Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mesembryanthemum - Mesenkym - Mesenterium, käx, tarmkäx, krös - Mesien - Mesjtjaninov, Ivan Ivanovitj - Mesmer, Franz - Mesmerism - Meso- - Mesocefal - Mesoderm - Mesofyll - Mesofyter, mesofila växter - Mesogami - Mesolitiska kulturer, Mesolitiska stenåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
839
Mesenkym—Mesolitiska kulturer
840
Namalandet växa nedsänkta i sanden, så att blott
bladspetsarna sticka upp. I bladspetsarna saknas
klorofyll, och här intränger ljuset och når
sålunda i diffust tillstånd assimilationsvävnaden i
bladens av sanden skyddade sidoväggar. Trol.
nedgräva sig dessa växter i sanden för att skydda
sig mot uttorkning.
Mesenkym, zool., embryonalvävnad av löst
sammanfogade celler, mellan ekto- och entodermet
(se Fosterutveckling, sp. 874). Ur m. utvecklas
bl. a. stödjevävnader, blod- och lymfkärl samt en
del av muskulaturen.
Mesentèrium, även käx, t a r m k ä x el.
k r ö s, dubbel veck av bukhinnan, som stiga fram
från bukhålans bakre vägg och omsluta delar av
tarmröret. Detta kommer härigenom att bli fäst
i ett mer el. mindre fullständigt omklädande
fodral av bukhinnan. Mellan m:s två blad framgå
i en fettrik bindvävsskiva nerver samt lymf- och
blodkärl, och där ligga lymfkörtlar (m e s e
n-teriallymfkörtlar). Är käxet kort, fästes
tarmen stramt vid bakre bukväggen, t. ex. större
delen av tolvtumstarmen, upp- och nedstigande
grovtarmen och ändtarmen. Är det långt, såsom
vid tvärgående grovtarmen och i synnerhet
tunntarmen, där dess längsta stycke kan nå 15 cm,
blir tarmdelen mera rörlig. Särskilt tunntarmens
käx kallas mesenterium-, grovtarmens benämnes
■mesocolon, ändtarmens mesorectum och
magsäckens omentum.
Mésien, lat. Mö?sia, romersk provins mellan
nedre Donau, Svarta havet, Balkan och Drina.
Där bodde i äldre tider trakiska stammar, vartill
från omkr. 350 f. Kr. kommo kelter, senare även
andra folk. Området blev romersk provins omkr.
6 e. Kr. Kejsar Valens upplät 376 M. åt de av
hunnerna hårt ansatta västgöterna, som därefter
kallades mesogoter.
Mesjtjaninov [mjiftjanji’naf], Ivan
Ivano-vitj, rysk språkforskare (f. 1883), företrädare
för N. J. Marrs s. k. ”nya lära om språket” och
ännu vid den officiella bannlysningen av
doktrinen (1950) dess förespråkare. M. har utg. bl. a.
”Den nya läran om språket” (1930), ”Die
Van-Sprache” (1932—35), ”Satsens delar och talets
delar” (1945) och ”Verbet” (1949).
Me’smer, Franz Anton, tysk läkare (1734-—
1815). Han blev 1766 med. dr i Wien på en
avh. om planeternas sideriska inflytande, a n
i-mal magnetism (se d. o.), på alla levande
kroppar. Dessa teoretiska grundsatser omsatte
han även i praktiken såsom läkare i Wien. Han
sökte bota sjukdomar genom att på patienterna
överföra denna från stjärnorna härstammande
magnetism, som han tänkte sig som ett fluidum av
utomordentlig finhet. Till en början placerade
han mineralmagneter på de sjuka ställena, men
snart fann han, att man kunde framkalla
”magnetiska” tillstånd hos patienterna utan dessa
antingen genom att lägga händerna på dem el.
endast genom att skarpt fixera dem. Utvisad från
Wien på gr. av sin verksamhet, slog han sig
1778 ned i Paris. Hans mottagningsrum fylldes
snart av väldiga skaror, särskilt ur den förnäma
världen. En vetenskaplig kommitté, tillsatt av
Parisakad., fördömde dock hans läror. M. miste
därefter snart sin stora kundkrets.
Mesmerfsm, läkedomskur, uppkallad efter sin
upphovsman, F. A. Me smer (se d. o.).
Meso-, mitt-, mellan-.
Mesocefäl, se Huvudskål 2).
Mesode’rm, biol., se Embryologi och
Fosterutveckling, sp. 872.
Mesofy’ll, bot., se Blad, sp. 188.
Mesofyter, m e so f i la växter, växter som
nå sin högsta utveckling vid medelmåttig
vattenhalt. Jfr Hydrofyter och Xerofila växter.
Mesogami, biol., den företeelsen hos några
växter, t. ex. alm, att pollenslangen ej växer fram till
äggapparaten genom mikropylen el. kalazan utan
någonstädes mellan dessa tvärs genom
integumen-ten. Se vidare Befruktning, sp. 549.
Mesolitiska kulturer, Mesolitiska
stenåldern (mellanstenåldern, av grek. me’sos, i
mitten, och li’thos, sten), arkeol., sammanfattande
beteckning för postglacialtidens
fångstcivilisationer i Europa, Asien och Afrika. Efter den
senaste istidens slut möttes människan av ur flera
synpunkter radikala förändringar. Klimat
förbättringen medförde, dels att tundra och
stäpplandskap till största delen omvandlades till skog,
dels att faunan undergick stora förändringar;
genom inlandsisarnas tillbakavikande frigjordes
stora områden för kolonisation. M., som täcka
perioden från postglacialtidens början till
jordbrukets införande, äro klart särpräglade. Då skogen
började växa, blev det nödvändigt för de
mesolitiska fångstmännen att anpassa sitt liv efter den
nya omgivningen, där skogen själv och dess nya
djurarter (uroxe, älg, kronhjort, vildsvin, bäver
etc.) krävde nya fångstmetoder. Skillnaden
mellan de paleolitiska kulturerna och m. är så stor,
att man åtm. delvis måste räkna med att Europas
m. äro frukten av invandring av människor från
Nordafrikas capsienkultur. M :s bärare togo den
europeiska kontinenten i besittning: en del
stammar bosatte sig vid kusten och livnärde sig där
Flintredskap (i—5 mikroliter, 6—9 skrapor) från tar
denoisien- (Boberg-)kulturen i n. v. Tyskland. 1:1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
