Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mistinguett (Jeanne Bougeois) - Mistlur - Mistra - Mistral, magistral - Mistral, Frédéric - Mistral, Gabriela (Lucila Godoy y Alcayaga) - Mistress - Mistsignalering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
Mistlur—Mistsignalering
104
Moulin rouge i Paris. M. har med framgång
uppträtt även på komediscener där, bl. a. som
Madame Sans-Gène. Hon har med eget
revysällskap företagit utländska turnéer.
Mistlur (se Mist), lur för att, särskilt vid
dimma, avge signaler från segelfartyg.
Mistra’, liten stad i s. Grekland, 4 km v. s. v.
om Sparta, på sluttningen av Taygetos, med
en romansk-bysantinsk kyrka och ett bysantinskt
palats. Det lämnar f. ö. en åskådlig bild av den
grekisk-bysantinska arkitekturens och
målarkonstens utveckling på 1200—1400-talen.
Misträl, magistral (av lat. magisträlis),
kallas en på franska Medelhavskusten ofta
förekommande häftig och stundom även kall n. v. vind.
Mistra’l, F r é d é r i c, provensalsk skald (1830
—1914). M. var bondson från Maiano (fr.
Mail-lane), nära Arles, dit han återvände 1855 efter
studier i Avignon och
Aix. Tills, m. sex
andra nyprovensalska
författare grundade
han 1854
Felibreför-bundet (se d. o.). Det
främsta alstret på det
nyprovensalska
språket är M:s strofiska
bondeepos i 12
sånger, ”Mirèio” (fr.
”Mi-reille”), som utkom
1859 (sv. övers. 1904).
Det är en bred
folk-livsskildring av
klassisk hållning.
Vär
digt vid sidan av detta idylliska nationalepos
står hans ”Calendau” (fr. ”Calendal”, 1867),
som skildrar andra, mera heroiska sidor av
provensalskt liv med samma ursprungliga
inlevelse. I rent lyrisk form har M. lovprisat sin
hembygd i flera diktsamlingar: ”Lis isclo d’or”
(fr. ”Les iles Tor”, 1889), ”Lou pouèmo dou
Rose” (fr. ”Le poème du Rhöne”, 1897) och
”Lis Oulivado” (fr. ”Les Olivades”, 1912). En
mäktig novell från Avignon är hans ”Nerto”
(1884), en historisk tragedi på vers är ”La
rèino Jano” (1890). 1904 fick M. dela
nobelpriset i litteratur med Echegaray och upprättade
för beloppet ett provensalskt kulturmuseum,
Mu-seon Arlaten. — Litt.: A. Daudet, ”Lettres de
mon moulin” (1869); H. Kjellman, ”Ur
Syd-frankrikes kulturvärld” (1927).
Mistra’1, G a b r i e 1 a, pseud. för chilenska
författarinnan Lucila Godoy y Alcayaga
(f. 1889). Hon var urspr. lärarinna och gjorde
sig känd som en framstående pedagog. Bl. a.
fick hon i uppdrag att deltaga vid
reformeringen av skolväsendet i Mexico. Hon fritogs 1925
från undervisningsskyldighet och erhöll en
heders-pension. Hon var chilenskt ombud vid en rad
internationella kongresser, hade pedagogiska och
konstnärliga uppdrag vid N. F., har varit chilensk
konsul i Madrid 1933—35. Lissabon 1935—37,
Petropolis (Brasilien) 1938—46, Los Angeles,
U.S.A., från 1946. M. tillerkändes Nobelpriset
i litteratur 1945. — Hennes djupa förtvivlan
över en tragisk kärlekshistoria inspirerade henne
till en serie dikter av stor intensitet och säker
konstnärlig utformning, ”Los sonetos de la
mu-erte” (1914), som hon utg. under pseud. G. M.,
och en rad kärleksdikter, som ingingo i saml.
”Desolacion” (”Tröstlöshet”, 1922). I en av
dikterna i sistn. saml., ”Poema del hijo”
(”Sången om en son”), tolkade hon i gripande tonfall
sina drömmar om den son, som hon aldrig fick
ge liv åt. Hon skrev vaggvisor, barnrim och
sånglekar, samlade i boken ”Ternura” (”ömhet”,
1924); många av dessa dikter ha blivit tonsatta
och mycket populära i Latinamerika. I sin tredje
diktsaml., ”Tala” (”Kalhygge”, 1938), vars
avkastning den politiskt radikala förf, ägnade
barnen på den republikanska sidan i spanska
inbördeskriget, besjöng M. med anknytning till livet
i sitt hemland andaktsfullt och enkelt
människornas elementära livsbehov. M. har även framträtt
som prosaist med
tidn.-art., geografiska
bilder, biografiska
studier, bl. a. om
Selma Lagerlöf och
Franciscus av Assisi,
samt ”recados”, ett
slags korta essäer,
starkt personligt
hållna. Undertonen i M:s
diktning är religiös,
och hon har som sina
mönster uppgivit
Bibeln, Dante, Tagore
och de stora ryska
förf.; hon har också
lärt av sydamerikansk folkdiktning och samtida
spanskskrivande förf. M. höll sig länge till de
traditionella regelbundna versmåtten, men fr. o. m.
”Tala” har hon, påverkad av sydamerikanska
modernister, också använt fri vers. M. framstod
tidigt som den mest betydande
diktarpersonligheten i Sydamerika och som en av den
latinamerikanska kulturens främsta företrädare. —
Dikter av M. föreligga i sv. övers, av Hj.
Gullberg i ”Dikter i tolkning” (1945) med
inledande essä över M., ”Sången om en son” (1944)
och ”Den heliga vägen” (1949). — Litt.: E. A.
Peers, ”G. M.” (1946).
Mistress [mi’stris, som titel: m/siz], eng.,
fru; titel (vani. förk. Mrs) för gifta kvinnor,
som ej kallas Lady, lärarinna, härskarinna.
Mistsignalering verkställes under dålig sikt
(tjocka, mist, snöfall, hårt regn) från å
fyrskepp, viktigare fyrar och vid vissa hamninlopp
anordnade mistsignalstationer till
ledning och varning för sjöfarande. Apparaterna
för m. äro numera huvudsaki. mekaniska el.
elektriska och avse alstrandet av ljudsignaler i
luften el. i vattnet el. också radiosignaler. De
äldsta apparaterna för ljudsignaler i luften voro
klocka och gonggong, senare tillkommo
signalkanonen och mistluren, vilken numera i olika nutida
former benämnes mistsiren, tyfon och nautofon.
Vidare finnas apparater för avgivande av
knallsignaler. Bojar äro ofta försedda med klocka el.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
