- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 14. Lonicera - Mikado /
765-766

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mehring, Franz - Méhul, Étienne Nicolas - Meibomska körtlarna - Meiendorf - Meier-Graefe, Julius - Meije - Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning - Meijerfeldt, släkt - Meijerfeldt, 1. Johan August - Meijerfeldt, 2. Johan August - Meiji - Meilhac, Henri - Meillet, Antoine - Meinander, Konni

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

765

M éhul—M einander

766

(1846—1919). Han skrev 1877 från borgerligt
frisinnad synpunkt en skarpt kritisk historik över
den tyska socialdemokratien och senare som
moderat socialist en utförligare sådan, ”Geschichte
der deutschen Sozialdemokratie” (2 bd, 1897).
M. utgav biografien ”Karl Marx” (1918; sv.
övers. 1921—22). Bland hans övriga verk
märkes ”Gustav H Adolf” (1894; sv. övers. 1924).

Méhul [mey’l], Étienne Nicolas, fransk
tonsättare (1763—1817), lärjunge till Gluck, vars
stil han i början efterbildade. Han utvecklade
sig snart till en av Frankrikes främsta
operakompositörer med ädel klassisk stil, ofta
erinrande om Mozarts. Ett 30-tal operor av honom
uppfördes. I Sverige gåvos ”Le jeune sage et le
vieux fou” (1793; ”Ung klok och gammal tok”,
Sthlm 1805), ”L’Irato” (1801; Sthlm 1808),
”Une folie” (1801; ”Målaren och modellerna”,
Sthlm 1804; en av hans mest berömda), ”Le
tré-sor supposé” (1802; ”Den föregifna skatten”,
Sthlm 1805), ”Les deux aveugles de Tolède”
(1806; ”De bägge blinde”, Sthlm 1833). M:s
främsta opera är den ännu givna ”Joseph” (1807;
”Joseph i Egypten”, Sthlm 1856). — Biogr. av A.
Pougin (2:a uppl. 1892) och R. Brancour (1912).

Meibomska körtlarna [mäi’-], Gla’ndulae
meibomiänae, kallas efter sin upptäckare, den
tyske anatomen Heinrich Meibom (1638—
1700), talgkörtlar, som ligga i ögonlockens fasta
”broskskivor” och utmynna på ögonlockskanterna.

Meiendorf [mäi’andårf], ort strax n. om
Hamburg, känd genom den här 1934 undersökta
boplatsen, tillhörande Nordeuropas äldsta säkra
bebyggelseskede.

Meier-Graefe [mai’ar-grä’fa], Julius, tysk
konstförfattare (1867—1935). Han grundade i
Berlin jämte O. Bierbaum den stort anlagda
tidskriften Pan, som utkom 1894—1900, och ledde
i Paris konsthandeln ”Maison möderne”.
Sedermera mest verksam i Berlin. M. är en
omvärderingarnas man, käck, väckande, ensidig. Ett
sammanfattande verk av betydelse är
”Entwick-lungsgeschichte der modernen Kunst” (3 bd, 1904).
Detaljarbeten ägnade han åt Böcklin
(oppositionellt), Corot, Courbet, Menzel, Manet,
Dela-croix, Cézanne, Degas m. fl. I ”Spanische Reise”
(1910) beundrar han El Greco. Monumentala verk
utgav han om H. von Marées 1909—10 och om
van Gogh 1928. Utsökta reproduktioner ha utgått
från det av M. stiftade och ledda
Maréesgesell-schaft.

Meije [mä?], La, alptopp i Pelvouxgruppen
av Västalperna.

Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning
[me’jar-], språkvetenskaplig tidskrift, utgiven
fr. o. m. 1937 av styrelsen för den till Göteborgs
högsk. knutna C. J. Meijerbergs fond, vilken
urspr. testamenterats av skolöverinspektören C.
J. Meijerberg (1816—1903) för utgivandet av
en svensk etymologisk ordbok. Tidskr:s främsta
uppgift är att behandla etymologiska problem och
problemgrupper i det svenska ordförrådets
historia.

Meijerfeldt, [me’jar-] släkt, urspr. från
Liv

land, adlad 1674. M.i) blev friherre 1705, greve
1714. Ätten utslocknade med M.2) 1800.

1) Johan August M., greve, militär (1664
—1749). Efter tjänstgöring i svenska och
holländska arméerna deltog M. med utmärkelse i
stora nordiska kriget. Han blev 1702 överste,
1704 generalmajor, detacherades s. å. från
huvudarmén och försvarade med framgång Posen. Han
deltog i slaget vid Hälsingborg 1710, utnämndes
s. å. till generallöjtnant och överkommendant i
Stettin, var 1711 i Bender, blev s. å. general
och viceguvernör i Pommern, 1713 fältmarskalk
och generalguvernör. Han måste s. å. uppge
Stettin, begav sig till Sverige efter Stralsunds fall
1715, återinträdde efter freden som
generalguvernör i Pommern och kvarstod som sådan till sin
död. M. tillhörde holsteinska partiet och intog där
efter Karl XH:s död en framskjuten ställning.

2) Johan August M., den föreg:s son,
greve, militär (1725—1800), blev efter utländsk
krigstjänst major i svensk tjänst 1751 och
deltog i pommerska kriget, överste 1762,
generaladjutant 1766, generalmajor 1773,
generallöjtnant 1778, deltog med utmärkelse i ryska kriget
1788—90, general av inf. 1789, befälhavare över
hela svenska armén s. å., fältmarskalk 1790, en
av rikets herrar 1792.

Meiji, japansk kejsare, se Mutsuhito.

Meilhac [mäja’k], Henri, fransk
teaterförfattare (1831—97). M. författade en stor mängd
komedier, farser och operettexter, dels ensam,
dels i samarbete med andra, särskilt med L.
Ha-lévy. Särskilt berömda äro texterna till
Offen-bachs operetter. Bland dramer, som M. skrivit
ensam kunna nämnas ”Suzanne et les deux
vieil-lards” (1869) och ”Les demoiselles Clochart”
(1866). Tills, m. Ph. Gille skrev han operan
”Manon” (1884; musik av Massenet), med A.
Millaud ”Mam’zelle Nitouche” (1883; musik av
Hervé; ”Lilla helgonet”, s. å.).

Meillet [mäjä’], Paul Jules A n t o i n e, fransk
språkforskare (1866—1936), 1906 prof, i
jämförande språkforskning vid Collège de France. M.
framträdde efter K. Brugmann som den ledande
inom den jämförande språkforskningen; han
hävdade gentemot tidigare ensidigt naturvetenskapligt
orienterade åskådningar språkets samhörighet med
kulturell och social tradition. Av de
indoeuro-peiska språken ägnade sig M. i främsta rummet
åt de balto-slaviska och åt armeniskan. Bland
hans arbeten märkas ”Le slave commun”
(1924), ”Aperqu d’une historie de la langue
grec-que” (1913), ”Grammaire du vieuxperse” (1915).
I ”Introduction å 1’étude comparative des langues
indo-européennes” (1903) gav han en utmärkt
översikt över den jämförande indoeuropeiska
språkforskningens resultat; frågor av allmännare
natur behandlas i ”Les dialectes indo-européens”
(1908), ”Linguistique historique et linguistique
générale” (2 bd, 1921—36), ”La méthode
comparative en linguistique historique” (1925). Tills,
m. A. Ernout utg. M. den stora, grundläggande
”Dictionnaire étymologique de la langue latine”
(l932).

Meina’nder [mej-], Karl Konrad (Kon ni),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:58:26 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nffn/0473.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free