Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus Ladulås (konung av Sverige) - Magnus Eriksson (Magnus Smek, konung av Sverige) - Magnus Birgersson (svensk prins) - Magnus (svensk prins) - Magnus Nilsson (dansk prins)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
Magnus
364
danske tronföljaren Erik Menved och M:s
dotter samt mellan den svenske tronföljaren
Birger Magnusson och Erik Klippings dotter
Margareta. Då M. lät välja Birger till konung
redan under sin egen livstid (1284), var detta även
främst betingat av hans strävan att säkra
kronan för sin ätt gentemot Valdemars
restitutions-planer. Inrikespolitiskt framstår M. i historien i
många avseenden såsom nydanare. Riksrådets
tillkomst är således att förlägga till hans
regeringstid. Under M:s regering möter f. f. g. i källorna
det världsliga frälset och riddarväsendet fullt
utbildat. Säkerligen är det emellertid i detta fall
icke fråga om någon nyskapelse av M. Rötterna
äro att söka mycket tidigare. M. har på det hela
taget i sina inrikespolitiska åtgärder och reformer
byggt vidare på Birger Jarls politiska system.
Förbundet med kyrkan, som kommit till redan
före konungavalet 1275 och som vidmakthölls
under M:s hela regering, bildar sålunda en direkt
fortsättning på faderns politik. Detsamma är
fallet med strävandena att hålla de gamla
stormanna-ätternas inflytande nere och att bygga upp
administrationen oberoende av dem. I samband
härmed står tillkomsten av de stora
slottsanlägg-ningarna och en omläggning av skattesystemet
(jfr Alsnöstadgan). — Litt.: K. G. Westman,
”Svenska rådets historia till år 1306” (1904);
K. E. Löfqvist, ”Om riddarväsen och frälse”
(1935); E. Lönnroth, ”Statsmakt och statsfinans”
(1940).
3) Magnus Eriksson (”M. Smek”),
svensk-norsk konung (1316—74), son till hertig
Erik Magnusson och Ingeborg Håkonsdotter. Han
blev Norges konung vid sin morfaders, Håkon
V:s, död 1319 och hyllades s. å. som Sveriges
konung efter den fördrivne Birger. 1332 blev M.
myndig och kom s. å. i besittning även av Skåne
(med Blekinge), som greve Johan av Holstein
en tid haft i pant av danska kronan. Genom
inlösningen av Skåne kom han genast i finansiellt
trångmål, som tvang honom till upprepade
pantsättningar och tunga skattepålagor. Efter
Valdemar Atterdags tronbestigning invecklades M. i
stridigheter med denne, som slutade med att
Valdemar 1343 formligen avträdde Skåne och
därjämte till M. sålde länshögheten över
hertigdö-met Södra Halland. M. lät 1343 utropa sin yngre
son Håkan till Norges konung, medan den äldre
sonen Erik hyllades som tronföljare i Sverige och
Skåne. Som Håkons förmyndare förblev M. dock
Norges regent till 1355. M. tog åtskilliga initiativ
till reformer. De betydelsefullaste resultaten äro
de svenska allmänna lands- och stadslagarna,
fär-digredigerade under åren omkr. 1350. M. indrogs
snart ånyo i storpolitiska förvecklingar. Ett
ex-pansionsföretag österut under korstågets
täckmantel blev fiasko. Det olyckliga kriget sänkte M:s
anseende och orsakade nya finanssvårigheter.
Bland stormännen uppkom missnöje särskilt
genom Bengt Algotssons upphöjelse till hertig och
dennes övermodiga uppträdande. 1356 gjorde
tronföljaren Erik i spetsen för en aristokratisk
fraktion uppror, förjagade hertigen och tvang M.
till förlikning, varigenom stora riksdelar
överlä
tos åt Erik. M:s försök att med hjälp av
Valdemar Atterdag återvinna det förlorade hade ingen
varaktig framgång, och 1359 försonades han och
Erik. Den senares död s. å. gjorde åter M. till
hela rikets herre. Han råkade nu i stället i krig
med Valdemar, som 1360 bemäktigade sig Skåne
samt 1361 Öland och Gotland. Dessa olyckor
framkallade en ny opposition mot M., som beskylldes
för förrädiskt samförstånd med Valdemar. De
missnöjda samlade sig kring M:s son Håkon;
hösten 1361 lät denne fängsla sin fader och
övertog regeringen även i Sverige, i febr. 1362
formligen hyllad som konung. M. vann dock snart
Håkon för sig, varefter de förde regeringen
gemensamt. Nya motgångar i kriget förmådde dem
att vintern 1363 uppge striden och återknyta
vänskapen med Valdemar. Oppositionen sökte nu
hjälp hos M:s svåger Albrekt II av Mecklenburg
och utfäste sig att taga dennes son Albrekt till
konung. I nov. 1363 började mecklenburgarna
krig mot M. och vunno 1365 den avgörande
segern på Gataskogen (v. om Enköping), där M.
blev fången. M. hölls sedan i hårt fängelse i
Stockholm till 1371. Han begav sig därpå till
sonen i Norge och omkom där 1374 på en sjöresa.
— M. hade 1335 förmält sig med Blanche
(Blanka) av Namur, med vilken han hade sönerna Erik
och Håkon. — Litt.: G. Carlsson, ”Den
svensknorska unionen under Magnus Eriksson” (i Hum.
Vet.-samf:s Årsberättelse 1927/28).
4) Magnus Birgersson, prins (1300
—20), son till konung Birger Magnusson och
prinsessan Märta av Danmark, utsågs till
tronföljare 1304. Då hans föräldrar vid den s. k.
Håtunaleken (1306) fängslades, räddades han till
Danmark. Han återvände efter Nyköpings
gästabud (1317), tillfångatogs av de upproriska vid
Stegeborgs fall, hölls i fängsligt förvar och
avrättades 1320.
5) Magnus, prins (1542—95), Gustav
Vasas andre son med Margareta Leijonhufvud. Som
hertigdöme erhöll M. Östergötland, Dal och
Vadsbo härad i Västergötland. Omkr. 1561 visade han
tecken till en sinnessjukdom, som efter ett par år
starkare framträdde och fortfor till hans död.
Tidvis måste han hållas inspärrad. Han vistades
omväxlande på Vadstena slott, Norrbyhus och
Kungsbro vid Motala ström. Med Valborg
Eriks-dotter hade han en oäkta dotter, Lucretia
Mag-nusdotter (d. 1624), som 1586 äktade sedermera
ståthållaren Christopher Wernstedt (d. 1627). M.
hade även en annan oäkta dotter, Helena, g. m.
Wolmar Yxkull. — Litt.: Biogr. av L. G. T.
Tidander (1895).
Danmark. 1) Magnus Nilsson, prins (d.
1134), son till danske konungen Nils Svensson och
Margareta Fredkulla, Inge d. ä:s i Sverige dotter.
Saxo uppgiver, att M. av ”götarna” valdes till
konung. I Danmark såg M. i Knut Lavard en
medtävlare om makten och lät svikligen mörda
honom 1131. Den följande tronstriden med Knuts
bror Erik Emune utmynnade i slaget vid
Fote-vik, varvid M. stupade. — Litt.: L. Weibull,
”Nekrologierna från Lund, Roskildekrönikan och
Saxo” (i Scandia, I, 1928).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
