Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marantaceae, marantacéer - Maraş - Marasch (Maraş) - Maraschino - Marasm - Marasmius - Marat, Jean Paul - Marathi - Marathon - Maratonlöpning - Maratter el. mahratter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
523
Mara§—Maratter
524
trädesvis amerikansk växtfam. bland
monokotyle-donerna, närbesläktad med fam. Cannaceae och
liksom denna med endast en, mer el. mindre
kron-bladslikt utbildad ståndare, som bär en
knapphalva på ena sidan. Bladen äro breda och
två-sidigt ställda, frukterna vanl. trerummiga
kapslar med ett frö i varje rum. Marantacéerna äro
fleråriga örter och växa företrädesvis i kärr och
vid sjöstränder el. i fuktiga skogar. Arter av
släktena Calathea och Maranta m. fl. odlas som
prydnadsväxter för sina vackra, ofta brokiga
blad. Av Maranta arundinacea fås västindisk
ar-rowrotstärkelse.
Maras, stad i Turkiet, se Marasch.
Mara’sch, off. Mara §, huvudstad i turk,
vila-jetet. M., vid foten av armeniska Taurus, 720 m
ö. h. M. ligger vid Kilikien—Kurdistan-järnvägen
och har livlig bomullsindustri; c:a 35,000 inv.
Maraschino [-ski’nå] (fr. marasquin),
bittermandelsmakande körsbärslikör, vars
ursprungsland eg. är Dalmatien.
Mara’sm (av grek. maraVnein, borttorka,
vissna), avmagring och förtvining, beroende på
kronisk sjukdom el. ålderdom (senil marasm).
Mara’smius, bot., se Broskskivling.
Marat [mara’], Jean Paul, fransk
revolu-tionsman (1743—93). M. föddes nära Neuchåtel,
studerade medicin i Bordeaux och Paris och blev
på 1760-talet läkare
i London, där han
började sitt författarskap.
Han var 1777—83
läkare vid grevens av
Artois (sedan Karl X)
livvakt. M. utgav 1783
—89 naturvetenskap-
liga avhandlingar,
romaner samt även
politiska skrifter. Då
revolutionen utbrutit,
uppsatte M. hösten
1789 en tidning,
L’Ami du Peuple, som
blev en viktig
ra
dikal revolutionsfaktor. M. verkade mindre
genom idéer än genom sin våldsamma stil, sitt
ständiga utpekande av nya ”förrädare” och sina
ohöljda uppmaningar till våld och mord. I aug.
1792 blev M. en av ledarna i Pariskommunen och
synes ha varit en av dem, som stått bakom
septembermorden. Han insattes i konventet s. å. Då
M :s tidning, nu kallad Journal de la République
Franqaise, fortfor med våldsamma angrepp ej
minst mot girondisterna, läto dessa april 1793
anklaga honom inför domstol, men M.
frikändes. Hans strid bidrog till girondens fall 31 maj
1793. M :s politiska program gick vid denna tid
snarast ut på diktaturen. Hans popularitet sjönk
småningom, och sjukdom bröt alltmer hans
krafter. 13 juli nedstacks han av Charlotte Corday
(se d. o.), och efter sin död blev han föremål
för en formlig kult. — Hans ”CEuvres”
utkom-mo 1869, ”Correspondence” 1908. — Litt.: Biogr.
av L. R. Gottschalk (1927).
Maräthi, det nyindiska språk, som talas i
maratternas land av ung. 20 mill. människor. Bäst
anses m. talas i och omkring Poona; endast en
dialekt av betydenhet finnes, könkani, på kusten
kring och n. om Goa. M. skiljer sig skarpt från
de angränsande ariska språken gujaräti och
rä-jasthäni men är däremot närmare besläktat med
östlig hindi. Grammatiskt är m. ålderdomligare
än de flesta andra nyindiska dialekterna.
Litteraturen var från början
religiös-sekteris-tisk, uppkommen i samband med den av
Rämä-nuja inaugurerade vi§nuitiska reformationen. Den
äldste författaren är Nämdév (1200-talet), vars
hymner till Vithöbä (Vi§nu) äro vida berömda;
en yngre samtida till honom, Dhyänöbä,
översatte Bhagavadgitä till m. Den mest berömde
författaren är Tukäräm (1608—49), vars dikter
ännu älskas i maratternas land. Prosalitteraturen
består eg. av folksagor och s. k. bakhars, korta
(släkt-)historiska skildringar. — Litt.:
Grammatik av G. R. Navalkar (3 :e uppl. 1894); lexikon
av J. T. Molesworth (2 :a uppl. 1857); J. Bloch,
”La formation de la langue marathe” (2 bd,
1915—19).
Ma’rathon (grek. Marathön), by i ö. Ättika,
n. ö. om Aten, ryktbar genom atenarnas seger
under Miltiades 490 f. Kr. över perserna. En
stor gravkulle på s. sidan av slätten vid M.
utgrävdes 1890—91.
Ma’ratonlöpning, tävling i långdistanslöpning
till minne av den legendariska bragden av
Feidip-pides, Miltiades’ budbärare, som efter segern vid
Marathön 490 f. Kr. löpande skulle ha
tillrygga-lagt vägen till Aten, där han efter uppdragets
fullgörande nedfallit död. — M. går på landsväg
med start och mål på samma plats (t. ex. sedan
1912 vid Olympiska spelen). Sträckan varierar
i olika länder mellan 40,000 m (t. ex. i Sverige)
och 42,195 m (t. ex. vid Olympiska spelen sedan
1924). Under loppet få förfriskningar och
annan tillfällig hjälp lämnas tävlande. SM i m.
instiftades 1910. M., som har en chansartad
karaktär, särsk. under heta dagar, då manfallet
bland de tävlande är stort, hör till en av de
vid de moderna Olympiska spelen mest
uppmärksammade och sensationella tävlingarna. Den
framstående italienske långdistanslöparen P. Dorando
var t. ex. vid olympiaden i London 1908 först i
mål men diskvalificerades, därför att han av
medhjälpare halvt medvetslös leddes över
mållinjen. I Stockholm 1912 avled portugisen F.
Lazaro av solstyng. Bästa olympiska tid hittills
(1953) nåddes 1936 av japanen K. Son (2 tim.
29 min. 19,2 sek.). Världsrekord och svenska
rekord noteras icke. Bästa tid hittills på 42,195
m har ovannämnde japan samt på 40,200 m
finnen P. Nurmi (2 tim. 22 min. 3,8 sek.).
Mara’tter el. m a h r a’t t e r, hinduer, som tala
maräthi (se d. o.). De bebo ett område, som
omfattar ung. presidentskapet Bombay, v. Berar och
n. v. Hyderabad. M. äro delade i två skarpt
skilda klasser: bramanerna och den till de lägre
kasterna hörande jordbrukande befolkningen, som
är starkt uppblandad med främmande raser;
mellan dessa stå en feodaladel, som själv kallar sig
marattrajputer och därmed gör anspråk på hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
