Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Miniatyr, miniatyrmålning - Handskriftsminiatyren - Porträttminiatyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
Miniatyr
64
konsten i stort sett ung. samma bana som
bildkonsten i övrigt. På bysantinskt kulturområde
genomgick m. en betydelsefull utveckling, där
traditioner från det antika måleriet korsas med
inflytelser från Orienten. Under det bysantinska
väldets glansperiod (omkr. 1000) utfördes i
By-santion en mängd praktfulla
miniatyrhandskrifter, vilkas bilder utmärkas av en strängt
högtidlig formell stilisering men trots detta
genomströmmas av ett utomordentligt intensivt patos.
På den västerländska konsten utövade denna
bysantinska bildstil periodvis ett mycket stort
inflytande. Den gotiska perioden betecknar ett starkt
uppsving för miniatyrmåleriet. Framför allt är
Paris en huvudort både för produktionen av
illuminerade handskrifter och för handeln därmed,
men även i England, Tyskland och Italien
framställas sådana av högsta konstnärliga värde.
Särskilt dyrbart utstyrda voro ofta de liturgiska
handskrifterna (missalen, breviarier, antifonarier
m. m.). — Länge bibehåller m. sin starkt
stiliserade inriktning, men i och med inbrottet av
1400-talet börjar en mera realistisk strömning göra
sig märkbar. Dennas huvudorter äro
Nederländerna och Nordf rankrike. Bland den nya
riktningens bärare märkas Pol de Limbourg (se
bild vid denne) och bröderna van Eyck. Hela
1400-talet igenom utvecklas den nederländska
miniatyrkonsten till allt högre fulländning. Framför
allt verkade många ryktbara miniatyrister vid de
konstälskande Burgundhertigarnas hov (Simon
Marmion, Philippe de Mazerolles, Loyset Liédet;
se bild 3 å pl. vid Bok). Mot seklets slut äro
rnedl. av familjen Bening särskilt bekanta. Från
deras skola anses tidens ryktbaraste m.-verk,
”Breviarium Grimani” (nu i San
Marcobibliote-ket i Venedig), ha utgått. Också i Italien är
1400-talet en miniatyrkonstens glansperiod, då
många ryktbara konstnärer ägna sig åt
densamma. Berömda äro de handskrifter, som utfördes
och illuminerades för konung Mattias Corvinus av
Ungern och de aragonesiska härskarna i Neapel.
Fr. o. m. boktryckarkonstens införande börjar
miniatyrkonsten allt mer och mer att gå tillbaka.
Den kvarlever slutligen endast bland en del
yr-kesmålare och skönskrivare, som på beställning
utförde diplom, sköldebrev o. a. dylika
prakthandskrifter samt dessutom målningar i
stamböcker. Med 1600-talet utdör emellertid småningom
även denna avläggare av den gamla
miniatyrkonsten.
Porträttminiatyren, som från 1500-talets
början i 300 år var en omtyckt gren av
målarkonsten, utvecklade sig ur 1400-talets m., där
t. ex. i initialerna verkliga personer återgåvos
med eftersträvad porträttlikhet. Ä andra sidan
framträdde tavelmåleriet på porträttets område
stundom i litet format och med vattenfärger (el.
gouache) på pergament; den vid Frans I:s hov
i Frankrike verksamme J. Clouet (d. 1572) t. ex.
utförde sådana arbeten. I England fick
porträttkonsten i m. ett stort uppsving genom Henrik
VHI:s hovmålare, den från Tyskland inkallade
H. Holbein d. y. (1497—1543); där utbildades
denna konst sedan under inflytande av A. van
Dycks förnäma framställningssätt; dess störste
mästare blev på 1600-talet Samuel Cooper (1609
—*72), vars bror Alexander Cooper (omkr. 1605
—60; se bild vid denne) var verksam i
Sverige. Här hade före denne m. införts som
porträttkonst genom P. Signac (omkr. 1620
—84), hovmålare hos drottning Kristina.
Denne fransman var lärjunge till J. Toutin,
vilken börjat upptaga den gamla
emaljkonsten för porträttframställningar.
Emaljporträttet fick en stor mästare under Ludvig XIV:s
tid i J. Petitot (1607—91). Under 1700-talets
början blev den svenskfödde Ch. Boit (1663—
1727) också i Paris ledande på området. Emalj
-målningen framställdes på varjehanda
metallföremål; under 1700-talet blevo dosorna
synnerligen moderna; som utsmyckare av doslock vann
C. G. Klingstedt (1657—1734) också i
Frankrike stor berömmelse. En annan svensk, M. van
Meytens d. y. (1685—1770), som blev ledare
för konstakad. i Wien, framträdde även som
emaljmålare och miniatyrist och fick på
utvecklingen i Tyskland stort inflytande; i konstnärligt
avseende blev dock denne vida överträffad av en
efterföljare, österrikaren H. Füger (1751—1818).
I England uppehölls förfiningen inom
miniatyrmåleriet under 1700-talets senare del av R.
Cos-way (1742—1821). De egentliga m. framställdes
nu mestadels på tunna elfenbensplattor, men
pergament och tjockt papper användes även.
Porträtten fingo vanl. en oval ram och buros ej sällan
som smycken i kedjor el. användes som broscher.
I Sverige hade den egentliga porträttminiatyren
börjat komma i gång med inhemska krafter vid
1600-taIets slut genom Elias Brenner (1647—
1717; se bild vid denne), som hade flera
lärjungar. Under 1700-talets senare del framträdde
N. Lafrensen d. y. (1737—1807), dels med
porträtt, dels med andra gouachemålningar en
minia-ture; han fick ett erkänt namn också i
Frankrike. Den ledande på porträttminiatyrens område
blev där en annan svensk, P. A. Hall (1739—
93; se bild vid denne), den förnämste i en
stor krets av utmärkta miniatyrister. Senare
mästare, under revolutionen och Napoleon, voro
J. B. Augustin (1759—1832) och J. B. Isabey
(1767—1855), den siste av de stora
porträttörer-na i m. Halls landsman, den utmärkte L.
Sparr-gren (1763—1828), återkom till Sverige, men
efter honom blev en italienare D. Bossi (1767—
1853) den här mest anlitade miniatyrmålaren;
hans målningssätt var schablonmässigt men
färg-kraftigt; snart tog emellertid en mera färglös,
tecknande stil överhand (J. A. Gillberg m. fl.),
och mot 1800-talets mitt — då det fotografiska
förfarandet började komma till användning —
blev m. mer och mer undanträngd.
Litt.: Handskrift sminiatyr en: R. Kömstedt,
”Vormittelalterliche Malerei” (1929); E. H.
Zim-mermann, ”Vorkarolingische Miniaturen” (4 bd,
1916); A. Boinet, ”La miniature carolingienne
(2 bd, 1920); W. Köhler. ”Die karolingischen
Miniaturen” (2 bd, 1930—33); E. G. Millar,
”Eng-lish illuminated manuscripts from the Xth to the
XHIth centuries” (1926), ”English illuminated
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
