Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Morits (prins av Oranien) - Morits (kurfurste av Sachsen) - Morits (greve av Sachsen) - Morituri te salutant - Moritz - Moritz, S:t - Moritzburg - Morjärv - Morkajman - Morkarla - Morkinskinna - Morkulla - Morkullsläktet - Morland, George - Morlanda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267
Morituri te salutant—Morlanda
268
denbarneveld. Kyrkliga motiv skärpte
motsatserna, i det att de strängaste calvinisterna flockade
sig kring M. 1618 lät han fängsla
Oldenbarne-veld, Hugo Grotius m. fl., och Oldenbarneveld
halshöggs 1619.
Sachsen. 1) Mor its (ty. Moritz), hertig,
senare kurfurste (1521—53). Han blev protestant
1539 och efterträdde 1541 sin fader, hertig
Henrik, som styresman över den s. k. albertinska
ättgrenens besittningar i Sachsen. Kort innan
kampen 1546 bröt lös mellan Karl V och
schmal-kaldiska förbundet, som leddes av M:s syssling
kurfursten Johan Fredrik och M:s svärfar, Filip
av Hessen, förband sig M. med kejsaren mot
muntligt löfte om Johan Fredriks kurfurstehatt
och arvland — ett löfte, som infriades, sedan
kejsaren och M. 1547 vid Mühlberg slagit och
tillfångatagit Johan Fredrik. Uppbragt över
kejsarens sätt att behandla svärfadern, svängde M. snart
om och ingick 1551 med några nordtyska furstar
en allians till evangeliska lärans värn, varjämte
han s. å. slöt förbund med Henrik II av
Frankrike. Våren 1552 ryckte han mot Innsbruck och
fram tvang s. å. det för luteranerna gynnsamma
fördraget i Passau. Under fälttåg 1553 mot
Albrekt av Brandenburg-Kulmbach sårades M. till
döds i slaget vid Sievershausen. M. representerar
en ny, särpräglad typ bland tidens furstar, för
vilken ej längre de religiösa motiven voro de
avgörande. Bakom hans täta frontförändringar låg
ett intensivt politiskt maktbegär.
2) M o r i t s, fältherre, greve av Sachsen,
marskalk av Frankrike (1696—1750), vanligen
kallad Marskalken av Sachsen, son till
August II av Polen och Sachsen och Aurora
von Königsmarck. M. legitimerades som helt ung
och började tidigt sin krigarbana, deltog i
spanska tronföljdskriget och (under Eugen av
Savo-jen) i striderna mot turkarna 1717 samt gick i
fransk tjänst 1720. Han sökte senare att bli hertig
av Kurland men misslyckades (1729) på grund
av Rysslands motstånd. På franska sidan deltog
han med utmärkelse i polska och österrikiska
tronföljdskrigen. I det senare grundläde M. sitt
stora rykte som härförare, framför allt genom
stormningen av Prag (1741) samt segrarna vid
Fontenay (1745), Raucoux (1746) och Laffeld
(1747). M. blev 1744 marskalk av Frankrike och
1747 maréchal général samt fick slottet Chambord,
där han levde i furstlig prakt, omgiven av
konstnärer och lärde. M. utgav 1751 sina för
krigskonstens historia betydelsefulla ”Réveries
mili-taires”. Hans ”Lettres et mémoires” utgåvos
1794. — Litt.: A. de Broglie, ”Maurice de Saxe
et le marquis d’Argenson” (2 bd, 1891); J.
Co-lin, ”Les campagnes du Maréchal de Saxe” (3
bd, 1901—06); H. Camon, ”Maurice de Saxe”
(1934). Brevväxlingen mellan M. och hans
älskarinna Adrienne Lecouvreur utgavs 1926.
Moritüri te salütant, se Ave Caesar etc. och
Gladiator.
Moritz, furstar, se Morits.
Moritz, S:t, se Sankt Moritz.
Moritzburg [må’ritsbork], slott n. om
Dresden, byggt för kurfurst Morits 1542—46,
om
byggt av M. D. Pöppelmann 1720—30. Det
innehåller stora konstsaml. och bibi, jämte en
anstalt för blinda.
Morjärv, samhälle och kyrkobokföringsdistrikt
i Töre sn i Norrbotten.
Morkajmän, se Krokodildjur.
Morkarla, sn i Uppsala län, Olands hd, s. ö.
om Dannemora; 92,17 km2; 696 inv. (1953).
Hu-vudsakl. jämn skogsbygd med småsjöar i v. 1,166
har åker. En stor del av skogen tillhör
Gimo-österby bruks ab. Kyrkan är från omkr. 1450.
Ingår i Alunda och M. pastorat i Ärkestiftet,
Olands och Frösåkers kontrakt; tillhör
storkommunen Dannemora.
Mo’rkinskinna [-ski-], isl., ”den murkna
skinnboken” (syftande på skinnbladens beskaffenhet),
pergamentkodex från slutet av 1200-talet i kungl.
bibi, i Köpenhamn. M. innehåller en samling
norska konungasagor för tiden 1035—1157, urspr.
till 1177. M. har senast utgivits av F. Jönsson
(1932). Faks.-uppl. i ”Corpus codicum
Islandico-rum medii aevi”, 6 (1934).
Morkulla, se Morkullsläktet.
Morkullsläktet, Scölopax, tillhör underfam.
beckasinfåglar av fam. brockfåglar och omfattar
endast en europeisk art, m o r k u 11 a n, S.
rusti-cola. Kroppen är kraftig, jämförelsevis kort och
något mindre än en tamduvas, fjäderdräkten
spräcklig i brunt, grått och svart, näbben lång,
smal, böjlig, i spetsen mjuk och känslig, ögonen
stora och belägna långt bakåt. Morkullan häckar
över hela Sverige. Bäst trives den i sumpig
barrskog, helst uppblandad med lövträd. Äggen
äro fyra och läggas i en grop. Födan utgöres av
allehanda smådjur, som uppsökas i fuktig mylla
el. dyl. Intill midsommar sker leken, det s. k.
draget el. sträcket. Hannarna flyga då fram och
tillbaka el. i en vid cirkel nära skogstopparna längs
en dalgång el. runt en skogsdunge och låta höra
ett knorrande och visslande läte. Morkullan
jagas på sträcket el. för hund. Den flyttar vanl.
i okt. men återvänder redan i mars el. april.
Morland [må’land], George, engelsk
målare (1763—1804). Han var en högt begåvad
konstnär med glänsande färgbehandling. Han
målade motiv från värdshus, stall och verkstäder.
Morlanda. 1) Sn i Bohuslän, Orusts v. härad;
Morkulla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
