Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Manfred - Manfredonia - Manfår - Mangalore, Mangalur - Mangan - Manganblände - Manganföreningar - Manganin - Manganit - Manganlegeringar - Manganmalm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
479 Manfredonia—Manganmalm 480
rustad personlighet, vann en betydande
maktställning men stupade i slaget vid Benevento 1266 mot
den av kurian inkallade Karl av Anjou.
Manfredonia, [-då’nia], stad i Apulien,
Italien, vid Manfredoniabukten av Adriatiska havet
och foten av Monte Gargano, c :a 20,000 inv.
Ärkebiskopssäte. Hamn, fiske. I närheten låg
antikens Sipontum.
Mänfår, zool., se Fårsläktet, sp. 369.
Mangalore [eng. utt. mäggalå’],
Manga-1 ü r, hamnstad i Indiska unionen, på
Malabar-kusten n. om Mahé i distr. Syd-Kanara; c:a
81,000 inv. God hamn; export av peppar, kaffe
och ädla träslag. M. har 2 colleges, tillhörande
univ. i Madras.
Mangan [-9g-], metalliskt grundämne, i form
av brunsten känt och använt redan på Plinius’ tid,
som ett nytt element karakteriserat av C. W.
Scheele 1774, i fri form först framställt s. å. av
J. G. Gahn. M., som förekommer i naturen i
form av hydrat, oxider, karbonat och silikat, till
en ungefärlig mängd av o,08% av jordskorpans
vikt, framställes genom reduktion av oxiden
MnaCh med aluminium, då nästan ren m. erhålles.
Största mängden framställes dock i form av
legering med järn (ferromangan) genom
reduktion av järnhaltig manganmalm med kol i
masugn el. elektrisk ugn. — M. är en vit,
kristalli-nisk, hård och spröd metall, dess spec. v. är
7,2, smpt 1,245°, kpt 2,032°. I luft vid vanlig
temp. beständig, påverkas den av vatten och löses
av syror. Den utfälles icke av någon annan metall
ur sina saltlösningar. Dess kemiska tecken är Mn,
atomnummer 25, atomvikt 54,93, valensvärden
2, 3, 4, 5, 6, 7. — M. nyttjas endast i legeringar.
Manganblände, miner., se Alabandin.
Manganföreningar. Elementet mangans kemi
är på grund av dess stora antal valensvärden
synnerligen mångskiftande. Av betydelsefullare
föreningar märkas: Manganosalter:
klo-rid, MnCh . 4 H2O, rosenröda kristaller, lösliga
i vatten, biprodukt vid framställning av klor
medelst saltsyra och brunsten; sulfat, MnS04.4 H2O,
ljusröda kristaller, lösliga i vatten, framställes
genom upphettning av brunsten med konc.
svavelsyra, nyttjas vid färgning och framställning av
andra m.; karbonat, MnCOs, vitt färgämne
under benämningen manganvitt; borat, MnB4O?;
li-noleat (salt av linoljesyra); oxalat, MnC’O4;
re-sinat (hartssyrad mangan), de fyra sistnämnda
använda som sickativ. —
Manganiför-eningar: sulfat, Mn2(SO4)s, fås vid
elektro-lytisk oxidation av manganosulfat och har
användning som oxidationsmedel i den organiska
tekniken. — Föreningar av 4 - v ä r d
mangan: viktigast är mangandioxid, MnO2, som
mineral pyrolusit och polianit (brunsten). Den
har stor teknisk användning för färgning och
av-färgning av glas, framställning av bruna
glasyrer (därav namnet brunsten), för framställning av
kaliumpermanganat och ferromangan, som
oxidationsmedel i tändsticksknoppsatsen, vid
tillverkning av torrelement (ficklampsbatterier), som
de-polariserande medel till sickativ, för att befria
källvatten från järn, som katalysator m. m. Mn02
är en syraanhydrid och ger med baser salter, som
kallas manganiter. Kalciummanganit, CaMnOs och
CaMmOs, utgör den form, vari brunsten
regene-reras vid teknisk klorframställning enligt Weldon.
— Föreningar av 6-värd mangan:
kaliummanganat (chamaeleon minerale el.
kame-leon), K2MnO4, erhålles genom oxidation i basisk
smälta av brunsten; grönt, vattenlösligt,
obeständigt salt, varav permanganat framställes;
barium-manganat, BaMnO4, grönt färgämne. —
Föreningar av 7-värd mangan:
kalium-permanganat, KMnÜ4, framställes genom
att klor inledes i en lösning av
kaliummanganat el. genom dettas elektrolytiska
oxidation; purpur färgade kristaller, lösliga i vatten
med kraftigt rödviolett färg. Dess användning
beror uteslutande på dess oxiderande verkan.
Inom den analytiska kemin har kaliumpermanganatet
vidsträckt användning vid oxidimetriska
titre-ringar, varvid det i sur lösning reduceras till
svagt rosafärgat manganosalt, därav namnet
ka-meleon. Användes vidare som ett synnerligen
kraftigt desinfektionsmedel. Alla
manganföreningar äro giftiga.
Manganin [-qg-], kopparlegering med c:a
12,5 °/o mangan, 2% nickel och 1% järn. Den
förändras mycket litet med temp., vilket gör m.
lämpligt för precisionsmotstånd o. dyl.
Manganit [-gg-], ett halvmetalliskt glänsande,
stålgrått till järnsvart el. brunsvart, rombiskt
kristalliserande mineral av
manganoxidmonohyd-ratet MmOs. H2O. M. uppträder ofta i stråliga
aggregat och visar ej sällan omvandling till
pyrolusit.
Manganlegeringar. Mangan ingår som
lege-ringsämne i ett stort antal legeringar, men vanl.
endast i låg halt. Alla stål hålla sålunda 0,20—0,60
% mangan, vissa stål dessutom högre halter.
Manganbrons håller intill 4 °/o mangan, Heuslers
legeringar c :a 23,5 ®/o, manganin 12,5 °/o, och
vidare ingår mangan i alla magnesiumlegeringar,
vissa aluminiumlegeringar (duralumin, silumin
gamma) samt nickel- och zinklegeringar m. fl.
Man kan vänta, att m. få ökad betydelse, då
numera ren manganmetall kan framställas
elektro-lytiskt — Mangan tillföres vanl. legeringarna i
form av spegeljärn (med 20—30 % mangan),
ferromangan (c:a 80 °/o) el. mangankoppar (30 °/o).
Världens stålindustri förbrukar c:a 2 mill. ton
ferromangan per år.
Manganmalm, i naturen förekommande
anhopningar av manganhaltiga mineral, varur mangan
el. manganpreparat kunna framställas med
ekonomisk fördel. Olika manganmineral, huvudsaki.
oxider och hydroxider, äro vanliga i naturen men
förekomma i allm. i ringa kvantitet. Nästan alla
brytvärda m. äro av sedimentärt ursprung,
avsatta, ofta i kolloidal form, från manganförande
lösningar. M. kunna även vara av metasomatiskt
ursprung, som t. ex. är fallet vid Långbans
gruvor i Värmland. De vanligaste malmbildande
mineralen äro pyrolusit (MnO», 63 % Mn) och de
närbesläktade mineralen polianit, psilomelan och
wad, vidare hausmannit (MnsO4, 72 °/ö Mn) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
