Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Messenien - Messeniska krigen - Messenius, 1. Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
847
Messeniska krigen—Messenius
848
delse. Först i samband med Epaminondas’ kamp
mot Sparta levde landet upp. I dess mitt
byggdes på Ithome-bergets sluttning en stark stad:
Messene (nuv. Mauromati). Flera andra städer
uppblomstrade i senklassisk och romersk tid:
Thouria på den nedre messeniska slätten, Asine
på sydspetsen, Pylos (Navarino) på västkusten
m. fl. Romarna ha gärna bott där nere, ss.
talrika spår av villor o. dyl. visa. I bysantinsk tid
var M. tätt besatt med kyrkor och kloster.
Huvudstaden Kalåmai vid sydkusten, Kyparissia på
den v., Methone och Korone ha vidlyftiga borgar
från frankisk och venetiansk tid.
Messeniska krigen, se Messenien.
Messenius. i) Johannes M., författare och
historiker (1579 el. 1580—1636). Under skolåren
i Vadstena väckte han sådan uppmärksamhet för
sina anlag, att en
klosterpräst, Magnus
An-dreæ, 1595 sände
honom till jesuitskolan
i Braunsberg. Efter
att där ha tillbragt sju
år begav han sig på
resor. Han vistades en
kort tid i Polen,
gjorde 1604 ett kort besök
i Rom, reste därpå till
Tyskland igen, tog
möjl.
magistergraden i Ingolstadt
1605 samt torde s. å.
av kejsar Rudolf
ha fått titeln poeta cæsarius. 1606 öppnade han
en privatskola i Danzig och gifte sig 1607 med
Lucia Grothusen, dotter till konung Sigismunds
lärare Arnold Grothusen. M. sökte nu genom
ett panegyriskt arbete, ”Genealogia Sigismundi”
(1608), förmå kungen att ge honom lämplig
anställning. Då denna beräkning slog fel, beslöt
M. söka sin lycka i Sverige. Han utgav för det
ändamålet ett ”Schema familiare” över Karl
IX :s härkomst. Sedan han genom sin hustru
utverkat lejdebrev, fick han tillåtelse att inflytta
och fick 1609 en professur i juridik och politik
vid Uppsala univ. För att övertyga alla om sin
avsky för jesuiterna utgav han en rad
stridsskrifter mot dessa (t. ex. ”Retorsion och
gen-swars skrifft”, 1610). Vid sina forskningar i
fäderneslandets historia var M. banbrytare för
en nyare tid med dess vaknare kritik och dess
fordran på mångsidigare källstudium. I rask
följd utgav han ”Chronicon episcoporum per
Sueciam” etc. (1611), ”Tumbæ veterum ac
nu-perorum apud Sveones regum” etc. (s. å.),
”Sveopentaprotopolis” etc. (s. å.; övers, till sv. av
H. Hammerus, 1612; en populär beskrivning på
Sveriges fem äldsta städer), en
vederläggningsskrift mot dansken Svaningius, kallad ”Retorsio
imposturarum” (1612; övers, till sv. s. å.), samt
slutligen ”Theatrum nobilitatis suecanæ” (1616),
den första samlingen av svenska adelns
ättartavlor. Jämsides med detta författarskap var M.
även flitig utgivare av äldre källarbeten för
svensk hävdaforskning. — Som lärare i
Upp
sala förstod M. göra sig i hög grad omtyckt
av studenterna. Bl. a. gjorde han uppförandet
av skadespel på svenska till en omtyckt övning
för ungdomen och idkade i samband därmed
själv dramaturgisk verksamhet. Men han stötte
sina medlärare genom häftighet, övermod och
skryt, så att svåra slitningar inom högskolan
upp-kommo, i synnerhet sedan han fått J. Rudbeckius
till sin huvudmotståndare. Till sist måste
kanslern, Axel Oxenstierna, kraftigt gripa in. De
båda motståndarna inkallades till förhör i
Stockholm (juli 1613), en förlikning ingicks, men
såväl M. som Rudbeckius flyttades från Uppsala.
M. fick s. å. vården av rikets ”gamla” arkiv och
utnämndes 1614 till assessor i Svea hovrätt.
I sitt dramatiska författarskap bröt M. med
det gamla skoldramat men visade själv ingen
förmåga av verkligt dramatisk komposition. M :s
tryckta dramatiska arbeten äro fyra: ”Disa”
(1611), ”Signill” (1613), ”Swanhuita” (1613)
samt ”Blanckamäreta” (1614). De äro täml.
enkla dialogiseringar av de valda ämnena på
par-rimmad vers; i händelseförloppet äro komiska
el. folkliga mellanspel inlagda.
M :s fiendeskap med inflytelserika män som
Chesnecopherus och Tegel, delvis förorsakad av
ekonomiska tvister, samt hans jesuitiska
förflutna gjorde, att han 1616 blev misstänkt för polska
stämplingar i sammanhang med en process mot
Jöns Papista, som besökt Polen. Under tortyr
avgav denne vittnesmål, som störtade M. Han
dömdes s. å. för att ha haft ”hemliga bud och
skrifter till Sveriges fiender polackerna” realiter
till döden men benådades till fängelse på
Kajane-borg, varifrån han först 1636 frigavs med
tillstånd att vistas i Uleåborg. Hans trofasta hustru
följde honom i fångenskapen. Kort efter
benåd-ningen avled han. En bekant skildring av M. i
fängelset ingår i Z. Topelius’ ”Fältskärns
berättelser”.
För M :s under fängelsetiden utarbetade stora
historiska arbete ”Scondia illustrata” bjöd
regeringen änkan 500 dal. smt, men Lucia Grothusen
begav sig ur riket med handskriften, som först
av hennes son M.2) återförvärvades åt
fäderneslandet. Men utgivandet av det viktiga arbetet
uppsköts länge av växlande orsaker. Omsider
såg ”Scondia illustrata” dagen, genom J.
Pering-skiölds försorg (2 bd i folio, 1700—05). M. blev
banbrytande inom svensk historieskrivning genom
sin iver att som källor anlita samtida handlingar
och sin strävan att opartiskt skildra händelsernas
rätta sammanhang. Även andra verk medhann M.
i sitt tidvis hårda fängelse. — Litt.: L. Linder,
”Bidrag till kännedomen om M :s tidigare lif”
(1894); H. Schück, ”M.” (1920); N. Ahnlund,
”Från M :ii sista dagar” (i ”Kring Gustav Adolf”,
1930); B. Hildebrand, ”Anna Messenia (M :s
dotter) och släkten Rechenberg” (i ”Festskrift till
Verner Söderberg”, 1932); H. Lidell, ”Studier i
J. M:s dramer” (1935); H. Olsson, ”J. M:s
Scondia illustrata” (1944). — M:s dramer äro utg. av
H. Schück (1886); hans under fängelsetiden
skrivna rimkrönika om Stockholm har publicerats
av C. Silfverstolpe i ”Historiskt bibi.”, 1 (1875).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
