Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig XVI (konung av Franrike) - Ludvig XVII (titulärkonung av Frankrike) - Ludvig XVIII (konung av Frankrike) - Ludvig Filip (konung av Frankrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
Ludvig
54
skränkning av hans rörelsefrihet. Fängslad vid
upploppet aug. 1792, insattes L. med familj i
Tempeltornet. 21 sept. s. å. avskaffades
kungadömet. Sedan man 20 nov. s. å. i Tuilerierna
funnit L:s brevväxling med utländska makter,
var hans öde beseglat. Han ställdes inför rätta,
försvarade sig värdigt men dömdes till döden
samt besteg lugnt schavotten 21 jan. 1793. —
L. efterlämnade 2 barn, sonen Ludvig (se L.17)
och dottern Marie Thérèse Charlotte (se
Angou-léme 3).
17) Ludvig XVII (fr. Louis Charles),
titulärkonung, den föreg:s och Marie Antoinettes
son (f. 1785, d. sannolikt 1795); blev efter sin
äldre brors död, 1789, dauphin. Med sina
föräldrar var L. fånge i Tempeltornet sedan 13 aug.
1792 och ansågs efter faderns avrättning, 21 jan.
1793, av det kungliga partiet som Frankrikes
legitime konung. I juli s. å. skildes L. från sin
moder och anförtroddes åt skomakaren Antoine
Simon och dennes hustru. Simon var, liksom
hustrun, rå och obildad, och de behandlade L.
med vårdslös hårdhänthet. Makarna Simon
flyttade nattetid 19 jan. 1794 från Tempeltornet,
och det har ej oemotsägligt bevisats, att det barn,
som de kvarlämnade, verkligen var L. Simon
avrättades 28 juli 1794, och hans änka vidhöll
till sin död (1819), att L. genom hennes och
hennes makes medverkan undkommit och ersatts
med ett annat barn. Mysteriet kring L. lockade
tid efter annan äventyrare att ge sig ut för att
vara den försvunne. Störst framgång hade en
urmakare i Spandau, Karl Wilhelm Naundorf
(d. 1845), som hade turen att vara påfallande lik
bourbonerna. Han kallade sig hertigen av
Nor-mandie, kämpade energiskt för sina föregivna
anspråk och begav sig 1833 till Paris, varifrån han
1836 utvisades. Hans efterkommande ha envist
fasthållit vid kraven och gjorde ännu 1926
rättsliga anspråk gällande. — Litteraturen om
Ludvig-mysteriet är överväldigande stor. Den, som ägnat
problemet de djupast gående studierna, är G.
Lenotre (”Le roi Louis XVII et 1’énigme du
Temple”, 1920); han lutar bestämt åt den
uppfattningen, att ett utbyte av barn ägt rum och
att L. sedan gått okända öden till mötes, men
framhäver i övrigt, att källmaterialet är sådant,
att problemet för alltid torde förbli olöst.
18) Ludvig XVIII, konung (1755—1824),
yngre bror till L. XVI. Han var mera begåvad
än sina bröder, sysslade i yngre år mest med
studier i upplysningstidens anda och hade till
en början en viss sympati för 1789 års
reformidéer. När revolutionen blivit farlig för
monarkien, flydde L. juni 1791 till Koblenz och blev
där en av ledarna för emigranterna. 1795 antog
L. konungatitel; förut hade han kallats greve av
Provence. Han hade 1794 flyttat till Verona och
måste sedan flera gånger växla vistelseort för
sitt lilla hov. Från 1807 bodde han i England,
där han fortsatte att konspirera med sina
anhängare i Frankrike. Fast L:s finansiella
ställning 1803 var mycket dålig, avslog han
Napole-ons anbud om Lucca och penningersättning för
sina anspråk. Hösten 1804 sammanträffade han
med sin broder Karl
(X) i Kalmar, varifrån
de protesterade mot
Napoleons kejsartitel.
Vid Napoleons fall
1814 blev L. med de
allierades hjälp
äntligen konung och
utfärdade en konstitutionell
författning. Han
måste 20 mars 1815 fly
för Napoleon till Gent
men återkom efter de
”hundra dagarnas”
slut, 9 juli s. å. L.
sökte som konung balansera mellan ultras’ trånga
1’ancien-régime-idéer, revolutionens och
kejsardömets traditioner samt den framväxande liberala
oppositionen. De första åren pressades L. hårt
av sin bigotte broder och den reaktionära
kammaren, lät sedan sin gunstling Decazes föra en
liberalare politik, men efter mordet på hertigen
av Berry (1820) lät den sjuklige och slöe
konungen ultras få makten. — Litt.: P. de La Gorce,
”L. XVIII” (1926); J. Bertaut, ”La vie
aven-tureuse de L. XVIII” (1949).
19) Ludvig Filip (fr. Louis Philippe),
konung (1773—1850). Han var äldste son till
hertig Ludvig Filip av Orléans, slöt sig liksom fadern
med entusiasm till revolutionen och antog även
han namnet Égalité. Som generallöjtnant deltog
han under Dumouriez i slagen vid Valmy och
Jemappes 1792 men misstänktes sedan för
delaktighet i Dumouriez’ konspirationer och flydde
1793 med denne till de
österrikiska trupperna.
Därefter var han
någon tid lärare i
Schweiz och gjorde
sedan vidsträckta
resor, bl. a. till
Skandinavien och
Nordamerika. 1800 bosatte han
sig i Twickenham,
England, och ingick
nov. 1809 äktenskap
med Maria Amalia,
dotter till konung
Ferdinand IV av Neapel.
Vid restaurationen
återvände L. till Frankrike och återfick större
delen av de stora orleanska egendomarna. L:s
förhållande till huset Bourbon var ganska kyligt, och
hans bostad i Palais Royal uppsöktes flitigt av
den liberala oppositionen. Han fraterniserade
livligt med den förmögnare medelklassen.
Under julirevolutionen 1830 höll sig L. i
bakgrunden men sköts fram av Thiers och Lafayette,
utsågs till riksföreståndare och valdes 7 aug.,
sedan Karl X förklarats avsatt, till fransmännens
konung; trikoloren blev Frankrikes flagga. L.
angreps både av legitimister och republikaner,
kritiserades och karikerades ständigt, men hans
personliga mod inför upprepade attentatsförsök
och hans småborgerliga framträdande skaffade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
