Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marks von Würtemberg, Erik - Marktschreier - Mark Twain - Markus - Markus evangelium - Markusson, Andreas - Markvast - Markör - Marlborough, hertigtitel - Marlborough, 1. John Churchill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
587
Marktschreier—Marlborough
588
innehade en mängd andra uppdrag, led. av
fiske-rättskommittén 1894, ordf, i renbeteskommissionen
1913—18, svensk delegerad i Paris under
freds-konferensen 1919, led. av Musikaliska akad. 1918
och dess president 1920—32, svensk ordf, i
Skandinaviska köpelagskommittén 1901, i Norrländska
kolonisationskommittén 1915, i Skandinaviska
för-säkringslagstiftningskommittén 1919, svensk
delegerad vid NF:s möten 1920, 1923, 1924, 1929,
delegerad vid Ålandsfrågan inför NF:s råd 1921,
ordf, i Lagberedningen 1931—35 vid utformandet
av ”lagen om skuldebrev”.
Ma’rktschreier [-Jräiar] (av ty. Märkt,
marknad, och schreien, skrika), förr benämning på
kringresande kvacksalvare el.
kuriositetsförevisa-re, som på marknaderna skreko ut vad de hade
att sälja el. förevisa.
Mark Twain [mä’k tcoéi’n], pseud. för S. L.
Clemens.
Markus, evangelisten, enl. den kyrkliga
traditionen förf, till det andra evangeliet, hette även
Johannes (om hans moder se Apg. 12: 12). M.
var kusin till Barnabas (Kol. 4: 10). På Paulus’
första missionsresa ledsagade han denne jämte
Barnabas men skilde sig från dem (Apg. 13: 5,
13). Sedermera medföljde M. Barnabas till Cypern
(Apg. 15: 39). I Filem. 24 (se också Kol. 4: 10)
omtalas M. åter som Paulus’ medarbetare. 1 Petr.
5: 13 ger uttryck åt en nära förbindelse mellan
M. och brevets författare; en notis hos Papias
betecknar M. som Petrus’ tolk. Enl. en tradition
blev M. den förste biskopen av Alexandria och
led där martyrdöden. — Venetianerna se i M.
(San Marco) sin skyddspatron.
Markus’ evangelium, det andra av
evangelierna, är säkert en av källorna till de båda andra
synoptiska evangelierna, Matteus’ och Lukas’.
Evangelisten vill — utan att med sitt arbete ha
något som helst biografiskt syfte — genom sin
framställning av hågkomster, vilka börja med
Jesu offentliga uppträdande med predikan
om Gudsrikets närhet, fullfölja det
praktiska målet att väcka till tro på Jesus
som Messias och uppbygga sina läsare i denna
tro. Beträffande evang:s författare finnes intet
skäl att jäva den tradition, som visar hän på
Johannes Markus (se Markus). En gammal
tradition, vilken under 2:a seklets början företräddes
av Papias, stryker starkt under den nära
förbindelsen mellan den andre evangelisten och Petrus.
I själva verket talar åtskilligt av evangeliets
material för ett ursprung, som, om det också icke
direkt kan härledas från Petrus, dock vilar på
hågkomster med aposteln som sagesman i sista
hand. För evang:s uppkomst är det naturligast
att tänka på tiden omkr. år 70. Den äldsta
traditionen nämner Rom som uppkomstort.
Markusson, Andreas, norsk författare (f.
1893), lärare i Nordre Odal. M. har som
skönlitterär förf, gett levande bilder ur livet bland
den nordnorska fiskarbefolkningen, bl. a. i
”Flå-ten går ut” (1941; sv. övers. 1945). I två böcker,
”Han som kjempet mot mörket” (1937; sv.
övers. 1938) och ”Hyrdene som för vill” (1938),
har M. skildrat L. L. Læstadius och hans
anhängare.
Markvast, se Häxkvast.
Markör, person, som tillkännager, hur
skjutningar, biljardspel 0. dyl. utfalla.
Marlborough [må’lbara el. mä’lbara],
hertigtitel inom engelska släkten Churchill.
1) John Churchill, hertig av M., fältherre
och statsman (1650—1722). Han lärde
krigskonsten under Turenne i franska kriget mot Holland
1672—77 och gjorde en snabb karriär som
gunstling till hertigen av York, sedermera Jakob II.
M. gifte sig 1678
med M.2). Vid
revolutionen 1688 övergick
M., då general, till
Vilhelm av Oranien, blev
led. av Privy
Coun-cil och earl av M.
Han underhöll dock
förbindelser med den
fördrivne Jakob, föll
1692 i onåd och
berövades sina ämbeten.
Han återfick dessa
1698 och utsågs
efter drottning Annas
tronbestigning, då
hans hustrus inflytande på allvar kunde börja
göra sig gällande, till överbefälhavare över de
engelska och holländska trupperna i spanska
tron-följ dskriget. M. var den drivande kraften i
koalitionen mot Frankrike. Genom sina segrar vid
Blenheim (1704), Ramillies (1706), Oudenaarde
(1708) och Malplaquet (1709) hejdade han den
franska expansionspolitiken. Han besökte Karl
XII i Altranstädt 1707 för att förmå denne att
avstå från ingripande på fransk sida i
tronföljdskriget. Efter den lysande segern vid Blenheim
upphöjdes han till hertig av M. och blev
samtidigt tysk riksfurste. Genom brytningen mellan
drottning Anna och hans gemål undergrävdes
dock M:s ställning, och den försvagades
ytterligare, då det fredsvänliga torypartiet kom till
makten 1710. Det följande intrigspelet ledde till
att M. 1711 förklarades sina ämbeten förlustig,
anklagad för förskingring av allmänna medel.
Anklagelsen kunde ej bevisas, och efter Georg
I:s tronbestigning rehabiliterades M. 1714. Han
deltog dock ej vidare i det politiska livet. M. har
ofta klandrats för sin svaghet för penningen, och
han tillgodosåg måhända alltför hänsynslöst sina
egna intressen, men obestridda äro hans lysande
insatser i Englands utveckling fram emot maritim
och kommersiell supremati. — Litt.: M:s ”Letters
and despatches” äro utg. av G. Murray (3 bd,
1845—46); biogr. av H. J. Edwards (1926).
Särskild uppmärksamhet har väckts av en av
Winston Churchill utg. monogr., ”M.” (4 bd,
1933—38; sv. övers. 1934—40); den utgör en
skarp vidräkning med Th. Macaulays av
whig-synpunkter starkt färgade och hatfulla skildring
av M. i ”The histopr of England” (5 bd, 1849
—61) och är grundligt underbyggd genom
framdragandet av tidigare obeaktat källmaterial men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
