Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lucia - Lucid - Lucida intervalla - Lucidarius, Elucidarius - Lucidor, Lasse - Lucifer - Lucilius, Gaius - Lucina - Lucioperca - Lucius I (påve) - Lucius II (påve) - Lucius III (påve) - Łuck - Luckhardt, Wassilij och Hans - Luckner, Felix von - Lucknow - Lucretia - Lucretius, Titus Carus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
Lucid—Lucretius
44
flicka utses genom en tidn.-tävlan till L. och
föres i triumftåg genom gatorna. Denna sed har
fått snabb efterföljd i många andra städer. —
Litt.: H. Celander, ”Nordisk jul”, i (1928), ”L.
och Lussebrud i Värmland och angränsande
landskap” (i ”Svenska kulturbilder”, N. f., 3, 1936);
W. Liungman, ”Luciafirandet och dess ursprung.
Något om en svensk-tysk folktro” (1944).
Lucid, klar; lättfattlig; upplyst.
Lücida interva’lla, lat., ljusa mellanstunder.
Lucidärius, E 1 u c i d ä r i u s, ett
encyklope-diskt verk från senare medeltiden. Flera olika
redaktioner finnas, i allm. uppställda i frågor och
svar och avsedda för elementarundervisningen.
Källan är ett verk av Honorius Augustodunensis
(1100-talet). På sv. finnas två redaktioner, tr.
i ”Svenska kyrkobruk under medeltiden” (1900;
i Sv. Fornskriftsällsk:s Sami.).
Lücidor, Lasse, se Johansson, Lars.
Lücifer (av lat. lüx, gen. lücis, ljus, och
fe’r-re, bära, bringa), ”ljusbringare”, övers, av grek.
Fosforos, identisk med Hesperos, morgon- (och
afton-)stjärnan, som föregår daggryningen. Ordet
förekommer i Jesaja 14: 12 som övers, av det
hebreiska ordet ”den glänsande”, använt om
konungen av Babylon, som från sin glans nedstigit
i dödsriket. Då kyrkofäderna i Jesu ord i
Lukas 10: 18, ”jag såg satan falla från himmeln
såsom en ljungeld”, funno en anspelning på
förstnämnda ställe, kom L. att betraktas som namn
på satan före dennes fall.
Lucilius, G a i u s, romersk skald av
riddar-familj (167—102 f. Kr.), den egentlige
grundläggaren av romarnas satiriska diktning. L. var
flitigt läst och högt uppskattad, även sedan
diktarten i Horatius fått en större mästare. Många
fragment av hans rika alstring äro bevarade,
på grund av sin korthet huvudsaki. av språkligt
intresse.
Lucina, rom. myt., binamn för Juno.
Luciope’rca, zool., se Gös.
Lücius, påvar.
1) Lucius I (påve 253—254), helgon.
2) Lucius II (påve 1144—45), bördig från
Bologna; bekämpade autonomisträvanden i Rom.
3) Lucius III (påve 1181—85), eg. U b a
1-do Allucingoli, fördrevs från Rom och
re-siderade efter 1182 i Lucca.
Luck [lotsk], ry. Lutsk, stad i det av
Sovjetunionen 1939 ockuperade polska Volynområdet,
n. v. Ukraina; 36,000 inv. L., som ligger vid
Styr, 70 km s. ö. om Kovel, var redan under
medeltiden ett betydande centrum i Volynien.
Under 1 :a världskriget var L. centrum för
general Brusilovs offensiva operationer i juni—
augusti 1916, tillföll därefter Polen och hörde till
vojvodskapet Waiyh. Biskopssäte. Textil-
läder- och livsmedelsindustri. Under tysk-polska
kriget 1939 besattes L. av ryssarna, intogs 1941
av tyskarna och återerövrades 1944 av Röda
armén.
Luckhardt [lo’khart], bröderna Wassilij
L. (f. 1889) och Hans L. (f. 1890), tyska
arkitekter, framträdde i mitten av 1920-talet som
representanter för ett slags funktionalistisk
radikalism. Särsk. ha de gjort sig kända som
skapare av affärsbyggnader, bl. a. Telschowhaus i
Berlin (raserat under 2:a världskriget).
Luckner [lo’knar], Felix von, greve, tysk
sjöofficer (f. 1884). Han var under 1 :a
världskriget befälhavare på mo tor segel fartyget
”See-adler”, med vilket han 1917 förde ett
framgångsrikt kaparkrig på världshaven. L. har skildrat
sina minnen i ”Seeteufel” (1921; ”Havets
demon”, s. å.).
Lucknow [eng. utt. la’knaul, stad och
vinterhuvudstad i staten Uttar Pradesh, Indiska
unionen, på ömse sidor om Ganges’ biflod Gumti; c:a
390,000 inv. Bland märkligare byggnader är att
nämna den 1780—84 av vit marmor uppförda
moskén Imambara samt palatsen Chattar Manzil och
Moti Makal, det sistn. med stora samlingar av
orientaliska handskrifter, vidare det väldiga
Kai-sar Bagh, en aldrig färdigbyggd moské med
Mo-hammed Ali schahs mausoleum. L. har univ.,
grundat 1920. I L. finnas stora järnvägsverkstäder;
de förnämsta inhemska produkterna äro
silverbrokad, keramik och silverarbeten. — Under
se-poysupproret 1857—58 försvarades fästet i L.
från juli 1857 med tapperhet av den fåtaliga
brittiska garnisonen.
Lucrètia, romarinna, g. m. Lucius Tarquinius
från Collatia, var frejdad för sin ovanliga
skönhet och sitt kyska väsen. Kungasonen Sextus
Tarquinius fattade för L. en häftig lidelse, som
han slutligen i mannens frånvaro med list och
våld tillfredsställde. L. lät därefter hemkalla sin
man och sina närmaste samt dödade sig inför
deras ögon efter att ha omtalat Sextus’
våldsgärning. Det länge närda missnöjet bröt då ut
i öppet uppror, och konungamakten avskaffades
i Rom (509 f. Kr.). — L:s öde har ofta
behandlats i konst och skönlitteratur.
Lucretius, Titus L. Carus, romersk skald
(omkr. 97—55 f. Kr.). Han efterlämnade — i
icke alldeles fullbordat skick — en lärodikt på
hexameter i sex böcker, vilken utgavs av Cicero.
Dikten, ”De rerum natura” (sv. övers, av A.
Jacobsson, ”Om världsaltet”, 1904), innehåller en
framställning av Epikuros’ filosofi, huvudsaki.
hans fysik, som stödde sig på Demokritos’
atomlära. L. sökte leda i bevis, att alla företeelser
i världen, även själslivets yttringar, få sin fulla
förklaring genom atomerna och deras rörelse.
Han ville härmed ej blott meddela en klar
insikt om den levande och döda naturens fenomen
utan även befria sina läsare från de olyckor och
lidanden, som religiösa villfarelser medföra. L:s
dikt är avfattad på ett språk, som har en
bestämt arkaistisk prägel och som kämpar med
svårigheten att bringa vetenskapliga utredningar i
poetisk form. Den blev i forntiden mycket
beundrad, och intresset för dikten vaknade på nytt
vid nyare tidens början. Gripande är motsatsen
mellan å ena sidan de bilder skalden bjuder av
naturens skönhet, mänsklighetens framåtskridande
och de lyckoglimtar, som beskäras denna, och å
andra sidan diktens mörka grundton,
framträdande även i den berömda skildringen av
kär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
