Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michelangelo, Buonarroti - Michelet, Jules - Michelet, Simon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
927
Michelet
928
det var dess figurvärld, som, naturligtvis med en
viss omvandling, tog gestalt i det sixtinska taket.
Arbetet, börjat 1508, fortgick i två repriser.
Halva taket fullbordades 1510, andra delen 1512.
Genom en målad arkitektur har ett ramverk
skapats för de rikt omväxlande figurmotiven: dels
dekorativa figurer, profeter, sibyllor, slavar,
målade reliefmedalj onger m. m.,
sammankompone-rade med själva arkitekturramen, dels större
scener i mittfälten (skapelsehistorien och Noas
historia) och i hörnkapporna. Överallt är en
plastisk-heroisk uppfattning härskande. Det sixtinska
taket är det mest omfattande av alla M:s
fullbordade verk. — Efter Julius II :s död återupptogos
arbetena på hans gravmonument. Endast delar
därav fullbordades emellertid, av vilka de
märkligaste äro slavarna i Louvren samt den stora
Mosestatyn, urspr. avsedd som en av flera
dekorativa jättefigurer men slutligen använd som
huvudfigur, då monumentet i trötthetens tecken
uppställdes.
Från 1516 ägnade sig M. åter för längre tid
åt arbeten i Florens, samtliga för Medicéernas
kyrka, San Lorenzo. Med förarbeten för en ny
västfasad, som dock aldrig kom till utförande,
arbetade han i flera år. Två andra
byggnadsföretag fullbordades i stället under denna tid,
näml. Medicikapellet och Laurenzianska
biblioteket, båda utmärkta av en med M:s storvulna
figurstil föga överensstämmande, tunn och
skarp-kantad listverksdekor. Av konstnärens stora
skulpturföretag har intet förts närmare sin fullbordan
än Medicikapellets gravmonument, ehuru dessa ej
heller äro fullbordade. Under svåra yttre
förhållanden utförde M. de båda i unga år
skördade Medicihertigarnas, Giulianos och Lorenzos,
monument, som upptaga var sin vägg i kapellet.
Mittnischen upptages i båda fallen av en
idealiserad, sittande staty av den döde, där nedanför
sarkofagen, på vars lock dekorativa
stämnings-figurer vila, i ena fallet Dagen och Natten, i
det andra Gryningen och Skymningen.
1534 lämnade M. för alltid Florens och for
till Rom, där nya stora uppgifter väntade
honom. 1535—41 målade han fresken ”Yttersta
domen”, som upptar hela den ena kortväggen
i Sixtinska kapellet. Det är, som om konstnärens
djupt skakade sinnesstämning tagit sig uttryck i
denna jättemålning, som tvingat det heroiska
figuridealet att bli bärare av en oförsonlig tragik.
M:s liv var ständigt fyllt av lidanden, vilka dock
kulminerade med Florens’ olycksöde i slutet av
1520-talet. Svårigheterna hade f. ö. utan tvivel
sin grund i hans egen karaktär. Hans skygghet
och stolthet, hans känslighet och misstänksamhet
gjorde hans levnadslopp till ett långt och tragiskt
lidande. Mången gång speglas detta också i hans
konst, icke minst i ”Yttersta domen” och det
fåtal skulpturverk han utförde under denna senare
tid, särskilt de båda gripande Pietågrupperna i
domen i Florens och i Palazzo Rondanini i Rom.
Jämförda med ”Yttersta domen” beteckna
freskerna i Capella Paolina (1549), framställande
Petrus’ korsfästelse och Paulus’ omvändelse, en
viss avspänning.
De sista tjugo åren av M:s liv upptagas till
större delen av arkitektoniska uppgifter. 1544
ordnade han bebyggelsen av Capitolium, som dock
först långt senare fick sin avslutning. Från
1547 ledde han byggandet av Palazzo Farnese,
vars fönsterramar och gesims bl. a. fått sin form
av hans hand (se bild 7 å pl. vid Byggnadskonst).
Det största verket var emellertid den definitiva
gestaltningen av den alltsedan 1506 under byggnad
varande Peterskyrkan. M. övertog 1546 efter
Antonio da Sangallos död ledningen därav. Genom
undertryckande av sidoutrymmenas självständighet
gav han planen och rumsbildningen större enhet
och sammanhang och föregrep därmed vad
barocktiden skulle fullborda. Kupolen uppfördes
efter M:s död, i allt väsentligt efter hans ritningar.
— Litt.: Monogr. av H. Thode (3 bd, 1908—13),
R. Rolland (sv. övers. 1916), A. Romdahl (1943)
och G. de Tolnay (3 bd, 1947—49).
Michelet [mijlä’], J u 1 e s, fransk historiker
(1798—1874). Han var från 1838 prof, vid
Collège de France. Hans föreläsningar antogo
med åren karaktären
av en glödande
vältalig demokratisk och
antijesuitisk
propaganda. Då M. efter den
napoleonska
statskuppen (2 dec. 1851)
vägrade avlägga ed på
de nya
författningsbestämmelserna, nödgades han lämna sin
t j änst. Han upptogs
sedermera helt av sitt
författarskap, som är
ett representativt
uttryck för samtidens
filosofiska och politiska liberalism. M. förgudar
”folket” men underskattar de ledande
personligheternas betydelse. Framställningen uppbäres
snarare av poetisk intuition än kritisk forskning.
1833 började han utge sitt största verk, ”Histoire
de France” (17 dir, 1833—67), som fortsattes av
”Histoire de la révolution franqaise” (7 bd,
1847—53) och ”Histoire du XIX:e siècle” (3
bd, 1872—73, till slaget vid Waterloo). I hans
omfattande produktion märkas vidare
stridsskrifter i jesuitfientlig anda, naturfilosofiska,
känsligt poetiska studier m. m. Hans samlade
arbeten utkommo bl. a. 1898—1903. — Litt.: G.
Monod, ”J. M.” (1905).
Michelet [mi/le’t], Simon Temstrup, norsk
teolog (1863—1940), prof, i Oslo 1896—1933. M.
införde den gammaltestamentliga bibelkritiken i
det teologiska studiet i Norge, vilket han gjorde
med moderation och i positiv religiös anda. I den
norska kyrkostriden, som utbröt kring
sekelskiftet, var han en av förgrundsgestalterna och
försökte genom en rad populära skrifter göra den
nya bibelsynen tillgänglig för den stora
allmänheten. Inom den kristna studentrörelsen var han
en ledande kraft. M:s vetenskapliga huvudarbeten
äro ”Fra Mose til profeterne” (1915) och ”Fra
profeterne til Jesus Kristus”,. 1 (1919). M. var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
