Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mattias (teolog) - Mattias (tysk-romersk kejsare) - Mattias Corvinus (Hunyadi Mátyás) - Mattias Gregersson - Mattias Kettilmundsson - Mattioli - Mattlummer - Mattmar - Matto grosso, Mato grosso - Mattons läderfabriks ab. - Mattor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
693
Mattias—Mattor
694
K. B. Westman, ”Birgitta-studier”, i (1911); B.
Strömberg, ”Magister M. och fransk
mendikant-predikan” (1944).
Mattias (ty. Matthias), tysk-romersk kejsare,
ärkehertig av Österrike, konung av Ungern och
Böhmen (1557—1619), var son till kejsar
Maximilian II och uppfostrades vid spanska hovet hos
sin frände Filip II. Han var ståthållare i
Nederländerna 1578—81. 1593 utnämndes han av sin
äldre bror kejsar Rudolf II till ståthållare i
Österrike. Kejsaren måste 1608 erkänna honom
som styresman i Österrike och Mähren samt
konung i Ungern. Strider i Böhmen 1611 förmådde
detta lands protestantiska ständer att tillkalla M.,
varpå denne i maj kröntes till konung i Prag.
Efter Rudolfs död, i jan. 1612, valdes M. till
tysk-romersk kejsare. Själv katolskt sinnad,
sökte han dock medla mellan de tvistande partierna
i Tyska riket men saknade kraft att lösa sin
svåra uppgift och fann sig slutligen nödsakad att
låta utse sin kusin den strängt katolske ärkehertig
Ferdinand av Steiermark till sin efterträdare i
Böhmen (juni 1617) och Ungern (1618).
Mattias Corvinus (Hunyadi Mätyås
[ho’njadi mä’tjäf]), ungersk konung (d. 1490),
yngre son till Hunyadi Janos. Vid striderna efter
faderns död hade M. bortsläpats till Böhmen,
men 1458 valdes han till Ungerns konung. Med
vapenmakt måste han befästa sin tron och förde
framgångsrika fälttåg mot Fredrik III, mot
turkar och mot tjecker. Hans berömda ”svarta
armé” erövrade Mähren, Schlesien, Böhmen och
intog själva Wien. M. reformerade Ungerns
inre förvaltning. Han förde ett glänsande hovliv i
Buda och Visegräd, där Italiens berömdaste
konstnärer och lärde samlades.
Mattias Gregersson, biskop (d. 1520). Efter
studier i Tyskland blev han 1501 biskop i
Strängnäs och som sådan tillika rikskansler. Han intog
en fredsvänlig ståndpunkt mot Danmark,
avvikande från Sturepartiets, men under striden
mellan Sten Sture d. y. och Gustaf Trolle stödde han
den förre och blev 1518 postulerad till ärkebiskop
i Gustaf Trolles ställe, vilket han dock avböjde.
1520 slöt han sig till Kristian II men blev
halshuggen vid Stockholms blodbad.
Mattias Kettilmundsson, drots (d. antagl.
1326). M., som trol. var av förnäm börd och i
källorna nämnes f. ggn 1299, var 1306 riddare.
Enl. Erikskrönikan, vars förf, haft nära
förbindelse med M., deltog han med utmärkelse i
Tyr-gils Knutssons andra finska korståg 1299. 1302
tillhör M. kretsen av hertig Eriks män. Under
den 1304 upplågande striden mellan konung
Birger och dennes bröder stod M. på de senares sida.
Efter Nyköpings gästabud, då Birger
tillfångatagit hertigarna (dec. 1317), var M. en av
ledarna i resningen mot konungen och fungerade från
1318 som rikets drots och ”förman”. På hösten
s. å. inföll han i Skåne och besegrade vid
Mjölkalånga (vid Finjasjön) Erik Menveds trupper.
Han blev en av Magnus Erikssons förmyndare,
men han synes efter någon tid ha nedlagt sitt
drotsämbete. Under de sista åren av sitt liv var
M. hövitsman i Finland och utövade för riket på
denna starkt utsatta förpost en kraftfull
verksamhet. — Litt.: R. Pipping, ”Kommentar till
Erikskrönikan” (1926) ; I. Andersson,
”Källstu-dier till Sveriges historia 1230—1436” (1928); J.
Rosén, ”Striden mellan Birger Magnusson och
hans bröder” (1939).
Mattioli [-ådi], A. E., se Järnmasken.
Mattlummer, bot., se Lycopodium.
Mattmar, sn i Jämtlands v. domsaga, n. v.
om Storsjön; 223,8 km2, 1,084 inv. (1952).
Kuperad skogsbygd kring Storsjöns nordvästliga
vikar. 1,005 har åker. Kyrkan är huvudsaki.
medeltida, tillbyggd i ö. 1776. Ingår i Alsens och
M :s pastorat av Härnösands stift, Undersåkers
kontrakt. Tillhör storkommunen Mörsil.
Ma’tto grosso [grå’so], Mato gross o,
port, ”stora skogen”, Brasiliens näst största stat;
1,263,000 km2, 528,000 inv., mest indianer.
Huvudstad Cuyabå. M., som i v. gränsar till
Bolivia och i s. till Paraguay, utgör v. delen av
den brasilianska platån. S. v. M. är ett
ohälsosamt lågland, regelbundet översvämmat under
regntiden (början av året). I övrigt är klimatet
sunt, tropiskt varmt men ej fuktigt; vid s. v.
vindar fpamperos) kan temp. falla under 120.
Platålandet är alltför torrt för tät skogsväxt;
här förekomma savanner el. öppna fält (c
am-pos, se d. o.). M. har rika men föga utnyttjade
naturtillgångar: guld, silver, mangan, koppar,
järn m. m. Diamantfyndigheter äro sedan
gammalt kända och bearbetade. Kaffe, sockerrör
och tobak ge utmärkt resultat, men jordbruket
är av sekundär betydelse; mate odlas i s.;
boskapsskötseln är den viktigaste näringsgrenen.
Stambanan från Santos genom staten Säo Paulo
fortsätter genom s. M.; många segelbara floder.
Mattons läderfabriks ab., Gävle, etabl. 1852
under firma L. A. Matton, bolagsform 1930,
tillverkar bottenläder. Antal anställda c:a 120;
aktiekapital 1,4 mkr.
Mattor. Bruket att täcka golvet med vävnader
uppstod i Orienten. Trol. voro m. i kelim el.
annan tapisseriteknik äldre än knutna m. Man
antar, att de senare funnos på 800-talet, men
knyttekniken är antagl. vida äldre. Den äldsta
bevarade orientaliska m. anses vara en m. i Kaiser
Friedrich-Museum i Berlin, från 1200-talet och
trol. av kaukasiskt el. mindre-asiatiskt ursprung.
En 1400-tals-m. med stiliserat fågelmönster i
åttkanter har — trol. redan på medeltiden —
letat sig väg till Marby kyrka i Jämtland.
1400-talets nederländska och italienska, särsk.
veneti-anska, målningar visa, att en europeisk import,
trol. mest för paradbruk, av orientaliska m. med
liögt utvecklade mönster var i gång. Kaukasiska
och anatoliska, ävensom turkmeniska drag
förekomma i avbildningarna och i bevarade original.
De flesta m. äro ännu starkt geometriska i
mönstren, men senare tilltaga naturalistiska inslag. M.
vävdes trol. på en mängd orter och länge efter
gamla, segt fasthållna traditioner, dels i städerna,
dels av nomadstammar; de senares m. äro som
regel mindre. Ända in på 1800-talet höllo sig
traditionerna inom de olika typerna av m. Deras
mönster anknyta nära till resp, folks övriga konst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
