- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 14. Lonicera - Mikado /
41-42

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lucas van Leyden - Lucca - Lucca, Bagni di - Lucca, Pauline - Luchaire, Achille - Lucia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

41

Lucca—Lucia

42

Katedralen i Lucca.

tus och Magdalena”, från 1519), stundom åt en
satirisk ton. Hans mottaglighet för intryck, icke
minst från Dürer och från italienarna (Marc’
Antonio Raimondi), hindrar icke, att han äger
en betydande originalitet. Som oljemålare gick L.
i lära hos Cornelius Engelbrechtsen i Leiden, där
museet förvarar ett av hans största verk, ett
flygelaltare med ”Yttersta domen”. Louvremuseet
har ”Loth och hans döttrar”, Kaiser
Friedrich-museet, Berlin, flera bilder, bl. a. ”Schackspelare”.
— Se bild 3 å pl. vid Holländsk konst. —
Monogr. av M. J. Friedländer (1925).

Lucca [lo’ka], stad i Toscana, Italien, på en
välodlad slätt 20 km från kusten; 33,000 inv.
Från romartiden kvarstå rester av en amfiteater;
den tredubbla stadsmuren är dels romersk, dels
medeltida. Katedralen är byggd vid 1 ooo-talets
slut men har en fasad från 1200-talets början; i
det inre finns den ”undergörande” träbilden Volto
Santo. L. nämnes f. ggn 218 f. Kr., blev senare
romersk stad, hade under langobarderna egna
hertigar, lydde på 1300-talet en tid under Pisa men
återfick mot årh:s slut sin frihet. Napoleon gav
L. och Piombino 1805 som furstendöme åt sin
svåger F. Bacciochi, men Wienkongressen
överlämnade det 1815 som hertigdöme åt f. d.
drottningen av Etrurien, spanska infantinnan Marie
Louise. L. tillföll Toscana 1847. — Litt.: J.
Ross och N. Erichsen, ”Story of L.” (1912).

Lucca, B agn i di [ba’nji di lo’ka], se Bagni.

Lucca [lo’ka], P a u 1 i n e, österrikisk
sång

erska (1841—1908). Hon var 1861—72 anställd
vid operan i Berlin, 1874—89 i Wien, sjöng
sedan med stor framgång i Gamla och Nya
världens främsta konstcentra. L. ägde en synnerligen
omfångsrik och fyllig sopranröst, som hon
behärskade på ett enastående sätt. Därtill kom en
mästerlig scenisk framställning.

Luchaire [ly/ä’r], Achille, fransk
historiker (1846—1908), prof. 1889 vid Sorbonne i
Paris. Efter ett par avh. i filologi övergick
L. till medeltidshistorien och skrev där en rad
viktiga arbeten, bl. a. ”Histoire des institutions
monarchiques de la France sous les premiers
ca-pétiens” (2 bd, 1883), som gav en ny
uppfattning av det tidigare franska
medeltidskonunga-dömet, och en stor monogr. över Innocentius III
(6 bd, 1904—08).

Lucia (av lat. lüx, gen. lücis, ljus), helgon,
som enl. legenden ljöt martyrdöden i Syrakusa
omkr. 300, under Diocletianus. Sägnen omtalar,
att då hon skulle brännas på bål, gjorde elden
henne ingen skada, och hon dödades då med svärd.
Enl. en senare legend utstack L. sina ögon, som
en yngling förälskat sig i, och lät bära dem på
ett fat till denne, som därav bevektes att bli
kristen. Sedermera gav Gud henne nya ögon,
ännu skönare än de förra. — L. åkallas för
ögonsjukdomar; därjämte är hon böndernas
skydds-patronessa. Hennes namn möter redan i de äldsta
martyrologierna och kalendarierna vid den 13 dec.
— På svenska runstavar och norska
kalenderstavar är L:s dag, Lussimässa, allmänt
betecknad som viktig bemärkelsedag. Alltifrån
medeltiden troddes natten före 13 dec. vara årets
längsta natt, och med Luciadagen ansågs
dagökningen inträda. Denna uppfattning miste med
gregorianska tideräkningens införande 1753
alldeles sitt berättigande men bibehöll sig dock i
folkmedvetandet. Med L. ingick julmånaden. Till
Lussimässan skulle fordom allt arbete med
skörden, trösk, mäld, bak och brygd, vara
undanstökat. Enl. en folksägen är L. alla vättars o. a.
under jordsväsens moder. Svensk och norsk
folktro har också betraktat henne som den vid
vinter-solståndstiden uppträdande andeskarans
härskarinna. — Luciahögtiden var förbunden med
varjehanda egendomliga fornseder. Kvällen tillbragtes
med ”gille och lekar”, och man synes fordom ha
vakat hela natten (därav ordet lussivaka).
På själva Luciadagen undfägnades husets folk i
tidig otta av en bland husets yngre kvinnor, som,
vitklädd och med brinnande ljus fästa på
huvudet, bjöd på fläsk el. ost, ”lussibiten”, och öl, i
senare tid på glögg el. kaffe. Denna kvinna
kallades sedan hela dagen Lussi el. Lussibrud
och fick ej nämnas med sitt rätta namn. Dagen
var f. ö. ägnad åt mat och dryck; överflöd
denna dag ansågs medföra goda tillgångar under det
stundande året. Även husdjuren skulle ha sin
”lussibit”. I s. v. Sverige bakas till L. ett
kult-bröd (”lussekatt”). L. har mest firats i v.
Sverige, särskilt Värmland och Västergötland. —
Genom ett initiativ från Stockholms-Tidningen fick
Lucia-firandet i huvudstaden fr. o. m. 1927 helt
nya former med stark publik karaktär. En ung

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:19:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffn/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free