- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 14. Lonicera - Mikado /
869-870

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meteorexpeditionen - Meteorism - Meteoriter, meteorstenar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

869

Meteorism—Meteoriter

870

der Deutschen Atlantischen Expedition”, red. av
A. Defant (22 bd, 1932—41).

Meteorfsm, abnorm gasansamling i
tarmkanalen, ”väderspänning”.

Meteoriter, meteorstenar, från
världsrymden på jorden nedfallna kroppar, vilka under
sin passage genom atmosfärhöljet kring jorden
blivit glödande och lysande i ytan (eldkulor,
stjärnfall). Ljudfenomen av växlande slag
uppstå under fallet. M. innehålla samma
grundämnen som jorden, men alla jordens
grundämnen ha ej konstaterats i dem — fluor t. ex.
saknas. De viktigaste i m. förekommande
mineralen äro: j ärnnickellegeringar, olivin, pyroxener
(diopsid, enstatit, klioenstatit) och plagioklas
(vanl. med hög anortithalt). För m. specifika
mineral äro t. ex. daubrelit FeCr2S4, oldhamit
CaS, schreibersit (FeNiCo)sP, lawrencit FeCk,
mineral, vilka ej påträffats på jorden. M.
indelas i järnmeteoriter och stenmeteoriter, vilka
äro inbördes förenade genom intermediära typer
(stenjärnmeteoriter). Huruvida s. k.
glasmeteoriter skola räknas till kosmiska kroppar el. äro
av jordiskt ursprung är diskutabelt. — Till
j ärnmeteoriter (sideriter) i vidsträckt
bemärkelse räknas alla m., vilka huvudsaki. bestå
av gedigna metaller och i sin renaste form
innehålla 90 °/o järn och 9 °/o nickel, dessutom i
regel mindre mängder kobolt. Som accessoriska
beståndsdelar uppträda schreibersit, magnetkis o. a.,
ofta som irreguljära korn; spec. v. 7,5—7,8. I
järnmeteoriter är nickeljärn den viktigaste
komponenten. Stenj ärnmeteoriter
(syssideri-ter, mesosideriter, litosideriter, pallasiter), som
äro intermediära typer mellan järn- och
stenmeteoriter, bestå av ett nickeljärnskelett med
mellanrummen fyllda av korn el. kristaller av
silikat-mineral (olivin el. pyroxen); spec. v. starkt
varierande. Stenmeteoriter (aeroliter,
si-deroliter) förete en viss överensstämmelse med
jordiska bergarter och bestå huvudsaki. av
sili-kat (olivin, pyroxener och plagioklas) med mindre
mängder av kromjärn och magnetit. Strukturen
kan ibland vara ofitisk. Oftast uppträda olivin
och pyroxen som klotformiga bildningar, s. k.

Järnmeteorit, funnen 1938 vid Goose Lake i n.
Kalifornien. Vikt 1,167 kg.

k o n d r e r. Efter förekomsten el. saknaden av
dylika kondrer indelas stenmeteoriterna i k
ondriter och akondriter. Stenmeteoriterna
äro i regel grå i brottet och omgivna av en svart
smältskorpa; spec. v. 3,0—3,4.
Glasmeteoriter (tektiter) äro flaskgröna el.
svartgröna, glasiga kroppar av upp till en knytnäves
storlek, oregelbundna, rundade, päronformiga, ofta
med karakteristisk ytstruktur. Petrografiskt äro
de helt glasiga, innehållande endast mindre
kristalliter. Kemiskt äro de kiselsyre- (80 ®/o SiOg)
och aluminiumrika (n °/o AI2O3) och ha ung.
samma kemiska sammansättning som terrestriska
lersediment. Spec. v. 1,7—2,9. Glasmeteoriter
förekomma i ungtertiära och kvartära lagerserier,
ofta också på jordytan spridda i stora områden
(Australien). De benämnas efter fyndorten,
moldaviter från Böhmen och Mähren,
australiter från s. delen av Australlandet,
queenstowniter från Tasmanien, b i 1 1
i-t o n i t e r från Bortre Indien och Sundaöarna.
Man har aldrig konstaterat något fall av
glasmeteoriter, och detta faktum samt
glasmeteoriternas förekomstsätt göra deras kosmiska
ursprung tvivelaktigt. — M. äro vanligen kantiga.
Vid passagen genom atmosfären bildas, genom
bortsprängningar och smältningsprocesser,
karakteristiska ytor; en mera flat fram- el. bröstsida
med karakteristiska smältfåror och en mera
spetsig (skarpkantad) bak- el. ryggsida. M:s
fallhastighet bestämmes av dess massa och vinkeln
mellan m. och jordens bana. Mindre m. kunna
genom luftmotstånd förlora sin kosmiska
hastighet och falla från viss höjd enl. lagarna för fritt
fallande kroppar. M. med betydande massa kunna
däremot ha fallhastigheter upp till 80 km./sek.
och åstadkomma vid nedslaget i marken stora
krater formiga fördjupningar,
meteorkratrar. Den betydligaste kratern finnes vid Coon
Butte vid Canyon Diablo i Arizona, en rund,
kilometerbred fördjupning. Liknande kratrar ha
också påträffats i Henbury, Australien, och i
Warbar, Arabien. I Europa finns en dylik på
ösel (Estland), Kaalisjön, med en diam, av c:a
100 m och ett djup av 12—14 m; huvudkratern
är omgiven av 9 mindre kratrar. En
naturkatastrof genom meteoritfall ägde 30Ib 1908 rum
i Sibirien vid floden Tunguska. Här bildades
kratrar av ända till 50 m diam., och av
lufttrycket fälldes skogen på ett mycket stort
område och avbrändes delvis.

Om m. härstamma från vårt eget solsystem
el. äro av interstellärt ursprung är oklart. Man
anser det sannolikt, att de himlakroppar, som
splittrats och givit upphov till m., haft ung.
samma byggnad som vår jord. — M. ha länge
varit bekanta, och i många gamla krönikor
finnas fall av m. omtalade och noggrant beskrivna.
Den tyske forskaren E. Chladni var den förste,
som, stödd på vetenskaplig undersökning,
uttalade sig till förmån för m :s kosmiska ursprung
(1794), och sedan har insamlandet av fynden
och utforskandet av m. på vetenskaplig grund
inletts.

Man beräknar, att inalles c:a 900 fall av rm

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:19:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffn/0533.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free