Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig XII (konung av Frankrike) - Ludvig XIII (konung av Frankrike) - Ludvig XIV (konung av Frankrike) - Ludvig XV (konung av Frankrike) - Ludvig XVI (konung av Franrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
Ludvig
52
Karls änka, Anna av Bretagne, varigenom
Bretagne räddades åt kronan. L. genomförde
reformer och stärkte Frankrikes ställning utåt. Han
upptog huset Anjous anspråk på Neapel och
gjorde själv anspråk på Milano. L. erövrade 1499—
1500 Milano samt 1501 Neapel, stred därefter
med växlande krigslycka till 1512, då
fransmännen måste lämna Italien. L. slöt fred 1514 och
avstod alla sina italienska besittningar. Trots
krigen hade Frankrike goda år, och välståndet
växte. — Litt.: M. Darcy, ”Louis XII” (1935).
13) Ludvig XIII, konung, son till Henrik
IV och Maria av Medici (1601—43). L.
efterträdde 1610 sin fader under förmynderskap av
sin moder. Han tvangs att 1615 äkta
infantin-nan Anna ”av Österrike”, som han avskydde på
grund av hennes spanska nationalitet. Sedan
Marias italienske gunstling d’Ancre gjort sig
alltmer impopulär, blev han skjuten på initiativ av
L:s jaktkamrat hertig de Luynes, och Maria
förvisades till Blois. L. leddes nu av Luynes.
Marias trogne rådgivare Richelieu försonade L. och
henne. Ett nytt hugenottkrig slutade med L:s
nederlag vid Montauban 1621; strax efteråt dog
Luynes. L. tog 1624 Richelieu, nu kardinal, till
förste minister för att fullfölja upprorsmännens
krossande och Spaniens bekämpande. Till sin död
1642 var kardinalen landets verklige härskare, i
sin politik stödd av L., ehuru förhållandet dem
emellan ej alltid var hjärtligt. L. var far till
L. XIV och till Filip (I) av Orléans. — Litt.:
”Richelieu et le roi Louis XIII” (1934); L.
Vau-nois, "Vie de Louis XIII” (1936).
14) Ludvig XIV, konung, den föreg:s son
(1638—1715). Han efterträdde 1643 sin fader
under förmynderskap av sin moder, Anna av
Österrike, och Mazarin. Efter den senares död
1661 övertog L. själv regeringen. Utan att vara
någon verkligt stor personlighet blev L. sitt
århundrades huvudfigur, ”le roi soleil”. Han hade
en visserligen ej djup men rörlig begåvning, ett
ytterst värdigt och myndigt uppträdande, en
naturlig livlighet och ett omisskännligt nit för
regeringen. Uppfylld av föreställningen om
envåldsko-nungadömets och sin egen höghet, älskade han
makt, glans och ära. Som han hade förmågan att
skaffa sig utmärkta medhjäpare på statslivets
olika områden — Colbert, Turenne, Condé,
Duques-ne, Louvois o. s. v. —, blev L:s regering en
glansperiod för Frankrike, ”le grand siècle”, under
vilket även litteratur och konst blomstrade. Om
landet under denna tid se vidare Frankrike, sp.
53. De många krigen och det dyrbara hovlivet
verkade dock i längden finansiellt fördärvligt,
likaså i hög grad Nantesiska ediktets upphävande
1685, som hade till följd en stark
hugenottut-vandring. L. äktade 1660 Maria Teresia (d.
1683), dotter till Filip IV av Spanien. L:s
giftermål och starka yttre kyrklighet, som
småningom övergick till bigotteri, hindrade honom ej från
att ha många älskarinnor. De mest bekanta voro
La Vallière och Montespan samt madame de
Maintenon, vid vilken han lät hemligen viga sig
och som fick stort inflytande över honom. L.
hade med sin gemål blott sonen Ludvig, som
avled redan 1711, 1712 följd i graven av sin äldste
son och sin ene sonson. Vid L:s död, V» 1715,
återstod av hela hans manliga avkomma — utom
Filip V av Spanien, som avsagt sig tronföljden
—blott en 5-årig sonsonsson, Ludvig av
An-jou (L.15).
15) Ludvig XV, konung, den föreg:s sonsons
son (1710—74), son till L., hertig av Bourgogne,
och Maria Adélaide av Savojen. L. efterträdde
1715 L. XIV, till 1723 under förmynderskap av
Filip av Orléans. Därefter styrdes landet av
hertigen av Bourbon. 1725 äktade L. Maria
Lesz-czyriska (dotter till konung Stanislaus
Lesz-czyriski). Till premiärminister hade L. 1726—
43 sin lärare Fleury. Mot dennes vilja deltog
Frankrike i
österrikiska tronföljdskriget.
L., i början av folket
kallad ”le bien-aimé”
och hälsad med stora
förhoppningar, svek
grundligt dessa. Han
var svag och
vacklande, föga uthållig el.
politiskt intresserad,
utom tidtals för sin
hemliga diplomati. L:s
starka sensualism och
obotliga spleen
framkallade ständiga
utsvävningar och
skan
dalöst mätressvälde. L. leddes sålunda bl. a.
1745—64 av sin älskarinna madame de
Pompa-dour, som även sedan hon upphört att erotiskt
fängsla honom behöll sitt inflytande över L.
Efter hennes död hade L. som mätress madame
du Barry. Om L:s regering jfr vidare Frankrike,
sp. 53—54. Avskydd och föraktad, avled L. i
smittkoppor. Hans son, tronföljaren Ludvig, hade
avlidit redan 1765, och efterträdare blev dennes
son Ludvig (XVI).
16) Ludvig XVI, konung, den föreg:s
sonson (1754—93), son till L. XV:s son L. och
Maria Josef a av Sachsen. L. efterträdde 1774
sin farfar. Själv var L. till det yttre fet och
klumpig, till sinnet redbar och välmenande men
föga begåvad, blyg, svag och maklig. Sedan
1770 var L. g. m. den österrikiska prinsessan
Marie Antoinette. L:s trontillträde väckte
förhoppningar, som dock ej infriades.
Finansför-bättringsförsök av
Turgot, Necker,
Ca-lonne och Loménie de
Brienne misslyckades,
hovet fortsatte sitt
slöseri, och L. själv
intresserade sig
huvudsakligen för jakt. Om
L. under revolutionen
se Frankrike, sp. 54
—55. Konungaparets
misslyckade
flyktförsök 1791 ökade
misstron till L:s goda
vilja och medförde in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
