Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mikroskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
Mikroskop
14
Fig. 3. Modernt
binokular-mikroskop.
seende (b i
no-kul a r- el.
d u b b e 1 m
i-k r o s k o p;
fig- 3).
De
fordringar, som
ställas på ett
modernt m.-objektiv, äro:
upphävande av den
sfäriska
aberra-tionen, uppfyllande av det
s. k.
sinusvill-koret, d. v. s.
konstant
förhållande mellan
si-nus för
lutnings-vinklarna mot
axeln för en
avbildande ljusstråle före och
efter brytningen
i objektivet, samt upphävande (delvis) av
den kromatiska aberrationen. Äro de båda
första villkoren uppfyllda för en objekt- och
en bildpunkt, säges objektivet vara a p
lätt a t i s k t. Då ett objektiv endast för en
objektpunkt och den däremot svarande
bildpunkten kan göras aplanatiskt, är vid starkare
m.-objektiv endast ett tubutdrag användbart.
Stora fördelar medför användandet av s. k.
im-mersionssystem, varvid mellanrummet
mellan objektivets frontlins och täckglasskivan fylles
med en vätska (”immersionslins”). Har vätskan
(yanl. cederträolja) samma brytningsindex och
dispersion som täckglasskivan och frontlinsen,
kallas immersionen homogen. Vid frånvaro
av vätska säges torrsystem föreligga.
Den stränga teorien för m. fordrar, att
hänsyn tages till ljusets böjning. Som Abbe och
H. v. Helmholtz visat, är gränsen för ett m:s
prestationsförmåga betingad av ljusböjningen. För
att erhålla fullständig likhet mellan objekt och
bild fordras, att böjningsspektra av alla
ordningar uppfångas av objektivet, men för
upplösning av 2 intill varandra belägna punkter av
objektet är det tillräckligt, att utom den
oavböjda strålen jämväl strålar, svarande mot 1 :a
ordningens böjningsspektrum, bidraga vid
avbildningen. Härav härledes, att det minsta avstånd
d punkterna må ha för att kunna uppfattas
som skilda punkter, är bestämt av uttrycket
2
d = ––7–, där 2 är våglängden, n
brytnings-n. sm u
index för det framför objektivet befintliga
mediet och u halva öppningsvinkeln för den
strål-kägla, som utgår från en punkt av föremålet och
träffar objektivet. Storheten n. sin u benämnes
efter Abbe numerisk apertur. Härav
framgår, att m:s upplösningsförmåga,
som ej kan identifieras med dess förstoring, är
desto större, ju större den numeriska aperturen
är. Då denna genom immersion kan stegras (till
högst i,e), framgår härav ytterligare en stor
fördel med användning av immersionssystem. Man
kan visa, att med en förstoring av omkr. 1,000
gånger framträda alla detaljer, som över huvud
kunna okulärt iakttagas. En ytterligare stegring
av förstoringen kan visserligen göra dessa
detaljer lättare att iakttaga men giver icke några
ytterligare detaljer; man talar därför i detta
fall om tom förstoring. Genom belysning
med kortvågigt ljus kan upplösningsförmågan
även ökas, men för att uppnå en avsevärd
stegring skulle härvid behöva användas ultraviolett
ljus, varigenom nödvändiggöres att i st. f.
glas- bruka kvartsoptik och i st. f. okulär
iakttagelse fotografisk registrering. Enl. denna
princip ha också i själva verket m. konstruerats.
Submikroskopiska objekt synliggöras genom
användning av ultramikroskopet och
elektronmikroskopet (se dessa ord).
Vid arbete i genomfallande ljus
användes vanl. ovan behandlade belysningssystem,
varvid objektet synes mer el. mindre mörkt mot
ljust fält (ljusfältsmetoden), stundom
faskontrast-belysning el. mörkfältsbelysning. I sistn. fall
avbländas kondensorns centrum så, att endast
randstrålarna av hög numerisk apertur belysa
objektet. Objektivets numeriska apertur måste vara
lägre än kondensorns, så att ljuset från den
senare passerar förbi objektivet. Objektets
partiklar te sig då ljusa mot mörkt fält, och enär de
belysas från sidorna och delvis uppifrån, kunna
iakttagelser göras, som icke äro möjliga i
ljusfält. Härigenom ökas även m:s
upplösningsförmåga. — Vid arbete i påfallande ljus är
mörkfältsförfarandet vanligast, varvid man låter
ljus från lämplig ljuskälla falla på objektet och
reflekteras bort i annan riktning än mot
objektivet. Vid ljusfältsbelysning, mest användbar på
blanka föremål, sändes ljuset via en plan
glasplatta el. ett halvprisma, s. k. vertikalilluminator,
som placeras mellan tuben och objektivet, ned
genom det senare, återkastas av objektet i
samma riktning och fortsätter upp genom m. till
ögat. Objektivet fungerar således som såväl
be-lysningslins som objektiv. Även faskontrast kan
anordnas i påfallande ljus.
M. är ett instrument med mycket stort
användningsområde. Förutom ovan beskrivna
grundtillbehör användas andra för arbete i
polariserat ljus, i förening med spektrai ljusuppdelning,
för fluorescensstudier, för mätning och räkning
av små partiklar m. m. Vidare förekomma m.
som hjälp- och avläsningsinstrument på en mängd
andra fysikaliska apparater.
För svagare förstoringar (5—200 ggr)
användas i stor utsträckning binokulära p r e p
a-rer- el. luppmikroskop (fig. 4),
bestående av 2 m.-tuber med tub förkortande,
bildvändande prismasystem, monterade på stativ. På gr.
av konstruktionen erhålles en stereoskopisk bild
med stort synfält och stor djupskärpa.
Det första sammansatta m., som bestod av en
samlingslins som objektiv och en spridningslins
som okular, konstruerade holländaren Z. Janssen
(1590). R. Hooke tillverkade ett m., sammansatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
