Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luther, Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
Luther
174
föddes i Eisleben som äldste son till bergsmannen
från Möhra i Thüringen Hans Luder (Lothar; d.
1531) och vistades under sin första uppväxttid
och skolgång i Mansfeld, dit fadern flyttade och
där denne småningom nådde ett visst välstånd
och blev en ansedd borgare. En överdriven
stränghet i hemmet och skolan stärkte L:s medfödda
anlag för melankoli ända till skygghet och ångest
ej blott för övernaturliga onda makter utan också
för Gud, vilken han fruktade som den stränge
domaren. Från Mansfelds skola sändes han till
”det gemensamma livets bröders” ansedda skola i
Magdeburg, där han ivrigt började studera bibeln
och där hans håg genom flera händelser riktades
till det asketisk-religiösa livet. Måhända som
motvikt flyttade fadern honom till skolan i Eisenach,
där en släkting, Cunz Cotten, och dennes hustru,
Ursula, togo ynglingen om hand. Här lärde L.
känna ett förfinat renässansliv med dess
lekmannakul-tur. 1501 inskrevs han vid Erfurts univ.,
studerade där skolastikens filosofi — av stor betydelse
blev studiet av Ockhams filosofi — och
naturkunnighet, blev 1502 baccalaureus och 1505 magister
artium samt började enligt faderns önskan utbilda
sig till jurist. — Flera händelser förde emellertid
L. att närmare tänka över frågan från
Magde-burgtiden, om han ägde den förtjänst inför Gud,
som kunde räcka till på domens dag. När ett
blixtslag vid byn Stotternheim 1505 hotade att
döda honom, grep han i sin ångest till
medeltidsmänniskans sista utväg för att bestå inför Gud:
”Hjälp, heliga Anna, jag vill bli munk”. Vad L.
lovat, det ville han hålla utan prutmån. Han
ingick i det strängaste av Erfurts kloster,
tillhörande den reformerade grenen av
augustineremi-ternas orden. Efter ett års novistid blev han munk.
Under förnyad självrannsakan kom han till
insikt om att den väsentliga synden, själviskheten,
bristen på rätt kärlek till Gud och nästan, ej
kunnat övervinnas ens genom munklivet. Den
medfödda melankolien ökade hans oro ända till
an-fäktelser av halvt patologisk art. Förgäves grep
L. till det ena efter det andra av alla kyrkans
hjälpmedel: stegrad askes, helgon- och relikkult,
Mariadyrkan, sakrament, generalbikt. När L. kom
till klarhet, att Gud ej räknade med olika grader
av förtjänst och kyrkoabsolution utan fordrade
hjärtats renhet, var han redan utanför den
katolska frälsningsvägen. Vändningen till en ny väg
begynte, när L. 1508-—09 fick vikariera som fil.
prof, vid Wittenbergs nya univ. och kom i
närmare beröring med sin ordenschef, Staupitz.
Denne, som tillhörde den senmedeltida mystikens
riktning, beredde L. verklig hjälp genom att få denne
att med lugn läsa bibeln och stanna inför den
korsfästes kärleksgärning. Det var fördjupandet i
N. T., som gav L. det positiva nya, sedan hans
klosterkamp sönderbrutit det gamla. Till klarhet
hade han ännu icke kommit, när han efter
avlagd teol. baccalaureusgrad hösten 1509 åter
flyttades till Erfurts kloster och ett år senare sändes
som dess ombud till kurian för att bevaka den
strängare reformerade riktningens intressen emot
sammanslagningsplaner inom orden. Under en
månads vistelse i Rom 15 n lärde han känna det
djupa fördärvet i kyrkans medelpunkt. Efter
hemkomsten flyttades han snart åter till Wittenbergs
augustinkloster, promoverades 1512 till teol. dr
och övertog Staupitz’ professur i bibeltolkning
vid univ. När han våren 1513 förberedde sig till
sina första föreläsningsserier, kom det avgörande
genombrottet. Under studiet av Paulus, särskilt
Romarbrevet 1:17, klarnade för L. den evangeliska
frälsningsvägen: syndaförlåtelsen som en gåva
av Guds nåd, när människan genom Guds dom
över synden fått all egen rättfärdighet nedbruten
och intet annat har än att i förtröstan (tro) på
Guds i Kristus uppenbarade kärlek överlämna sig
åt hans barmhärtighet. Därmed fick L. också
klarhet över den evangeliska sedligheten. Ur
förtröstan på Guds nåd allena växer med psykologisk
nödvändighet fram en osjälvisk genkärlek och
tacksamhet, som yttrar sig i goda gärningar. De
graderas icke mer med olika förtjänst och komma
icke längre som villkor för rättfärdigheten utan
som dess frukt, sprungna ur den nya
viljerikt-ningen (sinnelagsetik). Och denna sedlighet tager
icke formen av askes och världsflykt. Man visar
rätt sin kärlek till Gud genom kärlek till
nästan och genom att i trohet fylla det kall,
som man fått ute i världen (kallelsesedlighet).
Det äkta kristliga och det sunt mänskliga
livet bli ej längre motsägelser utan sammanfalla.
Därmed hade L. funnit lösningen på sin långa
inre kamp, även om det dröjde länge, innan han
teologiskt utarbetade sin centrala lära om sola
fides och dess konsekvenser. Någon tanke på
brytning med Rom hade han ej. I sina föreläsningar
över psaltaren 1513—14 är han ännu
teologiskt åtskilligt bunden av nominalismen. Ett kort
steg vidare mot genomtänkt evangelisk åskådning
betyda föreläsningarna över Romarbrevet 1515—
16. Ett viktigt årtal i L:s historia blev 1515 även
däri, att han nödgades verka i det praktiska
kyrkolivet som klostervisitator och v. pastor i
Wittenbergs stadsförsamling. Ett gott handtag
fick han genom bibelhumanismen (Lefebvre,
Erasmus, Reuchlin) och dess filologi. Genom studiet
av den senmedeltida mystiken, särskilt Tauler, som
han 1516 kommenterade, och ”Tyska teologien”,
som han s. å. delvis utgav, lärde han bättre förstå
betydelsen av att helt ge sig åt Gud. Kollegerna
i Wittenberg vunnos för honom, främst A.
Karl-stadt. I sept. 1517 kom hans första egentliga
krigsförklaring mot medeltiden, 97 teser contra
scholasticam theologiam. Där krävdes bl. a. bättre
föreläsningsmetoder, och den paulinska
rättfärdig-görelseläran hävdades emot all medeltida
pela-gianism.
Ännu återstod det yttre lösgörandet från den
romerska kyrkoinstitutionen. Utgångspunkten blev
här den påvliga, av L:s närmaste kyrkochef,
kur-fursten-ärkebiskopen Albrekt av Mainz,
arrenderade, av bankirhuset Fugger förskotterade och av
dominikanen Tetzel skötta avlatshandeln i de
bran-denburgska gränsområdena till Sachsen 1517 och
kurfurst Fredrik den vises som motdrag
anordnade, avlatsbringande utställning av reliker i
Wittenbergs slottskyrka allhelgonadagen s. å.
Konkurrensen i den heliga varan förvirrade L:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
