Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Millerand, Alexandre - Millerit, hårkis el. nickelkis - Milles, Carl - Millesgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
M il le rit—M illes gården
40
1914—15 lade han i dagen stor
ämbetsmannadug-lighet. Han var 1919—20 generalkommissarie
över provinserna Elsass och Lothringen. Under
valkampanjen 1919 hade M. väsentlig andel i
tillkomsten av det nationella blocket. Vid
Clemen-ceaus avgång jan. 1920 efterträdde han denne
som konseljpresident och ledde de s. å. påbörjade
skadeståndsförhandlingarna med Tyskland. 23
sept. s. å. blev han efter Deschanel republikens
president. Hans försök att på denna post icke
låta sig nöja med endast en dekorativ roll bragte
honom i konflikt med det vid valen 1924
segrande vänsterblocket, som vägrade att i
regeringsställning samarbeta med M., och då denne ej
lyckades få till stånd någon ministär med
parlamentarisk majoritet, nedlade han 11 juni
presidentvärdigheten. 1925—40 hade M. säte i
senaten utan att längre spela någon framträdande roll.
Millerit, h å r k i s el. n i c k e 1 k i s, ett
metall-glänsande, mässingsgult mineral av svavelnickel,
Ni S, vilket har hårdheten 2,5 och spec. v. 5,3
samt bildar nål- el. hårformiga, hexagonala
kristaller.
Milles, Vilhelm Carl Emil, skulptör (f. 1875
23/e). Efter tidigt avbruten skolgång i Stockholm
arbetade M. som snickarlärling och
ornamentskulptör, studerade samtidigt vid Tekniska
skolan och begav sig 1897 till Paris. Där idkade
han skulpturstudier och utförde en mängd
arbeten, naket, fontänfigurer, genreskulptur i
impressionistisk, brett skisserad behandling. I
Ro-dins måleriska stil formade M. ”Kvinnor i
storm”, ”Ä la belle étoile” och första utkastet
till Sten Sture-monumentet (1902). M. var
emellertid icke nöjd med den impressionistiska
utformningen av Sture-gruppen och fann den slutliga
lösningen först efter studier i München 1905 för
A. v. Hildebrand. Det slutgiltiga monumentet,
som restes först 1925 på Kronåsen, s. om
Uppsala, ger genom sin arkitektoniska stränghet och
tunga monumentalitet uttryck för den
hildebrand-ska skolans stilideal. — Ehuru denna strävan mot
en hel och fast formgivning blir alltmer
märkbar i M:s produktion (t. ex. ”Lekande björnar”,
1906), finner man dock, framför allt i hans
porträtt från 1900-talets första årtionden, en
anknytning till hans tidigare franska stil, präglad
av intim människoskildring och raffinerad detalj
-behandling (Julius Kronberg, 1902, Göteborgs
konstmuseum, Skansen, Stockholm; Gösta
Mittag-Leffler, brons, 1904; Ferdinand Boberg, brons,
1906, Nationalmuseum; Oscar Levertin, ek, 1910,
Nationalmuseum; Hugo Alfvén, Th. Laurin, Erik
Wettergren, alla tre i granit, 1911; monumentet
över Scheele, Köping, 1912). M. blev Sveriges
mest anlitade monumentalskulptör. Bland arbeten,
som under 1910—1920-talen lämnade hans ateljé
i Lidingö, må nämnas: Franzénmonumentet,
Härnösand, 1910; fasadrelieferna för Enskilda
Bankens fastighet vid Kungsträdgården, Stockholm,
1913; ”Sjöguden”, vid Räntmästartrappan å
Skeppsbron, Stockholm, s. å.;
”Sjöfartsmonumen-tet”, Hälsingborg, 1923; Johannes Rudbeckius,
Västerås, 1925; ”Solsångaren”, Strömparterren,
Stockholm, 1926; ”Europa och tjuren”, fontän,
Halmstad, 1926; ”Folkungabrunnen”, Linköping,
1927; Gustav Vasa, Nordiska museet, Stockholm,
1927 (polykromien utförd av M :s hustru,
målarinnan Olga Granner; första utkastet 1905);
”Dianabrunnen”, Tändsticksbolagets gård,
Stockholm, 1928; ”Poseidonfontänen”, Götaplatsen,
Göteborg, 1930. — 1920 utnämndes M. till prof,
vid Konstakad., Stockholm. 1929 emigrerade han
till U.S.A. men har trots detta stått i oavbruten
kontakt med Sverige. I sitt nya hemland
fullbordade M. Tessinmonumentet, Storkyrkan,
Stockholm, ”Orfeusfontänen”, Stockholm, De
Geermo-numentet, Norrköping, avtäckta resp. 1934, 1936
och 1945.
I U.S.A. är M. knuten till Cranbrook
Foundation, i vars park hans skisser till
Leemonumen-tet (1931), Sven Hedinmonumentet (1932) och
”Jonafontänen” (1932) finnas uppställda. — I
U.S.A. har M. varit helt obunden av ekonomiska
hänsyn som t. ex. vid skapandet av
kolossalfontänen ”Flodernas möte”, S:t Louis (1940), med ett
tiotal från varandra helt skilda figurer, och
”Uppståndelsemonumentet” för kyrkogården
National Memorial Parc, Washington, med 40
fristående figurer. Bland andra amerikanska verk kan
nämnas ”Delawaremonumentet” (1938). Granskar
man ur stilistisk synpunkt M:s produktion,
finner man, hur han sökt sina förebilder ur skilda
konstepoker. Detta har sin grund i att M. sökt
ingjuta något av den tids anda och miljö, som
monumentet skildrar, som t. ex. den av
kretisk-mykenska reliefer inspirerade ”Europa och
tjuren”, de av romansk konst påverkade relieferna
i Saltsj öbadskyrkan (1912), den gotiska
Engel-brektsskissen (1926), det av indiankonst
inspirerade Fredsmonumentet, Saint Paul (1936), de
barocka De Geer och Rudbeckius. Av barocken
har M. även lärt att utnyttja vattnet som
formbildande element i sina fontängrupper. Under
senare år kan man hos M. märka en strävan att
avlägsna sig från den slutna formen och att i
stället splittra helheten för att ernå en rikare
silhuettverkan, ss. i träskulpturen ”Människan och
naturen” i Time and Life Building, Radio City,
New York (1940). I ”svävande” figurer, t. ex.
”Spelande änglar” (1948), ”Fader Moln” (skiss),
”Människan och Pegasus” (Des Moines, lowa,
1949, och Malmö, 1950) och ”Skridskoåkande
änglar” (Malmö, 1951), har M. lämnat den tunga
statiska skulpturen och nästan hamnat utanför
”skulpturens gränser”. — På initiativ av Axel
Gjöres har staten inlöst M:s stora antiksaml.
M. har å sin sida till staten testamenterat sitt
Lidingö-hem, däri inberäknat arbeten av hans
egen hand, som redan befinna sig i Millesgården,
och sådana, som komma att överföras från hans
hem i Cranbrook. — Litt.: Monogr. av C. Köper
(1912; sv. övers. 1913), M. P. Verneuil (2 bd,
1929), C. G. Laurin (1930), A. Baeckström (1935),
M. R. Rogers (1940), S. Strömbom (1946) och
A. Westholm (1950).
Millesgården, Carl Milles’ forna ateljé och
hem på Lidingön, inrymmer en stor del av
konstnärens verk samt antik och medeltida konst. M.
har upprepade gånger om- och tillbyggts av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
