Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Masker - Maskera - Maskerad - Maskering - Maskformiga bihanget - Maskfrö - Maskgroddjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
641
Maskera—Maskgroddjur
642
Fr. v.: demonmask från Tibet, antik tragisk mask och japansk skådespelarmask.
skramselmasker, är den vanligaste, och
dessa m. ha den mångsidigaste användningen.
Krigsmaskerna åter, som skola injaga
fruktan hos en materiell fiende, äro mindre
vanliga. De döda utrustas stundom med m. för att
därigenom skyddas mot illsasinnade andar på
vägen till den andra världen. Detta slags m. ha
intet gemensamt med en senare tids
dödsmasker, som äro gipsavbildningar av en död
människas ansikte. Dansmaskerna föreställa
vanl. avlidnas andar el. demoner. Den dansande
identifierar sig genom mask, rörelser och
handlingar med en viss demon och vinner därigenom
makt över denna. Genom att imitera ett
övernaturligt väsen anser man sig således kunna behärska
detta. — D j u r m a s k e r n a, till vilka
totemis-tiska idéer i regel anknyta sig, nyttjas även
företrädesvis vid danser och ansluta sig närmast till
föregående grupp. — S kådespela r
masker na stå ursprungligen närmast de rituella m.
och utvecklas senare i olika riktningar. — Litt.:
J. Gregor, ”Die Masken der Erde” (1936).
Inom teaterns historia spelar masken en mycket
viktig roll. I det grekiska dramat buro alla de
uppträdande anletsdragen helt döljande m. av trä
el. läder, vilka voro försedda med en
Ijudför-stärkande trattanordning av metall. Från
Grekland övertogs bruket av m. även av den romerska
teatern. De antika m. voro antingen tragiska (med
smärtsamt förvridna drag) el. komiska (groteskt
grimaserande). I medeltidens religiösa spel
användes lösa djur- och djävulsmasker, liksom även
kvinnomasker, då kvinnorollerna spelades av män.
Bruket av m. återfinnes i den italienska
folkkomedien (c ommedia deWarte) på 1500-talet. M.
användas här som karakteriserande de ständigt
återkommande folktyper, vilka uppbära handlingen.
— Under 1600- och 1700-talen var det mycket
vanligt, att särskilt damer i sällskapslivet
uppträdde maskerade. M. var i dylika fall av siden
el. sammet och modellerad efter anletsdragen.
Dylika m. användas ännu vid maskeradbaler o. a.
likartade tillställningar.
NF XIV — 21
Maskera, sätta mask för ansiktet, förkläda;
dölja, bemantla.
Maskerad, fest (bal), där deltagarna äro
maskerade (och vanl. bära särskilt komponerade
kostymer).
Maskering, krigsv. Genom m. söker man
försvåra upptäckt av föremål — soldater,
fältbefästningar, kanoner, stridsvagnar, flygplan m. m.
Därvid eftersträvas antingen att med maskeringsnät,
-dukar el. naturliga maskeringsmedel få
föremålets utseende att smälta samman med omgivningen
el. att ge det ett sådant utseende, att det tages för
ett icke-militärt föremål, ss. hus, höstack el. dyl.
Flygfält söker man ge sådant utseende, att det
från luften ter sig som vanlig terräng med vägar,
häckar, hus, olika slags växtlighet o. s. v. På gr.
av att infraröda strålar reflekteras av
klorofyllrik växtlighet bättre än det synliga spektrets
röda strålar, har infraröd fotografering kommit
till stor användning för att avslöja grön
maske-ringsmålning, falska löv, maskeringsgräs m. m.
Bearbetad el. orörd markyta reflekteras även
olika. Färgfilm har likaledes kommit till
användning för att upptäcka maskeringsarbeten av olika
slag. Jfr Camouflage och Mask 5).
Maskformiga bihanget, se Blindtarmen.
Maskfrö, Fl ös cinae, utgöres av de små, ännu
outslagna blomkorgarna av Artemisia cina (se
Malörtsläktet). Holkfjällen innehålla en flyktig,
aromatisk olja. Däri ingår santonin. M. är
ett i Europa sedan medeltiden (genom korstågen)
känt medel mot inälvsmaskar. Mot spolmask,
Ascaris lumbricoides, använder man numera ej
m. utan i regel santoninkakor.
Maskgroddjur, Gymnophiöna, en ordn. av
groddjuren, omfattande masklika, blinda,
fullständigt extremitetlösa, tropiska djur, som borra
gångar i fuktig jord. Den ringlade huden
innehåller små benplåtar, och endast den högra
lungan är utvecklad. De största arterna kunna bli
meterlånga. Äggen utvecklas i fuktig jord, och
hos många arter bära fostren innanför äggskalet
tre par stora gälar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
