Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mina (vikt, mynt) - Mina (sprängladdning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
Mina
50
i 100 drachmer. Olika system funnos; de
viktigaste voro det tyngre eginetiska och det lättare
eubeiska, som infördes i Aten av Solon. Den
eginetiska m. har en vikt av 617 g (något över
70 kr. silvervärde), den eubeisk-attiska 436,8 g.
Mina (av fr. mine, sannol. eg. fornir. méin,
malm, gruva). 1) Underjordisk gång; gruvschakt;
zool., se Minerarinsekter.
2) Lantkrigsv. En i jord, murverk, järn el. dyl.
innesluten, med tändanordning försedd
sprängladdning, avsedd att vid sin detonation verka
förstörande på den omedelbara omgivningen. M.
kommer till användning vid minkrig samt under
fältkriget dels för förstöring av vägar och broar,
dels för att skada motståndarens materiel och
trupp. Sistn. m. fingo under 2:a världskriget
synnerligen stor användning, särsk. för
bekämpande av pansarfordon, stridsvagnsminor,
men även mot trupp, truppminor. Vanl.
utlösas m. genom tryck, men utlösning kan även
ske genom dragning el. vid lyftning — för att
försvåra röjning —, genom elektrisk tändning,
genom i m. apterad radiomottagare, som bringas
i funktion vid utsändning av vissa signaler o. s. v.
Stridsvagnsminan har sprängladdning om 4—10
kg. Av truppminor är trampminan
vanligast, med sprängladdning om 0,3—0,5 kg, samt
i skog och under vinterförhållanden t r å d m
i-n a n, som utlöses, då dragning sker i en vid
tändanordningen fästad tråd, t. ex. snubbeltråd.
Trådmina användes även som larmmina,
särsk. i bevakningslinj er nattetid. M. utläggas
som en m i n e r i n g. Den utlägges ofta med
avsevärt djup i fiendens framryckningsriktning,
så att denne tvingas till tidsödande minröjning.
3) Sjökrigsv. M. el. u n d e r v a 11 e n s m i n a,
en i plåthölje innesluten sprängladdning, avsedd att
dold under
vattenytan spränga
hål i ett
fartygsskrov. M.
förekom redan
under 1700-talet
men blev först
på 1840-talet så
förbättrad, att
den blev ett
användbart medel
för spärrning
av farleder. M.
kom till
planmässig användning första
gången under
Krimkriget,
infördes i svenska
flottan 1864, då
m. av glas med [-kaliumantänd-ning anskaffades,-]
{+kaliumantänd-
ning anskaffa-
des,+} användes i
stor omfattning
under rysk-j
a-panska kriget
och kom re-
Fig. 1. Självankrande hornmina
(med elektrisk
avfyringsinrätt-ning).
t huvudladdning, 2 tändladdning,
3 sprängrör, 4 blyhorn, 5 glasrör
innehållande elektrolyten, 6
elektrod, 7 elektrisk ledning, 8
säk-ringsinrättning, p smältsprint, 10
ankare, 11 ankartrosstrumma med
spärrtänder, 12 rulle för lodlina,
13 spärrarm, 14 lod, 15 ledhjul
dan under 1 :a världskriget till en ej förutsedd
massanvändning, medförande stora förluster,
vilka enbart på brittisk sida uppgingo till över
500 örlogs- och handelsfartyg. — Man
särskiljer tre olika mintyper. Bottenmina,
halvsfärisk, sfärisk el. cylindrisk, med 500
—1,000 kg laddning, avsedd att utlagd på
botten sprängas under fartyg, som söka
intränga genom hamninlopp el. skärgårdsleder.
Drivmina, oförankrad, håller sig medelst en
hydrostatisk inrättning flytande på visst djup
under vattenytan (mindjup). Dess främsta
användning är i permanent strömmande vatten.
Förankrad m. kan antingen vara fast m., även
kallad f 1 y t m i n a, med fixerad längd på
ankartrossen, el. självankrande m., den
mest använda typen, som kan fällas på stora
djup och automatiskt inställer sig på avsett
mindjup. — En m:s huvuddelar äro följ. (fig. 1).
M i n s t o m m e n, av pressad stålplåt,
klotfor-mad el. cylindrisk. Laddningen utgöres i
moderna m. av 50—300 kg högbrisant
sprängämne, oftast trotyl, ingjutet i minstommen. Den
bringas till detonation genom en tändladdning av
känsligare sprängämne, t. ex. tetryl, i sin tur
antänt genom ett sprängrör.
Avfyringsin-rättningen är elektrisk el. mekanisk. Vid
elektrisk avfyring göres en strömkrets
genom sprängröret strömförande antingen från
land, då ett fartyg syftas ovanför en botten- el.
flytmina (s y f t m i n o r) i en försvarsspärr, el.
också därigenom, att ett fartyg stöter till en
förankrad m. el. drivmina (stötminor), så att
en strömkrets inuti m. slutes. Detta sker genom
en fjädrande pendel el. genom att elektrolyten i
ett galvaniskt element genom stöten mot m.
förenas med elektroderna (Herz’ h o r n m i n a, se
fig. 1) el. genom att m. förses med en
metallantenn, uppburen av en boj med kopparspetsar
(antennmina). Den potentiella spänning, som
uppstår mellan antennen och ett järnfartygs
skrov, urladdas, när en av kopparspetsarna stöter
mot järnskrovet, varvid
den uppkomna strömmen
bringar m. till
detonation. Mekanisk
avfyring sker medelst
ett slagstift, vars fjäder
efter m:s fällning spänts
med tillhjälp av m:s
flytkraft el.
vattentrycket mot en kolv.
Fjäderspänningen utlöses av
någon rörlig del, som
vid m:s påsegling
kring-vrides (fig. 2)
Akustiska m. bringas
till detonation genom det buller ett fartyg
åstadkommer, varvid de mottagna ljudvågorna
omvandlas i m. till elektriska svängningar, vilka
förstärkas och likriktas i rörförstärkare och
därefter påverka ett relä, som sluter m:s
tändström-krets. För att försvåra svepning (med bullerboj)
konstrueras m. så, att de bringas till detonation
endast av de karakteristiska ljud, som ett fartyg
Fig. 2. Mekanisk
avfy-ringsinrättning.
A vridarm, B ankartross,
C avfyringslås.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
