Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Morton, John - Mortorp - Morup - Morups Tånge - Morus - Morvan, Monts du - Morän - Morängrus, Moränlera, Moränmärgel - Mosaik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIV
Mortorp—Mosaik
280
O. A. Linder i Year Book of the
Swedish-Ame-rican Historical Society 1907.
Mortorp, sn i Kalmar län, S. Möre hd, s. s. ö.
om Nybro; 98,73 km2, 1,033 inv. (1953).
Genom-flytes av Hagbyån; vid ån kyrkan och
huvudbygden. 1,571 har åker. Kyrkan härstammar från
1200-talet. Ingår i M:s och Oskars pastorat,
Växjö stift, S. Möre kontr. Utgör tills, m.
Karls-lunda och Oskar storkommunen Mor torp;
296,52 km2, 3,105 inv. (1953); i S. Möre
domsaga.
Morup, sn i Hallands län, Faurås hd, n. v.
om Falkenberg; 45,41 km2, 2,439 inv. (1953).
3,691 har åker; eg. skog saknas. Egendomar:
Munkagård och Lunnagård. Vid Västkustbanan
tätorten Långås med 330 inv. (1951). På
kusten ligger Glommens fiskläge (300 inv. och
s. därom Morups Tånge (med M:s fyr),
ett känt rastställe för flyttfåglar, särsk. vadare,
som på de långgrunda stränderna finna rikligt
med föda, i Sverige överträffat blott av Ölands
södra udde och Falsterbonäset. Kyrkan
härstammar från medeltiden. Pastorat i Göteborgs stift.
Falkenbergs kontrakt; utgör tills, m. Stafsinge
storkommunen Morup; 87,87 km2, 4,238 inv.
(!953)j i Hallands mell. domsaga.
Morups Tånge, se Morup.
Mörus, bot., se Mullbärsträd.
Morvan, Monts du M. [må’ dy mårvä’],
nordvästligaste delen av Franska centralmassivet
med den 902 m höga toppen Pic-du-Bois-du-Roy.
Är en _skogrik, karg och glest bebodd trakt.
Morän (fr. morame), av ovisst ursprung,
upptogs som vetenskaplig term på 1770-talet. M. har
tidigare gått under många olika namn, ss. pin
n-mo, jökelgrus, kross(tens)grus, resp,
-lera och -m ä r g e 1. M. betecknar alla de
bergartsspillror, som medföras av glaciärer el.
kvarlämnats av forna sådana. Moränmaterial är
icke sorterat el. skiktat utan innehåller om
vartannat fint bergartsmjöl såväl som stenar och
stora block (mor än grus). När m. förskriver
sig från förut sorterat material, antingen lerigt
el. sandigt, uppstår ler- el. sandmorän, vanl.
kallade moränlera och moränsand. I
alpdalar bildas av liknande skäl klappermorän.
Kalkhaltig m. kallas moränmärgel. Efter
förekomstsättet kallas m. s i d o m o r ä n, då den
Blockrik moränmark. Hälsingland.
bildats av material, som från bergssidorna
nedrasat på och bortförts utefter sidan av en
glaciär. Där två sådana jämte angränsande
sidomo-räner förenas, bilda de senare en
mitt(el)mo-r ä n. Dessa två slag av m. äro sålunda begränsade
till högfjällstrakter, där bergras kunnat
nedkomma på isen. Långt större geologisk räckvidd ha
ändmoräner, vallar av moränmaterial, som
av nu- el. forntida glaciärer vid deras ända
hopskjutits el. avlastats, där iskanten någon tid varit
stationär. Sådana m. från forna stora nedisningar
vittna därför om klimatiskt betingade avbrott i
isarnas avsmältning. Små moränvallar (å r s- el.
vintermoräner), samhöriga med årsvarv av
lera, beteckna varje vinteravbrott i isens
tillbaka-ryckning. Det viktigaste slaget av m. är dock
bottenmorän och därmed nära förknippad
inre morän. Den senare består av material
från isens underlag, som medföres i dess undre
delar och därför vid sin frismältning och
avlastning ej är isnött el. packat. Bottenmoränen åter
bildas av sådant material, som isnötes, repas och
sammanpackas mellan isen och dess underlag.
Såväl bottenmorän som i synnerhet inre m. har
betydande utbredning inom forna landisområden
och utgör sålunda inom de nordiska länderna
den mest utbredda jordarten.
Radialmorä-n e r kallas bottenmoränryggar, avsatta utemot
landisens gräns. Där isens mäktighet och
transportförmåga minskats närmast gränsen, bli de
högre och mera ovala samt kallas d r u m 1 i n s.
Morängrus, Moränlera, Moränmärgel, geol.,
se Morän.
Mosaik (fr. mosdique, lat. o’pus muslvum,
”musiviskt arbete”, åt muserna helgat arbete,
besläktat med grek. müsSi, muser), av olika
färgade sten- el. glasbitar utförd beläggning av en
yta, t. ex. ett golv, en vägg, en bordsskiva (sten-,
marmor- el. glasmosaik). Materialet kan även
bestå av trä, halvädelsten, terrakotta m. m. M.
var känd redan av sumererna 3500 f. Kr. och av
egypterna, som i äldre tid använde m. som
arkitekturutsmyckning. Under nya rikets tid
tillämpades denna konst huvudsaki. som glasmosaik i
smycken. Grekerna kände tekniken redan under
klassisk tid, men först hellenismen använde m. i
större utsträckning. I Italien, särsk. i Pompeji,
ha en rad vägg- och golvutsmyckningar
bevarats (se bild vid Alexander slaget). De senare
äro de vanligare. Bland de olika typerna
märkas en art med enfärgade ytor och
dekorativa bårder, en med geometriska, ständigt
återkommande mönster över hela golvet samt slutl.
en med figurala motiv. Dessa kunna vara
genrescener, enstaka djurbilder el. stilleben, insatta i
medaljonger el. spännande över hela ytan, dels
kunna de efterbilda den antika målarkonstens
berömda mästerverk, vilka sålunda i detta
hållfasta material i enstaka fall bevarats till vår tid.
— Den tidiga medeltiden byggde vidare på dessa
klassiska traditioner med Bysans som
konstnärligt centrum. Där utvecklades den typiska
medeltida mosaikstilen med strängt stiliserade och
monumentalt uppfattade figurer (se bild 7—8
å pl. vid Bysantinsk konst och bild 3 vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
