Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus (dansk prins) - Magnus den gode (konung av Norge) - Magnus Haraldsson (konung av Norge) - Magnus Barfot (konung av Norge) - Magnus den blinde (konung av Norge) - Magnus Erlingsson (konung av Norge) - Magnus Lagaböte (konung av Norge) - Magnus (hertig av Sachsen-Lauenburg) - Magnus, Gustav - Magnus, Rudolf - Magnuseffekten - Magnus Haraldsson (biskop) - Magnus Minnesköld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365 Magnus—Magnus Minnesköld 366
2) Magnus, prins (1540—83), son till
konung Kristian III, fick 1560 av brodern Fredrik
II stiften ösel och Kurland. Lättsinnig och
ka-raktärssvag, hade han svårt att hävda sig under
de oroliga förhållandena. Svenskar, polacker och
ryssar kämpade om östersjöprovinserna, och M.
miste efter hand de flesta av sina besittningar.
1571 sökte han Rysslands beskydd och blev
konung av Livland men kunde ej heller nu hävda
sin makt, flydde till Polen och dog som polsk
låntagare.
Norge. 1) Magnus den gode, konung (d.
1047), son till Olof den helige och hans frilla
Alfhild. Han följde fadern i landsflykt till
Går-darike, stannade där men återkallades 1036.
Hövdingarna slöto sig till honom, och den danske
lydkonungen Sven Alfivasson lämnade då landet. Vid
Hardeknuts död 1042 lyckades M. — ”ännu
bar-nakung” — vinna även Danmark. Han tillfogade
venderna ett tillintetgörande nederlag på Lyrskov
hede i Slesvig. Under sin vistelse i Norge insatte
M. Knut den stores systerson Sven (Estridsen)
som regent i Danmark. Då denne sökte lösrycka
Danmark från Norges överhöghet, måste M. flera
gånger draga i härnad mot honom. Under ett
dylikt tåg avled han. M., som var ogift, gjorde dock
vid sin död Sven Estridsen till sin efterträdare i
Danmark och hade 1046 erkänt Olof den heliges
halvbror Harald Hårdråde som konung över en
del av Norge.
2) Magnus Haraldsson, konung (d.
omkr. 1069), Harald Hårdrådes son, blev konung
1066 och tog 1067 sin broder Olof Kyrre till
medregent.
3) Magnus Barfot, konung (d. 1103),
Olof Kyrres son, efterträdde 1093 fadern. M.
var den siste verklige vikingakungen i Norge,
härjade de britanniska öarna samt jämväl
Västergötland och Halland. Den rikt utbroderade
sagan berättar om hans mellanhavanden med den
svenske kungen Inge d. ä. och deras försoning,
varvid M. äktade dennes dotter Margareta
Fredkulla. Han ljöt döden under ett vikingatåg mot
Irland.
4) Magnus den blinde, konung (d.
1139), son till Sigurd Jorsalafare, efterträdde
1130 fadern men måste snart taga Harald Gille
till medregent. 1133 kom det till fullständig
brytning mellan de båda kungarna. M. togs till fånga,
bländades och inspärrades som munk i ett
kloster (1135). Sigurd Slembe dräpte Harald (1136),
befriade M. och började krig mot Haralds söner.
Härunder stupade M.
5) Magnus Erlingsson, konung (1156
—84), son till Erling Skakke och Sigurd
Jorsa-lafares dotter Kristina, valdes 1161 efter Inge
Krokrygg till konung av dennes anhängare,
besegrade Håkon Härdabred och kröntes 1163 till
konung i Bergen. Först efter sin faders död
1179, i kamp mot birkebeinarna och deras
pretendent Sverre, blev M. sitt partis ledare. Han sökte
hjälp i Danmark men hade föga framgång och
stupade 1184 i ett slag vid Fimreite.
6) Magnus Lagaböte, konung (1238—
80), son till Håkon Håkonsson, som han
efter
trädde 1263. Han var en fredsälskande konung.
1263 överlät han Suderöarna (Shetlandsöarna) till
konungen av Skottland mot en ringa tribut till
norska kronan. M. var lagförnyaren framför
andra norska konungar; därav hans folkliga binamn.
M. lät utarbeta en för hela riket gemensam
lagbok, som antogs 1276. Den praktälskande M.
omorganiserade landets hird; han gav adeln ärftliga
sköldemärken och utvidgade dess privilegier. För
kyrkorättens framtida utveckling blev en
uppgörelse mellan kungamakt och kyrka, representerad
av ärkebiskop Jon Raude, i Tönsberg 1273
grundläggande. I det svenska inbördeskriget mellan
Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås
spelade M. en framträdande roll.
Sachsen-Lauenburg. Magnus, hertig (1543—
1603), kusin till Erik XIV (av Sverige), i vars
omgivning han vistades under större delen av
dennes regering. M. erhöll flera, bl. a. militära
uppdrag och hörde till Eriks synbarligen betrodda
medhjälpare i aktionen mot aristokratien 1567.
Förmäld 1568 med hertig Johans syster Sofia,
flydde han under hertigarnas uppror från Erik
till dem. Efter växlande öden kastades M. i
fängelse av sin bror Frans, vilken han tidigare sökt
störta, och framlevde de sista 15 åren av sitt
liv i fångenskap.
Magnus [ma’gnos], Heinrich Gustav, tysk
fysiker (1802—70). Han blev 1834 e. o. och 1845
ord. prof, i Berlin. Som kemist upptäckte M. ett
efter honom uppkallat platinasalt, över jodsyra
m. m. och undersökte bl. a. tellur, selen och
blodets förmåga att absorbera syre och koldioxid.
Av M:s betydelsefulla fysikaliska produktion må
nämnas hans undersökning av luftens utvidgning
och värmestrålningens absorption i gaser samt
upptäckten av den s. k. magnuseffekten.
Magnus [ma’gnos], Rudolf, tyskfödd
holländsk läkare (1873—1927), prof, i farmakologi i
Utrecht från 1908, har bl. a. undersökt de
reflexer, som reglera kroppshållningen.
Magnuseffekten, en vid roterande kroppar,
som träffas av en luftström vinkelrätt mot
rota-tionsaxeln, uppträdande sidoriktad kraft, som
teoretiskt och experimentellt undersökts av H.
G. Magnus. M. har ofta iakttagits såväl vid
projektiler i blåst som vid tennisspelning. Ett
försök att utnyttja m. för framdrivning av fartyg
har gjorts av tyske ingenjören A. Flettner (se
d. o.).
Magnus Haraldsson, biskop (födelse- och
dödsår okända). M. blev biskop i Skara 1522 och
hörde till motståndarna mot Gustav Vasas
re-formationspolitik. Jämte Ture Jönsson (Tre
rosor) ställde han sig i spetsen för det s. k.
väst-götaupproret 1529 och flydde efter dess
misslyckande till Danmark. Som deltagare i Kristian
II :s nordiska expedition 1531 råkade han 1532
i dansk fångenskap. Lösgiven trol. 1533, vistades
han 1536—39 i Danzig och därefter i
Mecklenburg. M. var djupt invecklad i de tyska
stämp-lingarna mot Gustav Vasas tron, och vid tiden
för Dackefejden sände han uppviglingsbrev till
Sverige.
Magnus Minnesköld, se Folkungar, sp. 776.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
