Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luigi, Amedeo - Luik - Luimneach - Luini, Bernardino - Luis - Luise (drottning av Preussen) - Luitpold - Luiz - Luján - Lukács, Georg von - Lukanien - Lukaris, Kyrillos - Lukas - Lukasgillen - Lukas van Leyden - Lukianos - Lukrativ - Luksor, Luxor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Luik—Luksor
96
i Adriatiska havet. Han sysslade senare med
ko-lonisationsförsök i Somaliland.
Luik [löyk], flamländska namnet på Liége.
Luimneach [læimina’^], irländska namnet
på Limerick.
Luini [loi’ni], Bernardino, norditaliensk
målare (omkr. 1480—1532), en efterföljare till
Lionardo da Vinci. Till skillnad från de flesta
av Lionardos lärjungar och efterföljare
bevarar L. en viss självständighet. Hans kvinnotyp
är fin och vek, och hans verk äga också ofta
en naiv charm. En stilla skönhet och andaktsfull
stämning, ofta parade med frisk realism, råda
på hans tavlor och fresker. Till hans bästa verk
hör en fresk, föreställande Josefs utväljande till
Marias make (Breramuseet, Milano). F. ö. må
nämnas ”Katarinas trolovning med Jesusbarnet”
(Poldi Pezzolimuseet, Milano) samt från hans
senare tid den stora passionsfresken i Santa Maria
degli Angioli i Lugano.
Luis [loji’s], spansk namnform för Ludvig.
Luise [loi’za], Auguste Wilhelmine Amalie,
drottning av Preussen (1776—1810). Hon var
dotter till hertig Karl av Mecklenburg-Strelitz
och förmäldes 1793 med dåv. kronprinsen, 1797
konung Fredrik Vilhelm III. Med sin make levde
hon i ett lyckligt äktenskap och vann genom
hjärtegodhet och skönhet allas hjärtan. Vid
brytningen med Frankrike 1805—06 stod hon nära
dem, som krävde ett kraftigare uppträdande mot
Napoleon. Fåfängt sökte hon i Tilsit 1807 av
Napoleon utverka särskilt Magdeburgs
återställande till Preussen. Under de följ, hårda åren
följde hon med varm känsla arbetet på preussiska
statens återupprättande. L. var moder till
konung Fredrik Vilhelm IV av Preussen och tyske
kejsaren Vilhelm I. — Litt.: P. Bailleu, ”Königin
Luise” (1923).
Luitpold [lö’itpålt], prinsregent av Bayern
(1820—1912), andre son till konung Ludvig I,
deltog i krigen 1866 och 1870—71, utövade från
1886 som prinsregent regeringsmakten i Bayern
under konungarna Ludvig II :s och Ottos
vansinne. I sitt äktenskap med Augusta av
Habsburg-Toscana hade han bl. a. sonen Ludvig III.
Luiz [loi’/], port, namnform för Ludvig.
Lujån [lo£a’n], stad i Argentina, 60 km
v. n. v. om staden Buenos Aires; omkr. 18,000
inv. Vallfartsort med berömd basilika, uppf. under
1600- och 1700-talen.
Lukåcs [lo’kät/], Georg von,
tysk-ung-ersk litteraturhistoriker (f. 1885), verksam i
Moskva 1929—45, prof, i Budapest sedan 1945.
Han har särsk i ett flertal verk behandlat tysk
litteraturhistoria från marxistiska synpunkter.
På sv. föreligger ”Goethes Faust” (1949).
Lukänien, landskap i Italien, se Lucania.
Lükaris, K y r i 11 o s, se Kyrillos Lukaris.
Lukas omtalas i Kol. 4: 14, Filemon 24 och
2 Tim. 4: ii. Han är född grek, till yrket
läkare och befinner sig hos Paulus under apostelns
fångenskap som hans värderade vän och
medarbetare. Den gamla kyrkliga traditionen har i
L. sett förf, till 3:e evangeliet och dess
fortsättning, Apostlagärningarna, vilket dock är föga
sannolikt, emedan dessa skrifter äro präglade
av en senare tids syn på urkristendomen. —
Lukasevangeliet är förf, på 90-talet av
en hednakristen med en viss litterär bildning,
som röjer sig både i språket och framställningen
(prologen, kronologiskt intresse o. dyl.). — En
sägen har utan historisk grund gjort L. till
målare, varför målarna tagit honom till sin
skyddspatron. Flera madonna- och Kristusbilder ha
tillskrivits honom. — Litt.: L. Brun,
”Lukasevangeliet” (1933—34); F. Hauck, ”Das Evangelium
des L.” (1934).
Lukasgillen, sammanslutningar av
konstnärer, särskilt målare, ofta även konsthantverkare.
L., uppkallade efter evangelisten Lukas, som var
målarnas skyddspatron, omtalas redan på
1200-talet i Italien. Ett sådant gille i Florens, stiftat
1339, antog 1571 namnet akademi; i Rom
bildades 1588 den ännu existerande Accademia di
San Luca. I Nederländerna kvarlevde L. från
medeltiden, även i de protestantiska provinserna,
långt in i nyare tid; särskilt ryktbart var gillet i
Antwerpen, stiftat 1382, till vars medlemmar
Rubens och hans lärjungar hörde.
Lukasgillet i Lund är en fri,
sällskaplig sammanslutning av konstnärer,
konsthantverkare, skönlitterära författare och andra
konstintresserade, som bildades 1898. Gillet har utgivit
några publikationer, bl. a. ”Finn” (1899, 1900,
1903, 1913, 1928 och 1948).
Lukas van Leyden, se Lucas van Leyden.
Lukiänos (grek. Lukiano’s, lat. Lucianus},
forngrekisk författare (omkr. 125—185 e. Kr.),
bördig från Syrien. L. sattes som gosse i
bild-huggarlära men misslyckades, lärde sig grekiska
och ägnade sig åt retoriska studier. Han blev
sålunda en s. k. sofist, d. v. s. uppträdde
offentligen med tal och föredrag i vitt skilda delar av
Romerska riket. Av sin kritiska och satiriska
läggning drevs han att upptaga en ny
litteraturform, som han skapade i anslutning till äldre
förebilder, dialoger och korta satiriska skrifter,
i vilka han med bitande kvickhet gisslar sofister,
filosofer, religiösa charlataner och även det
mondäna livet i Rom. På gamla dagar fick han ett
högre ämbete i förvaltningstjänst i Egypten. L.
blev berömd, förvärvade penningar och ära men
fick även många fiender. Han har blivit mycket
beundrad av eftervärlden och förtjänar det på
grund av sin klarhet, obarmhärtiga kvickhet och
suveräna behärskning av litteraturspråket,
varigenom han skiljer sig från en förkonstlad tid, men
han var uteslutande negativt inriktad: han var
närmast vad man nu kallar kvick och skarp
journalist. Fullständig uppl. är utg. bl. a. av J.
Sommerbrodt och R. Helm (1907). Urval och
övers, av M. C. Gertz (1881 och 1883, på danska)
och av H. Hult (2 bd, 1912—17).
Lukrativ [el. lu’k-], inbringande.
Luksör, Luxör (av arab. el-qu$ür, slotten),
stad på högra Nilstranden i övre Egypten, intar
jämte det närbelägna Karnak samma plats,
som upptogs av det forna Tebes ö. hälft; c:a
20,000 inv. L. har en rikedom på fornlämningar,
såväl tempel som gravar. I s. delen av L. resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
