- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 13. Kufstein - Longör /
879-880

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

879

Ljus

880

(se fig. l) 1. från en stark ljuskälla A fick
passera en lins B och därefter träffade en under 450
gentemot l:s riktning placerad, halvgenomskinligt
försilvrad glasskiva, varigenom bilden av A
brag-tes att falla i L i st. f. i C. L var beläget vid
tandraden av ett cirkulärt tandhjul M, så att 1.
från A släpptes fram till linsen E genom ett
mellanrum mellan tänderna, om det föll på ett
sådant, raen avskärmades helt, om det föll på
en tand. Linsen E gjorde ljusstrålarna parallella.
En annan, på en avlägsen ort befintlig lins F
sammanbröt åter strålarna, som fingo falla på
en spegel H, av vilken de reflekterades tillbaka.
Det återkastade 1. betraktades genom okularet
D. Vreds tandhjulet runt, inträdde vid en viss
omloppshastighet en utsläckning av 1. vid D, i
det att 1., som passerat genom ett mellanrum
mellan ett par tänder och efter återkastningen
åter passerade L, därvid avskärmades av en tand.
Fizeau bestämde på detta sätt ljushastigheten i
luft till 313,000 km/sek. Av L. Foucault (1854)
föreslogs en annan metod, som, särsk. efter
förbättringar av A. Michelson, gav mycket
noggranna värden. En belyst spalt A (se fig. 2)
avbildas av linsen B i C. I strålgången befinner
sig en planspegel D, som kan försättas i hastig
rotation kring en axel, vinkelrät mot teckningens
plan. I den utritade ställningen reflekterar D
1. till konkavspegeln E, där det återkastas. Genom
en i strålgången införd, halvgenomskinligt
försilvrad glasplatta G avbildas spalten vid H.
Befinner sig spegeln D i rotation, så har den, då
det från E återkastade 1. åter träffar densamma,
vridits, varför den reflekterar 1., som om det
komme från punkten C, och ger en spaltbild vid
H’. Förskjutningen av spaltbilden mätes. Då
avståndet mellan D och E ej behöver vara mer
än ett par meter, kan metoden även användas
för att bestämma ljushastigheten i andra ämnen
än luft. På senaste tid ha en rad elektriska
metoder för bestämning av ljushastigheten använts,
bl. a. med kerrceller och fotoceller, med
utnyttjande av kortvågsresonans och med radar. Det
f. n. sannolikaste värdet är 299,972 km/sek.

De första vetenskapligt utarbetade teorierna för
l:s natur sågo dagen vid slutet av 1600-talet. I.
Newton uppställde 1698 den s. k. emissions-,
emanations- el. korpuskularteorien,
enl. vilken 1. består av med stor hastighet från
ljuskällan utslungande korpuskler. På grundval
av denna teori lyckades Newton förklara de flesta

Fig. 2. Schematisk bild av Foucaults anordning för
bestämning av ljushastigheten.

på den tiden kända optiska fenomenen, och
teorien var under hela 1700-talet allm. förhärskande.
Redan tidigare än Newton uppställde Chr.
Huy-gens den s. k. u n d u 1 a t i o n s- el. v å g t e
o-rien för 1. (1690), enl. vilken i analogi med
ljudet 1. utgöres av en longitudinell vågrörelse i
ett okänt medium av utomordentligt liten täthet,
den s. k. ljusetern. Teorien kunde helt
förklara interferens- och dubbelbrytningsfenomenen.
Däremot bragte l:s rätliniga utbredning teorien
svårigheter, vilka Huygens sökte övervinna
genom att uppställa den s. k. Huygens’ princip.
Teorien råkade dock snart i glömska men
återupptogs i början av 1800-talet och fullföljdes
framför allt av A. J. Fresnel, men även av Th.
Young, E. L. Malus, D. Brewster, D. F. Arago,
S. D. Poisson m. fl. Fresnel ansåg 1. vara en
transversell vågrörelse i en ljuseter, bestående av
småpartiklar, som voro bundna till vissa
jämviktslägen medelst kvasielastiska krafter.
Teorien visade sig väl återgiva de optiska
fenomenen. Då i gaser och vätskor endast longitudinella
svängningar kunna uppstå, nödgades Fresnel, för
att förklara ljusvågornas transversalitet, anta,
att etern var en fast kropp. Fresnels teori var
den sista i raden av de mekaniska ljusteorierna.
Den undanträngdes av den
elektromagnetiska ljusteorien, som 1864 grundlädes av
C. Maxwell och enl. vilken 1. är en
elektromagnetisk vågrörelse i etern. Enl. denna teori
utgöres 1. av en intim växelverkan av elektriska
och magnetiska fältstyrkevariationer, varvid den
elektriska och den magnetiska fältvektorn stå
vinkelrätt på varandra och på
fortplantningsrikt-ningen. Denna teori kunde i sin ursrungliga
form ej förklara dispersionsfenomenen. Detta
lyckades först H. A. Lorentz genom införandet
(1892) av elektronteer ien, vilken sedan
utvecklats framför allt av P. Drude, H.
Helm-holtz och M. Planck. Elektronerna i ett medium
antas bundna vid sina jämviktslägen genom
kvasielastiska krafter. När 1. infaller i mediet,
försättas elektronerna i tvungna svängningar.
Intill 1900 tycktes dessa teorier vara de mest
välgrundade, som över huvud förekommo i fysiken.
Sedan dess har vid sidan av dem ställts en
kvantumteori för 1. genom Plancks antagande av
l:s diskontinuerliga emission och A. Einsteins
hypotes om existensen av 1 j u s k v a n t a,
ljusatomer el. fotoner. Den skenbara
motsättningen mellan vågteorien och kvantumteorien för
1. har den moderna vågmekaniken sökt bortskaffa.
Den senaste tidens forskningar ha fört till en
förändrad uppfattning om sambandet mellan
materien och 1., sedan man experimentellt kunnat
visa, dels att materia kan alstras av strålning,
”m a t e r i a 1 i s a t i o n” av 1., dels omvänt att
1. kan bildas av materia,
”dematerialisa-t i o n” av materia. En antydan till existensen
av ett dyl. samband gav redan den av Einstein
som en konsekvens av den speciella
relativitets-teorien härledda relationen mellan energi och
massa, enl. vilken det tillkommer varje massa
en energimängd, som är = produkten av massan
och kvadraten på ljushastigheten. Man kan lätt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:18:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffm/0542.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free