Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medicin - Medicinens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
749
Medicin
750
förekomma utom läkemedel och operativa ingrepp
även radium och röntgenstrålar (radiologi),
elektricitet (elektroterapi), bad
(hydro-terapi), gymnastik, massage, vilket allt
sammanfattas under begreppet fysikalisk
terapi (fysioterapi). — Sjukdomarna
sammanföras i vissa grupper, vilka omhändertagas av
specialutbildade fackmän. Allt flera sådana
specialiteter ha utkristalliserats. Psykiatri
sysselsätter sig med sinnessjukdomar, neurologi
med nervsjukdomar, epidemiologi med
epidemiska sjukdomar, ftisiologi med
tuber-kulösa sjukdomar, eg. lungtuberkulos,
pediatrik med barnsjukdomar, venereologi och
syfilidologi med könssjukdomar, resp. spec.
syfilis, dessa senare ofta kombinerade med d e
r-matologi, som befattar sig med
hudsjukdomar. Oftalmologi omfattar
ögonsjukdomar, otologi, rhinologi, 1 a r y ng o 1 o g i
resp, öron-, näs- och halssjukdomar, o b s t
e-t r i k och gynekologi förlossningskonst, resp,
kvinnosjukdomar, ortopedi urspr. korrigering
av deformiteter, nu vanl. ben- och ledsjukdomar
av kirurgisk natur. Alla de sjukdomar, som ej
falla under ovan angivna specialiteter, omfattas
av de stora disciplinerna kirurgi och intern
(invärtes) medicin, varvid den förra ägnar
sig åt åkommor, som väntas bli föremål för
operativ behandling, den senare åt övriga.
Radiologi, som innebär röntgendiagnostik och terapi
samt radiumbehandling, har anknytning till
flertalet övriga specialområden. Två vetenskapsgrenar
ha från medicinsk synpunkt en orientering till
samhällslivet: hygien, som utforskar
betingelserna för hälsa och anger riktlinjer för
förebyggande av sjukdomar (profylax), samt
rättsmedicin, som är en praktisk tillämpning av
medicinskt vetande i rättsväsendets tjänst.
Medicinens historia. De första spåren av
läkekonstens utövning träffas hos de äldsta
kulturfolken, fenicier, indier, perser, egypter, israeliter
och greker. Särskilt på åtskilliga praktiska
områden av m. samlades småningom en hel del
värdefulla erfarenheter. Det blev dock först genom
den grekiska odlingen, som läkekonsten kom till
en naturligare och självständigare utveckling.
Greken Hippokrates (f. 460 f. Kr.) från
Kos bär det största namnet inom m:s historia
och kan med skäl betraktas som den
vetenskapliga m:s grundläggare och fader. Vid Greklands
förfall tog m. liksom övriga vetenskaper sin
tillflykt till Alexandria. Genom den tillåtelse, som
läkarna där fingo, att dissekera brottslingars lik,
tog anatomien ett väldigt steg framåt under de
omkr. 300 f. Kr. levande H e r o f i 1 o s och
Erasistratos, vilka ganska noga utredde
hjärnans och nervsystemets anatomi, beskrevo
ögats särskilda delar o. s. v. I Rom gjorde den
grekiska m. sitt intåg omkr. 200 år f. Kr. och
vann senare, bl. a. med Asklepiades från
Prusa, där stor framgång. I slutet av 2:a årh.
e. Kr. uppträdde i Rom greken G a 1 e n o s,
vilken samlade och systematiserade hela den tidens
medicinska vetande och genom sin auktoritet
sedermera behärskade hela medeltidens medicin.
De enda, som under medeltiden visade någon
självständig vetenskaplig verksamhet på m:s
område, voro araberna på 800—1000-talet, bland
vilka i synnerhet A v i c e n n a genom sin
lärobok ”Kanon” utövade ett mäktigt inflytande på
m. ända in på 1500-talet. Araberna, som voro
stora kemister, ökade även läkemedlens antal
betydligt. Inom medeltidens kristna värld blev
huvudsaki. tron universalmedlet, som jämte några
empiriska medel brukades av munkar och nunnor
i klostren. Emellertid överfördes’ den arabiska
m. till Västerlandet av Konstantin
Afrikanen (d. 1087), och under 1200- och
1300-talen utbredde sig arabo-galenismen till de många
ryktbara medicinska skolorna i bl. a. Bologna,
Ferrara, Pavia, Milano, Paris och Oxford. Men
m. utgjorde nu förnämligast en grumlig
blandning av mysticism, alkemi, astrologi, och
skolastik. Att dissekera lik hade påven Bonifatius
VIII belagt med kyrkans högsta bann, och
därmed var möjligheten att erhålla en grundval för
medicinska studier utesluten. I huvudsak nöjde
man sig med att kommentera Galenos.
Med reformationstidevarvet kom den fria
forskningen till sin fulla rätt. Anatomien
utbildades av Syl vi us och främst dennes lärjunge
Vesalius (d. 1564), vilken som anatom bröt
med Galenos’ anatomiska doktriner och genom
införandet av verkliga anatomiska dissektioner
blev den moderna anatomiens fader. Kirurgien
lyftes åter genom A. P a r é, berömd för sitt
klassiska arbete om skottsår och genom den av
honom först utförda underbindningen av
blödande artärer vid amputationer. Med kirurgien
uppblomstrade även obstetriken. Den, som skarpast
bröt med gammal auktoritet, var Paracelsus
(d. 1554). Han slog emellertid väl mycket över
i fantasteri. 1500-talet hade f. ö. att kämpa emot
svåra härjningar av sjukdomar och farsoter,
spetälska, syfilis, skörbjugg, pest, kikhosta m. m.
— 1600-talets mest epokgörande händelse inom
m. är blodomloppets upptäckt genom William
Harvey (d. 1657), även skaparen av den
moderna fysiologien. Vid årh:s mitt upptäcktes
lymfkärlen av svensken Olof Rudbeck d. ä.
och dansken T. B a r t h o 1 i n. Genom italienaren
M. Malpighi (d. 1694) och holländaren A.
von Leeuwenhoek (d. 1723) infördes
mikroskopet som medel för den finare anatomiens
studium. Bland nyare sjukdomar upptäcktes och
studerades rachitis (engelska sjukan) och
kreti-nismen. Ännu var dock m. väsentligen
spekulativ. latrofysik, iatrokemi, iatromatematik,
iatro-mekanik kallades läroriktningar, som sökte
förklara livs- och sjukdomsföreteelserna
företrädesvis ur fysiska, kemiska o. s. v. lagar. Trots
mycken ensidighet främjade dock dessa skolor
den exakta m:s utveckling i många viktiga
kemiska och fysiska detaljer.
Den lärdaste av 1700-talets läkare var (med
undantag av Linné, som dock eg. tillhör
botanikens historia) schweizaren A. von Haller
(d. 1777). Han fattade irritabiliteten såsom en
egenskap uteslutande hos musklerna och skilde
den från nervkraften. Sedan m. åter kommit på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
