Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Madvig, Johan - Madzia - Madängsholm - Maecenas, Gaius Cilnius - Maerlant, Jacob van - Maes, Nicolaes - Maestà - Maestoso - Maestro - Maeterlinck, Maurice
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
Madvig—Maeterlinck
338
Madvig [-ig], Johan Nicolai, dansk filolog
och politiker (1804—86). Han var 1829—79
prof.-i klassisk filologi vid Köpenhamns univ. och 1848
—74 undervisningsinspektör för de lärda skolorna.
Hans säkra minne, stora kritiska begåvning och
väldiga arbetskraft gjorde honom till en
framstående klassisk filolog. Han utgav en rad
grundläggande kritiska arbeten, särskilt om Cicero och
Livius. M:s ”Latinsk sproglære” (1841; många
uppl.) och ”Græsk ordföjningslære” (1846) voro
grundläggande för sin tid. Mindre studier och
avh. samlade han bl. a. i ”Adversaria critica” (3
bd, 1871—84). Han utgav även ”Den romerske
stats forfatning og förvaltning” (1881—82).
Som politiker var M. verksam från 1848, var
led. av den grundlagsstiftande riksförsamlingen
och 1848—51 minister för kyrko- och
undervis-ningsdep. Han
genomförde en ordning för
de lärda skolorna, som
bestod till 1871. M.
var nationalliberal men
med stor
självständighet i sina åsikter,
önskade ett
enkammarsy-stem och var
anhängare av Slesvigs delning.
1853—74 var han med
ett kort avbrott
medlem av landstinget
och spelade en
ledande roll i viktiga
sakliga frågor. 1856—63
var han president i riksrådet. Under sina
sista år uppträdde han upprepade gånger mot
den Estrupska politiken. M:s minnen utkommo
1887, med tillägg 1917.
Madzia’, en Svenska missionsförbundet tillh.
missionsstation i Franska Kongo, 50 km n. v. om
Brazzaville.
Madängsholm, samhälle i Baltaks sn i
Västergötland (454 inv. 1951).
Maecènas, Gaius Cilnius, romersk
riddare av förnäm etruskisk börd (d. år 8 f. Kr),
kejsar Augustus’ högt betrodde vän, rådgivare
och politiske agent, dock utan att mottaga något
statsämbete. Fint bildad epikuré och även själv
verksam som förf, på vers och prosa, har M. i
synnerhet vunnit odödlighet som uppmuntrare och
frikostig gynnare av sin samtids vitterhetsidkare
(Vergilius, Horatius, Propertius m. fl.); hans
namn har gått till eftervärlden i appellativ
betydelse som beteckning för en generös och
omdömesgill beskyddare av litteratur, konst och
vetenskap (”mecenat”). — Litt.: A. Dahlman, ”M.”
(1930).
Maerlant [mä’r-], Jacob van, flamländsk
skald (1235—omkr. 1300), redan under sin levnad
ansedd såsom den flamländska diktkonstens fader.
Han dog enl. traditionen som stadsskrivare i
Damme. Han skrev först enl. tidens smak digra
romaner på vers. Hit hör bl. a. ”Historie van
Troyen” (utg. 188g—92). Sedermera övergick M.
helt till moraliserande och populärvetenskaplig
produktion. Här märkas ”Naturen bloeme” (utg.
1878), en kompilation efter ”De naturis rerum”
av Thomas av Cantimpré, och framför allt
”Spieghel historiael” (utg. 1857—63), en bearb.
av ”Speculum historiale” av Vincentius av
Beau-vais. Såsom verklig skald framträdde M. endast
i strof iska dikter (utg. under titeln ”Strophische
gedichten” senast 1918), versifierade samtal i
skilda ämnen med diktarens vän Martijn. — Litt.:
J. te Winkel, ”M:s werken” etc. (2:a uppl. 1892).
Maes [mås], N i c o 1 a e s, holländsk målare
(1632—93). M. blev 1648 elev hos Rembrandt i
Amsterdam, som starkt påverkade hans
utveckling. Efter 1654, sedan M. lämnat mästarens
verkstad, tillkommo hans mest personliga arbeten,
heminteriörer och genrebilder med ljus och
mörker i en mjukt nyanserad skala, som visar hans
fina färgsinne. Porträttmålningar av M. från de
senare åren lida av falskt patos i färg och poser.
Maestå [maesta’], it., majestät; i
konsthistorien namn på bildframställningar av den på en
tron sittande madonnan.
Maestoso [maestå’så], it., mus., majestätiskt.
Maestro [mae’strå], it., mästare.
Maeterlinck [flaml. utt. mä^orligk, fr.
matär-li’k el. mätärla’k], M a u r i c e (Mooris) Polydore
Marie Bernhard, greve, belgisk författare, av
flamsk härkomst (1862—1949). M. slog sig först
ned som advokat i sin fädernestad, Gent, men
begav sig i slutet av 1880-talet till Paris, där han
vann inflytelserika vänner i den litterära världen.
1911 fick han Nobelpriset i litteratur. — M.
debuterade med en liten symbolistisk diktsamling,
”Serres chaudes” (1889), men övergick sedan till
dramat. Efter sagospelet ”La princesse Maleine”
(1889) följde ”L’intruse” (1890), ”Les aveugles”
(s. å.) och ”Intérieur” (1894), intima bilder ur
vardagslivet med hemlighetsfullt lurande
skräckstämning bakom den skenbara idyllen. ”Pelléas
et Mélisande” (1892) och ”Aglavaine et Sélystte”
(1896) äro spröda kärleksdramer, förlagda till
bretonsk sagovärld. Vad M. skrivit för scenen
efter sekelskiftet är frånsett mirakelspelet ”Sceur
Béatrice” (1901) och det välbyggda
renässansdramat ”Monna Vanna” (1902), som ger en
originell variation på det bibliska Juditmotivet,
mindre betydande ting, delvis ytlig paradteater;
nämnas må det allegoriska sorgespelet ”L’oiseau bleu”
(1909), ”Marie-Magdeleine” (1913) och ”Le
bourgmestre de Stilemonde” (1920).
Vidsträckt popularitet vann M. med sina studier
och meditationer i
essäform över livets och
dödens problem. I sina
tidigare
betraktelseböcker, ”Le trésor des
humbles” (1896) och
”La sagesse et la
des-tinée” (1898), ger han
uttryck åt en mystiskt
färgad panteism och en
resignerad ödestro,
inspirerad av den
moderna psykologiens rön på
det undermedvetna
själslivets fält. Olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
