Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mariabilder, madonnabilder - Maria da Gloria - Maria Eleonora - Maria Feodorovna - Mariafester - Mariage - Mariager - Mariakanalsystemet - Mariakult, Mariadyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
555
Maria da Gloria—Mariakult
556
i dräkt etc. betecknad som himladrottning, medan
barnet oftast är en naken och lekfull byting. Av
senmedeltida typer för M. märkes den i
anslutning till Joh. Upp. 12:1 framställda ”madonnan
på månskäran”. Fr. o. m. renässansen ersättas
de ur sitt symboliska idéinnehåll gestaltade M.
med mera subjektiva skapelser. Berättande bilder
med motiv ur den heliga jungfruns liv äro
vanliga fr. o. m. medeltidens senare del. Till de
oftast förekommande motiven höra: Marias
födelse, Marias tempelgång, Marias trolovning,
Be-bådelsen (Luk. 1), Besöket hos Elisabet (Luk. 1),
Marias död, begravning och himmelsfärd och
hennes kröning till himmelens och jordens drottning.
— Litt.: J. J. Tikkanen, ”Madonnabildens
historia” (1916).
Maria da Gloria [glå’-], se Maria, Portugal 2).
Maria Eleonora, se Maria, Sverige 3).
Maria Feodorovna [fjiåMaravna], se Maria,
Ryssland 1) och 3).
Mariafester, fester till Jesu moders ära. De
viktigaste (som i de flesta fall äro desamma i
både den romersk- och den grekisk-katolska
kyrkan) äro följ.: 2A Marie reningsdag el.
kyrkogång (Kyndelsmässan), samtidigt
åminnelse av Jesu frambärande i templet
(Jesus-fest), från 500-talet; 25A Marie
bebådelse-d a g (samtidigt Jesu avlelsefest,
inkarnations-fest); 2/t Marie besökelsedag, till minne
av M:s besök hos Elisabet, gäller blott för
Västerlandet, först nämnd på 1200-talet; 15/s Marie
himmelsfärds- el. dödsdag, förmodl. från
500-talet men har också daterats tidigare; 8/s
Marias födelsedag, från ung. samma tid
som Marie bebådelsedag; 8/i2 Marias
(obefläc-kade) avlelsedag. Vid reformationens
genomförande i Sverige bibehöllos Marie
reningsdag (Kyndelsmässan), Marie
bebådelsedag och Marie besökelsedag
(den sistn. upphävd 1772) såsom hänförande sig
till berättelser ur N. T.
Mariage [marja^], fr., äktenskap, giftermål;
ett slags kortspel.
Märiager [-agar], Danmarks minsta stad, s.
om den på n. Jyllands östkust inträngande
Maria-gerfjord, som utanför M. når sitt största djup, 29
m; 1,383 inv (1945). Staden M. uppstod på
1400-talet invid Mariager kloster; fick
stads-privilegier först 1592. Idyllisk trädgårdsstad med
lämningar av birgittinklostret (jfr V. Lorenzen,
”De danske birgittinerklostres bygningshistorie”,
1922) och klosterkyrkan. — Litt.: H. Dahlerup,
”Mariager klosters og bys historie” (1882).
Mariakanalsystemet, ry. Marijnskaja sistema,
i RSFSR, är en serie naturliga och konstgjorda
vattenvägar, vilka förbinda Neva med Volga.
La-dogakanalerna (167 km) leda längs sjöns s. strand
till Svir, Onegakanalen (67 km) på samma sätt
till Vytegra, Mariakanalen mellan denna flod och
Kovzja samt Bjeloje ozero-kanalen (67 km)
utmed sjöns s. och v. strand till floden Sjeksna.
Mariakult, Mariadyrkan, dyrkan av Jesu
moder. Den religionshistoriska bakgrunden för
M:s uppkomst var dyrkan av kvinnliga
gudomligheter inom Medelhavsländernas religioner vid
kristendomens framträdande. Den
nytestamentli-ga utgångspunkten för M. bildar
jungfrufödelseberättelsen i Luk. 1. Under de tre första årh.
var bilden av Maria fullt mänsklig; hon ärades
som kyskhetens och ödmjukhetens urbild. Genom
den växande uppskattningen av virginiteten samt
den kristologiska dogmbildningen rycktes Maria
upp i den gudomliga sfären. Vid 300-talets slut var
Mariatillbedjan allmän inom det kristna folklivet
och omhuldades särskilt av de grekiska
munkkretsarna, där ordet theo’tokos (”gudaföderskan”) blev
lösenordet. På konsiliet i Efesos 431 fick denna
M. officiellt kyrkligt erkännande och vann sedan
hastig utbredning. Nu skapades kyrkliga
Mariafester, uppställdes Mariabilder i kyrkorna och
började kyrkobyggnader invigas åt Maria. I
folk-fromheten framstod Maria som den gudomliga
undergörerskan, lyssnande till de troendes böner.
När den germanska världen inträdde i
katolska kyrkan, fann denna världs rena kvinnliga
ideal sitt fullaste uttryck i Maria, som då blev
himladrottningen. Särskilt genom cisterciensorden
och Bernhard av Clairvaux växte madonnakultens
utbredning och betydelse. Maria ansågs snart vara
medlaren mellan Jesus och de troende. Samtidigt
sökte dock den medeltida fromheten förmänskliga
Mariagestalten. Härtill bidrogo medeltidens
rid-darväsen, som gav M. ett romantiskt och
svärmiskt drag, samt trubadurernas och
minnesångarnas hymner till hennes ära. Som motvikt
framträdde skolastikens betonande av Marias plats i
inkarnationsdogmat och särskilt mystikens
skildringar av Maria som urbilden av den
gudsmotta-gande och under korset lidande själen. Även i
den officiella kulten fick Maria allt större plats,
varvid ”Ave Maria” blev en huvudbeståndsdel.
Under den senare medeltidens passionsstämning
undanträngdes himladrottningens bild av Maria
som mater dolorosa (den lidande modern) och
framväxte kulten av Marias legendariska moder
Anna.
Reformationen nedbröt alldeles M. i de
protestantiska länderna. Luther och i Sverige Olaus
Petri bekämpade uppfattningen av Maria som
himladrottning och medierska, men de framställde
henne som urbilden av renhet och ödmjukhet.
Calvin däremot bekämpade som avguderi varje
slags framhållande av Maria. Även i katolska
kyrkan följde en tillfällig reaktion mot den långt
drivna M. Men den togs snart om hand av
jesuitorden, varvid de vulgära dragen inom M.
småningom överflyglade de renare mystiska. Med
jesuitordens återställande och växande makt inom
katolska kyrkan under 1800-talet nådde
madonnakulten måhända ännu större omfattning än under
medeltiden. I dogmatiskt hänseende avslutades
den sedan medeltiden mellan franciskaner och
dominikaner stundom bittert förda striden om
jungfru Marias obefläckade avlelse, när Pius IX
1854 påbjöd denna av franciskanerna ivrigt
förfäktade lära som kyrkodogm. Samtidigt ökades
mäktigt madonnakulten genom de många
Maria-uppenbarelserna, särskilt i Lourdes. Marias
himmelsfärd blev proklamerad som dogm av påven
Vn 1950. — Litt.: Y. Hirn, ”Det heliga skrinet"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
