Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marocko - Historia - Litt. - Marodör - Marokäng - Maroner - Maroniterna - Marot, Clément - Marouflera - Marouzeau, Jules - Marozia - Marpurg, Friedrich Wilhelm - Marquand, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
599 Marodör—Marquand 600
ledde till hela Nordafrikas slutliga intagande,
inleddes bl. a. med landstigningsföretag av
amerikaner och britter under D. Eisenhower i M.
och Algeriet 8/n 1942. Landstigningen i Franska
M. möttes delvis av hårt motstånd. Efter 3
dagars strider var det dock i huvudsak
övervunnet. n/n marscherade tyskarna in i den dittills
icke ockuperade delen av Frankrike. Amiral
Dar-lan, överbefälhavaren för franska krigsmakten,
vilken var på tillfälligt besök i Algeriet, övertog
då den politiska ledningen där och gav order, att
motståndet skulle upphöra. Ett intimt samarbete
med de allierade inleddes. Efter mordet på
Dar-lan 24/i2 s. å. övertogs ledningen av general
Gi-raud. I juni 1943 ställdes Franska M. under det
då nybildade befrielseutskottet. Franska M.
erkändes 1946 som medl. av Franska unionen, men
de förhandlingar, som med anledning därav
fördes mellan franska myndigheter och sultanen om
utgestaltandet av M:s ställning och rättigheter
av-brötos i nov. 1950 utan att man nått någon
överenskommelse. Striden om reformplanerna och om
marockanernas höjda krav har sedan ett par år
icke minst utgjorts av en maktkamp mellan
sultanen och generalresidenten A. H. Juin, varvid
det marockanska nationalistpartiet Istiqlal häftigt
agiterat mot fransmännen. Konflikten skärptes i
febr. 1951, då general Juin kraftigt tillhöll
sultanen att desavuera de extrema nationalisterna. En
öppen brytning syntes hota, men sultanen föll då
undan, sedan franske statspresidenten Auriol
genom ett personligt ingripande jämnat reträttvägen
för honom. I aug. 1953 blev emellertid
konflikten åter akut. Sultanen förklarades nu avsatt och
landsförvisades till Korsika. Till efterträdare
utsågs hans släkting Sidi Muhammed ben
Moulay Arafa el Alaouia.
Litt.: ”Guides bleus: Maroc” (6:e uppl. 1948).
— J. Frödin, ”V. M:s kulturzoner” (i Ymer,
1922) ; A. Bernard, ”Le Maroc” (7 :e uppl. 1931);
H. Terrasse, ”Maroc” (1938); T. Burckhardt,
”Land am Rande der Zeit” (1941). — C. Huart,
”Histoire des arabes” (2 bd, 1912—13); R. Millet,
”La conquéte du Maroc” (1913); P. O. v. Törne,
”M.-frågan och den europeiska krisen 1911”
d922);H. Bordeaux, ”Le visage du Maroc” (6:e
uppl. 1945).
2) Stad, se Marrakech.
Marodör (fr. maraudeur), krigsman, som
olovligen lämnar sin trupp och tager eller tilltvingar
sig livsmedel, pengar o. s. v. av befolkningen.
Marokä’ng [-k-] (fr. maroquin, [läder] från
Marocko), färgat får- el. getskinn med glansig el.
matt narvyta. M. användes i ursprungslandet för
allehanda fotbeklädnader och läderarbeten, ss.
väskor m. m.; numera mest begagnat till finare
bokband. — C r é p e m. är en tung, något grov
silkescrépe, där ytan är behandlad så, att den
något liknar m.-läder.
Maröner, frukter av kastanjeträd.
Maroniterna, en kristen sekt i Syrien, utgöra
huvudmassan av befolkningen på n. Libanon och
angränsande trakter; namnet härledes från
munken Johannes Maron (d. före 423), vars
lärjungar grundläde klostret S :t Maron vid
Oron
tes. Där organiserade sig efter 681 ett antal
mo-noteleter som en självständig kyrka, vilken sedan
bevarade en delvis även politisk självständighet
mot araber och turkar. 1182 anslöt sig en stor
del till romerska kyrkan. 1445 accepterades
unionen även av m. på Cypern, och resten vanns snart
av franciskanmissionärer. Två nationalkonsilier
1596 och 1736 fullbordade anknytningen till
romerska stolen, ehuru maronitkyrkan alltjämt
behöll sina egna kyrkliga bruk. Ständig fiendskap
med druserna ledde 1860 till ett stort blodbad
på m. Dessa kommo därefter under en kristen
guvernör. M:s överhuvud, residerande i Libanon
men titulerad patriark av Antiokia, väljes av
biskoparna men utnämnes av påven i Rom.
Marot [marå’], C1 é m e n t, fransk skald
(1496—1544). M. var hovpoet hos Frans 1.
Tidigare hade han fört ett växlande och äventyrligt
liv, som bragt honom i allvarliga konflikter både
med katoliker och hugenotter. 1541 utgav M. sin
berömda tolkning av Davids psalmer på franska.
Hans elegier, epistlar, sonetter, epigram och
ron-dåer äro djupt personliga små mästerverk av
fransk grace och fransk esprit, som direkt
förebåda La Fontaine. M. var även skalden Villons
förste utgivare. M:s ”Oeuvres” utgåvos i 5 bd
1875—1931. Jfr A. Ehrensvärd, ”Fransk
medeltid och renässans” (1922).
Maroufléra [marof-] (av fr. maroufler),
klistra upp en tavelduk på en annan duk el.
på vägg.
Marouzeau [marozå’], Jules, fransk
språkforskare (f. 1878), prof, i latin vid École des
hautes études, intar en synnerligen framstående
plats bland 1900-talets klassiska filologer. Han
har i en lång rad arbeten lämnat viktiga bidrag
framför allt till kännedomen om latinets uttal,
syntax och stilistik.
Marozia [marå’tsia], romarinna (d. efter 932),
ryktbar genom sin förmåga att på påvestolen
uppsätta anhöriga och älskare. Hon var tre
gånger gift (sist med konung Hugo av Italien).
Påven Sergius III var hennes älskare, Johannes XI
hennes son och Johannes XII hennes sonson. Sin
moders älskare, påven Johannes X, lät hon avliva.
Själv störtades hon 932 av sin son i första giftet,
Alberik av Toscana, och dog i fängelse.
Marpurg [ma’rpork], Friedrich
Wilhelm, tysk musikteoretiker (1718—95). Han
verkade huvudsaki. i Berlin, där han bl. a. utgav
sin berömda skrift ”Abhandlung von der Fuge”
(2 bd, 1753—54; 2:a uppl. 1806, nybearb. av
S. Sechter).
Marquand [maka>ä’nd], John Phillips,
amerikansk författare (f. 1893). M. har skrivit
många short-stories och en del romaner,
traditionella i formen, vanl. med motiv ur östamerikanskt
konventionellt över- och underklassliv, gärna
med satir. Efter debuten 1922 med ”The
un-speakable gentleman” har M. bl. a. utg.
romanerna ”Ming Yellow” (1934; sv. övers. ”Rapsodi
i gult”, 1945), ”The late George Apley” (1937;
sv. övers. ”Boston”, 1938), ”Wickford Point”
(1939; sv. övers. ”Fint folk”, 1940), ”H. M.
Pulham, Esquire” (1941; sv. övers. 1942), ”So
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
