Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Moresk - Moresnet - Moreto y Cabaña, Agustin - Moret-sur-Loing - Moretti, Marino - Moretto, eg. Alessandro Bonvicino - Morfem - Morfeus - Morfin - Morfinförgiftning - Morfinism (morfinomani), kronisk morfinförgiftning - Morfinist, Morfinomani - Morfolaxis - Morfologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Moresk—Morfologi
260
More’sk, se Arabesk.
Moresnet [måränä’], område i prov. Liége
i Belgien, invid tyska och holl. gränserna, s. v.
om Aachen. — Genom Versaillesfreden erhöll
Belgien det sedan 1816 neutrala M., dittills under
delad preussisk-belgisk förvaltning med en fordom
givande zinkgruva, samt den del av preussiska
M., som ligger v. om vägen Liége—Aachen.
Moreto y Cabana [mårä’tå i kaæa’nja],
Agustin, spansk skådespelsförfattare (1618—
69), en av den spanska klassiska guldålderns
populäraste författare av ”mantel- och
värjstycken”. Bland hans bästa arbeten må nämnas ”El
desdén con el desdén” (tr. 1676), byggt på ett
av Lopes skådespel, de förträffliga komedierna
”El lindo Don Diego” och ”No puede ser” (båda
tr. 1676). Några av M:s pjäser ha i bearbetning
uppförts i Stockholm (så ”Stolthet mot stolthet”,
uppf. 1858, tr. 1873).
Moret-sur-Loing [mårä’-syr-la)äz], stad i dep.
Seine-et-Marne i Frankrike, vid
Fontainebleau-skogen och floden Loing nära dess inflöde i
Seine; c:a 2,500 inv. Donjon av ett kungl. slott
från noo-talet. M. är flitigt besökt av målare.
More’tti [må-], Marino, italiensk
författare (f. 1885), bördig från Romagna, där han
varit bosatt och som han skildrat. M. har
skrivit noveller, romaner (”11 sole del sabato”, 1916,
”L’isola dell’amore”, 1919, ”Nè bella nè brutta”,
1921, ”Mia madre”, 1924, ”11 romanzo della
Mamma”, 1924, ”11 trono dei poveri”, 1928,
m. fl.) samt dikter. M. räknas till
”skymnings-skalderna”; hans gestalter tillhöra tillvarons
styvbarn, lidande och olyckliga.
Moretto [måre’tå], italiensk målare, eg. A1 e
s-sandro Bonvicino (1498—1554), ansluter
sig såväl till Rafael och Tizian som till
Romanino och veronesiska målare. Hans verk
utmärkas av skönhet och känslighet och äga ofta en
vek, litet melankolisk stämning. I koloristiskt
avseende är han känd för den egendomliga
silverton, som åstadkommes genom färgens tillsättning
med vitt. M. har utfört många religiösa
kompositioner (flera i galleriet och kyrkorna i Brescia)
samt utmärkta porträtt.
Morfem, av A. Noreen införd term för
språkform (fonem med betydelse).
Mo’rféiis (grek. Morféu’s, lat. Mo’rpheus),
drömmarnas gud, eg. drömbildernas skapare (av
grek, morfè, gestalt), en först hos Ovidius
förekommande gestalt, i modernt språkbruk ofta
förväxlad med sömnens gud, vars son han var.
Morfin, mo’rphium (fr. morphine, av Morfeus,
drömmarnas gud), Ci7Hi7NO(OH)2. H2O, en av
de viktigaste alkaloiderna i opium, i vilket det
förekommer i växlande mängder. M. uppfattas som
derivat av en hydrerad fenantrenkärna och
fram-ställes fortfarande ur opium, från vars övriga
alkaloider det sedan skiljes på olika sätt. M.
användes i medicinen som bedövningsmedel, mest
i form av hydroklorid, morphini hydrochloridum,
utgörande ett lätt, vitt pulver med bitter smak,
lösligt i vatten till c:a 4%. I doser av 0,5—2,
högst 3 cg i form av pulver, lösning el.
suppo-sitorier har det en smärtstillande, ro- och sömn-
givande verkan. Medlet bör ej givas åt barn,
hos vilka även små doser framkalla
förgiftnings-symtom, och många vuxna reagera för detsamma
med kväljningar och kräkningar. Större doser
åstadkomma medvetslöshet genom förlamning av
centrala nervsystemet, och 10 cg är
genomsnittligt dödande dos. På gr. av den angenäma känsla
av ett sällhetstillstånd (eufori), som den sjuke
erfar vid användning av m., kan efter upprepat
bruk av detsamma uppstå en åstundan efter detta
medel, som han ej kan frigöra sig från (se
Mor-finism). Det bör därför användas endast
tillfälligtvis, ej under någon längre tid, då det bör
ersättas med andra medel. Akut m.-förgiftning
behandlas enl. allmänna principer för narkotiska
förgiftningar.
Morfinförgiftning, se Morfin och Morfinism.
Morfini’sm (morfinomani), kronisk
morfinförgiftning. Den upprepade
användningen av morfin framkallar småningom en
tillvänjning, så att organismen tål allt större
doser, utan att svårare förgiftningssymtom
inträda, och samtidigt inställer sig ett alltmera
obetvingligt begär efter morfin. Den utpräglade
morfinisten har ett behov att ständigt gå i ett
lindrigt morfinrus; endast genom att ständigt taga
sin tillflykt till morfinsprutan kan han hålla sig
uppe och prestera något arbete. Blir han
avskuren från tillgången till morfin, inställa sig snabbt
svåra kroppsliga och psykiska abstinenssymtom:
hjärtklappning, diarréer, vanmaktsanfall, svår
ångest samt en oemotståndlig drift att söka
åtkomma det åtrådda giftet. I svåra fall kan
morfinisten bli fullkomligt desperat och hänsynslös.
Vid långvarigt morfinmissbruk framträder en
djupgående karaktärsförändring hos morfinisten:
han blir alltmera slapp och likgiltig och visar sig
lögnaktig och opålitlig. — Behandlingen av m.
fordrar fullkomlig avhållsamhet från giftet, och
för genomförande härav är vanl. vård på sluten
anstalt under längre tid nödvändig.
Morfini’st, Morfinomani, se Morfinism.
Morfola’xis (till grek, morfè, gestalt, form,
och la’xis, lottning), fysiol., se Regeneration.
Morfologi (till grek, morfè, gestalt, form,
och lo’gos, ord, lära), formlära.
1) Bot. Begreppet m. fattas ofta i olika
bemärkelser. Man menar sålunda med yttre m.
el. m. i egentlig mening den del av botaniken,
som skildrar växtens byggnad, anordning och
uppkomstsätt och fastställer de allmänna lagar, som
behärska uppbyggnaden av växtkroppen. Dessa
mål söker den vinna genom en jämförande
undersökning av olika växtformer, vilka i sin
organisation förete en fortskridande utveckling från
en enklare till en mera komplicerad byggnad, s. k.
metamorfos (så t. ex. äro en blommas delar och
potatisknölen metamorfoserade blad, resp,
stamdelar). M. tager hänsyn till dessa metamorfoser,
till missbildningar samt till de förändringar, som
under ändrade betingelser inträda hos olika
växtdelar (experimentell m.). Inre m. har
till föremål växtdelarnas inre byggnad och
omfattar anatomi, histologi och cytologi. Jfr Botanik,
sp. 616.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
