom ett grepp i kragen,
söka draga den nödställde
rygglänges upp på iskanten.
Är denna svag, nalkas man
krypande på magen, kastar
därefter sin rock (en käpp,
gren, ett rep el. dyl.) till
honom samt tillsäger honom att
med bibehållet tag lyfta
ar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
