Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mago - Magog - Magot, berberapa, gibraltarapa - Magpumpning - Magra - Magrib - Magsaft - Magsjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
Magog—Magsjukdomar
370
Magot.
var en betydande krigare, som utvidgade
Kar-tagos makt. — 2) M., en yngre broder till
Han-nibal, skickades till Kartago med bud om
segern vid Cannae. Han stred i många år i
Spanien samt 205—203 i n. Italien och Ligurien,
nödgades omsider inskeppa sig till Afrika och
dog under överfarten.
Magog, hos profeten Hesekiel (38:2; 39:6)
ett land och ett folk, vars furste G o g, säges
det, i en framtid skulle göra ett sista angrepp
på Juda och Jerusalem men därvid själv lida ett
förkrossande nederlag. I Joh. Upp. 20:8 ha
Gog och Magog tjänat endast som ett
bekant eskatologiskt staffage och i
överensstämmelse därmed fritt behandlats som två folk.
Magot [magå’t] (1’nuus ecaudätus),
berber-apa, gibraltarapa, tillhör fam.
markatt-liknande apor,
Cercopithecidae.
Den är smärt
byggd med
långa
extremiteter och
saknar svans. Det
rynkiga ansiktet
har ett tätt
kindskägg. Kropps-längden är 75
cm. M.
förekommer i
bergiga trakter i
n. v. Afrika.
Den är den enda
apa, som
förekommer vild i
Europa, näml,
vid Gibraltar, där engelsmännen skydda den från
utrotning.
Magpumpning, se Magsondering.
Magra, sn i Älvsborgs län, Bjärke hd n. om
Alingsås, vid länsgränsen; 45,41 km2, 828 inv.
(1952). Småkuperad skogs- och bergstrakt med
odlade dalgångar. 1,374 har åker. I M. Upplo
gamla egendom. Delvis medeltida kyrka med
koravslutning från 1785. Ingår i St. Mellby, M.,
Erska och Lagmansereds pastorat i Skara stift,
Väne kontrakt. Tillhör storkommunen Bjärke.
Magrib [ma’grib], arab., eg.
(sol-)nedgångsort, det arabiska namnet på n. Afrika v. om
Egypten.
Magsaft, en färglös, sur vätska, som
avsöndras från magslemhinnans körtlar och normalt
innehåller saltsyra, pepsin, lipas och löpe som
viktigaste beståndsdelar. Ehuru ej oersättlig, är m.
av stor betydelse för normal matsmältning. Tom
mage saknar m. under normala förhållanden.
Sekretionen av m. framkallas av en psykisk och
en kemisk faktor. Den förra, som förmedlas av
nervus vagns och är den viktigaste, uppkommer
av önskan att äta (aptitreflexen) eller av
födans närvaro i munhålan eller inom personens
syn- och luktområde. Den avsöndrade s a 11 s
y-ran är till största delen fri och tjänar till att
förarbeta äggviteämnena till digestion av pepsinet.
Den har även en bakteriedödande och antitoxisk
verkan (se Magsjukdomar). Såväl pepsin som
löpe avsöndras som proenzym och aktiveras av
saltsyran. Genom pepsinet omvandlas, ”smältas”,
de flesta äggvitekroppar genom hydrolys till
albu-moser och peptoner. Löpet äger förmåga att
utfälla mjölkens ostämne (kasein). Då en mängd
äggvita ej hinner digereras i magsäcken, sker
detta i tarmen, vars sekret kunna ersätta m.
(utom dess bakteriedödande verkan), om födan
gives i täta småportioner. M a g 1 i p a s
sönderdelar fett. I händelse av saltsyrebrist (t. ex.
vid kräfta) kan m j ö 1 k s y r a förekomma
såsom en produkt av kolhydratens
mjölksyrejäs-ning.
Magsjukdomar, d. v. s. sjukdomar, som träffa
själva magsäcken (ventriculus), kunna vara dels
primära, dels sekundära. De senare, som
framför allt utmärkas av en abnorm sammansättning
av magsaften, kunna förekomma vid en mängd
svåra sjukdomstillstånd, vid infektionssjukdomar,
blodbrist, förgiftningar. Vid primära m. är
magsäcken ursprungssätet för sjukdomen.
Karakteristisk för många m. är magsäckens olika halt
av fri saltsyra. Vid vissa m. kan maginnehållet
uppstötas i svalg och munhåla, efterlämnande en
sur smak, s. k. magsyra. Denna sura smak
kan emellertid inträffa även när
sondundersök-ning av magsaften givit till känna, att fri
saltsyra icke förefinnes.
Vanligaste magsjukdomen är g a s t r i t,
magkatarr, magsäcksinflammation, den akuta
inflammationen av magslemhinnan (gastritis acuta), som
framkallas av kemisk, termisk el. mekanisk
retning ( = dietfel). En särskilt viktig orsak är
förtärande av rutten mat. Den normala
saltsyrehalten är dock så bakteriedödande, att skada i detta
avseende ej sker på långt när så ofta, som man
på grund av födans beskaffenhet kunde vänta.
Den omedelbara effekten av gastrit blir vanl.
kräkning, en skyddsåtgärd från magsäckens sida.
Symtom äro aptitlöshet samt en känsla av tryck
och fyllnad i magen. — En upprepning av samma
dietfel, som föranledde akut gastrit, ger upphov
till kronisk gastrit. Vidare framkallas
denna bl. a. av ständigt dålig näring och dåliga
tänder. Symtomen äro mindre oroande, sjukdomen
karakteriseras av det försämrade
näringsuppta-gandet, som blir en följd av den dåliga aptiten
och den försämrade digestionen. Den akuta
gastriten visar normal el. något förhöjd
saltsyrehalt, den kroniska en låg sådan. Av övriga
organ deltar framför allt tarmkanalen:
förstoppning och väderspänning höra till symtomen.
Behandlingen är dietetisk och avser att skona
magen; samtidigt tillföres lätt resorberbar näring:
mjölk, ägg, skrapat kött, fisk. — Även en
sällsynt v a r i g inflammation i magsäcken
(gastritis phlegmonosa) finnes, som utmärkes av de
övriga symtomen jämte feber och fordrar
ki-rurgiskt ingripande.
Magsårets orsak är ej känd, men man
vet, att det är magsaftens digererande inverkan
på slemhinnan, som orsakar en substansförlust
(ulcus pepticum}. Man räknar med konstitutionella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
