Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lågtryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
Lågtryck
228
halvklotet. Man har lyckats påvisa, att 1. ofta
följa vissa banor (se bild). En sådan bana går
förbi nordspetsen av Skottland upp över n. Norge.
Flera bivägar finnas emellertid, och för
väderlekstjänsten gäller det att avgöra, vilken bana
ett över Atlanten befintligt 1. skall taga.
Banornas förhållande till en ort äro näml,
utslagsgivande för denna orts väderlek i varje ögonblick.
Ett l:s genomskärning beräknas över Atlanten
vara c:a 3,000 km. I den riktning trycket
avtar påverkas luften av en kraft, som mätes
genom tryckets avtagande på längdenheten. Detta
avtagande kallas lufttrycksgradienten
och innebär,.att luftströmmens hastighet är
omvänt proportionell mot avståndet mellan
isoba-rerna. Gradienten är riktad in emot centrum och
vinkel rät mot isobarerna. Luften skulle alltså
strömma rätt in emot centrum, om icke
jordrotationens avböjande kraft och friktionen funnes.
På gr. av samverkan mellan dessa krafter
blåser vinden snett in emot centrum, och dess
riktning bildar en vinkel, varierande mellan 340 och
900 med gradienten, så att en iakttagare på n.
halvklotet, som har vinden i ryggen, har l:s
centrum snett framåt till vänster. Vinden
avviker alltså på n. halvklotet mot höger från
gra-dientriktningen. På s. halvklotet sker avvikningen
mot vänster, och här befinner sig ett 1. snett
framåt till höger om en iakttagare, som har
vinden i ryggen. På gr. av inströmningen av luft
i ett 1. måste luften här också befinna sig i
uppstigande rörelse. Därvid avkyles den på gr.
av utvidgningen, då den kommer under mindre
tryck, så att vattenånga kondenseras, moln bildas,
och man får nederbörd. — Temp. vid markytan
är i ett 1. under vintern högre, under sommaren
(och i medeltal) lägre än i ett högtryck el.
anti-cyklon. Detta förklaras av att molnen hindra
instrålning av värme men också utstrålning av
dylik. Då under vintern utstrålningen är
intensivast, skydda molnen områdena kring ett 1. från
avkylning men hindra under sommaren dess
uppvärmning. I högtrycket, där luften har en
nedstigande rörelse, finnas icke några moln, som
åstadkomma denna effekt, varför luften här
obehindrat avkyles under vintern och
uppvärmes under sommaren. Detta gäller temp. vid
markytan.
Stiger man uppåt i ett L, finner man i
medeltal, att centrum redan vid 1,500 m höjd har
förskjutits ett stycke mot n. v. och att de yttre
isobarerna icke mera äro slutna. Redan vid 3 å 4
km höjd är minimet icke mera slutet, och på
cirrusmolnens höjd (på svenska breddgrader över
6,000 m) har den cirkulation kring ett
centralområde, som förekommer vid jordytan, nästan
fullständigt upphört. Höjden av ett 1. är alltså
i förh. till dess horisontala utsträckning mycket
liten. På s. och v. sidan av minimet är
vindhastigheten störst, på ö. sidan minst, åtm. intill en
höjd av 4 km. Den vinkel, som vindriktningen
bildar med gradienten, blir med höjden allt större
och slutl. 900. Cirrusmolnen i närheten av
centrum förflyttas i nästan samma riktning som den,
i vilken 1. självt rör sig.
Temp.-mätningar i vertikal led visa, att ett 1.
i troposfären på en viss höjd över marken är
relativt kallt både sommar och vinter, under det
att ett högtryck är varmt. Vidare är att märka,
att 1. dock över 9 km blir varmare än högtryck.
Man kommer då in i stratosfären.
Front är numera ett grundläggande begrepp
inom nutida väderlekslära och utgöres av en
lutande gränsyta el. gränszon mellan två
luftmassor av olika temp., täthet, rörelse o. s. v., el.
den linje, längs vilken denna gränsyta träffar
marken. Frontytan kan ha flera tusen km längd
och nå ända till stratosfären. Vid en front
ligger alltid den kallare och tyngre luften,
kallluften, som en kil under den varmare. Fronten
åtföljes därför av en s. k. lågtrycksränna, som
betingar sammanströmning av luften. Därigenom
tvingas särsk. varmluften uppåt och avkyles,
varvid vattenånga kondenseras. Moln- och
nederbördsområdena äro därför oftast knutna till
fronten. — Man urskiljer tre huvudslag av
fronter:
Vid varmfronter glider den varmare
luften långsamt upp över den retirerande
kall-luftkilen och avkyles, varvid ett s. k.
molnsystem och nederbördsområde uppstår. Från
molnsystemets mäktigaste del faller sålunda
nederbörd inom ett 200—400 km brett och
hundratals km långt område längs fronten. Då en
sådan front närmar sig, drar ett slöjmolntäcke upp
på himlen, tätnar till skiktmolntäcke och slutl.
till ett regn (snö)molntäcke, som ger tilltagande
nederbörd under flera tim., vinden ökar, och
lufttrycket faller. När fronten passerar, blir det
varmare, nederbörden och lufttryckfallet avta el.
upphöra, och molntäcket lättar.
Vid kallfronter tränger den nu täml.
branta kalluftkilen in under varmluften och
tvingar den i höjden. Därvid bildas ett
molnsystem och nederbördsområde. Inom kalluftkilens
spets sjunker luften däremot, varför moln här
saknas el. upplösas. Då en kallfront av den
vanligare typen närmar sig, mulnar himlen alltmer
av böljemolnsflak i flera höjdlägen, som efter
hand tätna till ett regn-(snö-)molntäcke, och
lufttrycket faller. När en kallfront passerar,
faller ofta häftig nederbörd, ibland åtföljd av en
stormby, det blir kallare, och lufttrycksfallet
avtar el. övergår i stigning. Snart därefter avtar
nederbörden, och molnen lätta ibland hastigt.
Ocklusionsfronter. Den
varmluft-tunga, som betingar lågtrycksbildningen,
begränsas av en varmfront samt av en kall front, som
efter hand hinner upp den förra,
ocklude-r i n g, varvid varmluften mellan dem tränges
bort av kalluften nedtill, häves och utbreder sig
i högre luftskikt. De ockluderade fronterna
utgöra en s. k. o c k 1 u s i o n, vars molnsystem i
Europa oftast liknar varmfrontens men där
temp.-, vind- och lufttrycksändringarna äro
mindre utpräglade.
Fronter uppstå som led i atmosfärens
allmänna cirkulation därigenom, att luftmassor från
skilda breddgrader och därför olika temp. föras
samman längs en s. k. f r o n t z o n, i allm. i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
