Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lotteri - Lotti, Antonio - Lotto, Lorenzo - Lotus - Lotusblomma - Lotuskapitäl - Lotusträd - Lotze, Hermann - Loubet, Émile - Loubetsi - Loucheur, Lousi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
Lotti—Loucheur
24
Lorenzo Lotto: Porträtt av Laura di Pola. B
rera-galleriet, Milano.
däremot å vinst i utländska 1., om vinstens värde
överstiger ioo kr.
Lotti [lå’-], Antonio, italiensk tonsättare
(omkr. 1667—1740), organist och sedan
kapellmästare vid San Marcokyrkan i Venedig. L. vann
stor berömmelse som operakompositör, men hans
största betydelse ligger inom kyrkomusiken, där
han i sina mässor och miserere bibehöll den gamla
ädla, av operastilen oberoende karaktären.
Lotto [lå’tå], Lorenzo, italiensk målare av
venetianska skolan (omkr. 1480—1556). L. är en
av de mest egenartade av Venedigs målare. Han
börjar som efterföljare till Giovanni Bellini
(”Hieronymus” i Louvren). Hans stil varierar
dock starkt och upptar drag både från Tizian,
Palma och t. o. m. från Rafael. Från 1516 kan
man spåra ett allt starkare inflytande av
Correg-gio. Under 1530-talets första år har L. en
fullständigt högrenässansmässig stil (”Nikolaus’
förhärligande” i Santa Maria del Carmine i
Venedig), därefter blir han alltmera maniererad. Han
är mästare till en serie mycket betydande,
egenartade och uttrycksfulla porträtt.
Lotus, bot., se Käringtand.
Lotusblomma, bot., se Näckrosväxter.
Lotuskapitäl, se Kapitäl.
Lotusträd, bot., se Zizyphus.
Lotze [Iå’tsa], Rudolf Her m a n n, tysk
filosof (1817—81). Han studerade medicin och
filosofi i Leipzig, blev prof, i Göttingen 1844 och
i Berlin 1881. Viktigaste skrifter: ”Metaphysik”
(1841), ”Logik” (1843), ”Medizinische
Psycholo-gie” (1852), ”Mikrokosmos” (3 bd, 1856—64),
”System der Philosophie” (I, ”Logik”, 1874; II,
”Metaphysik”, 1879).
L., en av Tysklands mest betydande filosofer
efter Hegel, förenar spekulativ läggning med
grundlig medicinsk skolning och utomordentlig
framställningskonst. I likhet med Leibniz vill L.
förmedla mellan mekanism och teleologi. Han
vänder sig med skärpa mot Schellings antagande av
en livskraft. Materialismen kan enl. L. ej
förklara själslivets enhet, som kräver det själsligas
tillhörighet till ett och samma jag. L. lär icke
en allbesjälning och en ”psykofysisk
parallel-lism” i Spinozas mening, utan han antager en
växelverkan mellan kroppen och den som substans,
tänkta själen; han är
därför icke heller
pan-teist utan avslutar sin
metafysik med tanken
på en personlig gud.
Därmed förbindes
tanken på en gudomlig
världsplan, en
teleo-logisk världsordning,
vilken de mekaniska
lagarna och
naturkrafterna äro
underordnade som tjänande
medel. Denna ordning
är inriktad på
förverkligandet av
”vär
dena” ; den av L. betonade skillnaden
mellan ”värdena”, som ”gälla tidlöst”, och det
verkliga, som ”är” i tiden, hör till de beståndsdelar
av hans filosofi, som nu åter blivit aktuella.
Loubet [lobä’], É m i 1 e, fransk president
(1838—1929). Han var först advokat, invaldes
1876 i deputeradekammaren som moderat
republikan, var 1887—1888 minister för allmänna
arbeten i kabinettet Tirard, konseljpresident och
inrikesminister 1892 samt inrikesminister 1892—
93 under Ribot. 1885 blev L. led. av senaten,
1896 dess president och utsågs efter F. Faures
död febr. 1899 till republikens president med
483 röster mot 279 för Méline. Som president
under en ganska orolig tid intog L. en strängt
konstitutionell hållning och fyllde väl sina
representativa plikter. Han företog bl. a. en resa till
Ryssland samt besökte även London, Rom och
Madrid. Vid ämbetstidens utgång (18 febr. 1906)
lämnade L. politiken.
Loubetsi, en Svenska missionsförbundets
station i Franska Ekvatorialafrika; c:a 300 km n.
n. v. om Boma, anlagd 1922.
Loucheur [lo/ö’r], Louis, fransk politiker
och industriman (1872—1931). Som inflytelserik
industriledare blev L. dec. 1916 understatssekr.
för krigsindustrien i ministären Briand, övergick
mars 1917 till ministären Ribot som
understatssekr. för kolanskaffning, var sept. 1917—jan.
1920 ammunitionsminister i ministärerna Painlevé
och Clemenceau. 1919 invaldes han i
deputeradekammaren, slöt sig till republikanska vänstern och
var jan. 1921—jan. 1922 minister för de
befriade områdena i Briands ministär. Han förde 1921
personliga underhandlingar i Wiesbaden med
tyske återuppbyggnadsministern Rathenau om
tyska naturaleveranser till de franska krigshär ja-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
