Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Munck af Rosenschöld, 2. Mortimer - Munckska kåren - Munda (folkgrupp) - Munda (stad) - Mundal - Mundaspråk, kolariska språk - Mundering - Mundus vult decipi, ergo decipiatur - Mungiga - Mungo - Mungo (däggdjur) - Mungoböna - Munharmonika - Munhåla - Munhäfta - Muni, Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
Munckska kåren—Muni
360
2) Axel Gabriel Mortimer M., den föregzs
kusins son, ämbetsman (1873—1942), fil. lic. i
Lund 1901, hovrättsexamen 1903, sekr. och
ombudsman hos Vattenfallsstyrelsen 1908—15, t. f.
exp.-chef i Lantförsvarsdep. 1916—17, statssekr.
i Ecklesiastikdep. 1917—29, t. f. landshövding i
Kronobergs län 1929—30, landshövding i
Jämtlands län 1931. — G. 2) 1929 m. fil. dr Hanna
Rydh.
Munckska kåren, se Munck 2).
Munda (munda), av Max Müller införd,
numera alltmer gängse beteckning för en folkgrupp
i Indien, förut benämnd kol, kohl, kolarer
el. k o 1 a r i e r, till sin huvudmassa bosatt på
Chutia Nagpurs högland i Bihar och Orissa;
antalet m. torde kunna uppskattas till c:a 3,5 mill.
— De nuv. m. utmärkas av brakycefali, mörk
hudfärg och något under medelhöjd. Kulturellt
äro endast santali, hoi och mundari relativt
högtstående; alla övriga stammar äro uteslutande
jä-gar- och fiskarfolk.
Munda, forntida stad i s. Spanien, antagl. vid
nuv. Ronda la vieja el. Montilla i prov. Cördoba.
Vid M. slog Gnaeus Scipio 214 f. Kr. kartagerna
och Caesar 45 f. Kr. Pompejus’ trupper.
Mundal, dal i v. Norge, skär sig från inre
Fjærlandfjordens n. sida upp emot Jostedalsbreen.
Mundaspråk (munda), kolariska språk
språkgrupp i Främre Indien, omfattande de av
munda-folken talade språken. De förnämsta m.
äro santali, mundari, hoi, kherwari, korwai,
kha-ria och kurku; dessutom finnas ett antal av de
smärre stammarna talade språk, delvis ännu
knappast kända. — M. utmärka sig genom ett
utomordentligt rikt utvecklat grammatiskt
formsystem. — M. sammanhänga enl. senaste
antaganden med de bortre-indiska mon-khmer-språken
och ingå med dessa i den av pater W. Schmidt
uppställda austroasiatiska språkfamiljen. — Litt.:
S. Konow i ”Linguistic survey of India”, 4
(1906); J. Przyluski i ”Les langues du monde”
(1924)-
Mundering, förr benämning på soldatens
beklädnad, särskilt på olika omgångar av denna
(första och andra m., livmundering,
släpmundering o. s. v.), samt vissa hästutredningspersedlar.
Mu’ndus vult décipi, e’rgo decipiätur, lat.,
”världen vill bedragas, alltså må den då
bedragas”, latinskt ordspråk.
Mungiga, instrument, bestående av en
epålett-formigt böjd järnbygel med tunga, som knäppes,
medan m. hålles i munnen. M. var särskilt
populär på 1700-talet. I Europa nu mest
barninstrument.
Mu’ngo [-rjg-], se Konstull.
Mu’ngo [-13 g-], Herpe’stes mu’ngo, den i
Främre Indien och på Ceylon förekommande
re-prsentanten för mangustsläktet. Den når en
längd av ej fullt V2 m, vartill kommer den något
kortare svansen. Den långhåriga, sträva pälsen
är ljusgrå, benen svarta, kinder och strupe
röd-aktiga. M. trives gärna invid människoboningar,
där den ofta anställer skada på fjäderfä o. a.
mindre husdjur. Mest bekant är m. på grund av
sina strider med giftormar, vilka den besegrar
Mungo och pytonorm.
genom sin vighet och det skydd den sträva
pälsen ger. Bytet uppätes.
Mungoböna, bot., se Bönsläktet.
Munharmonika, se Harmonika.
Munhåla, den i ansiktets nedre del inneslutna
hålan. Dess yttre del (lat. vesti’bulum öris)
begränsas utåt av läpparna och angränsande delar
av kinderna, inåt av käkarna och tänderna.
Den inre delen, den egentliga munhålan (lat.
ca’vum öris), avslutas vid stängd mun framåt av
käkarnas tandutskott och tänderna. Dess tak
ut-göres av gommen. Dennas främre och större
del, hårda gommen, består av en
skelettplatta, som skiljer m. från näshålan och vars
mun-slemhinna framtill företer 2—4 rudimentära
g o m 1 i s t e r. Gommens bakre del, mjuka
gommen eller gomseglet, bildar i sin mitt
baktill tungspenen och nedåt åt sidorna de
främre och bakre gombågarna. Vid de förra
går m:s bakre gräns; de senare tillhöra svalget.
Mellan gombågarna står m. bakåt i öppen
förbindelse med svalget. M:s botten utgöres av ett
antal muskler, som tills, bilda t u n g r o t e n. M.
är (med undantag av tänderna) överallt klädd
med en slemhinna, som innehåller talrika små
slemkörtlar och på tungans bakre del
smaksinnets ändorgan (”smaklökarna”). Förutom sin
uppgift i andningens och näringens tjänst
är m. den viktigaste delen av röstapparaten
(se d. o.). Ang. sjukdomar i m. se Munsjukdomar.
Munhäfta, se Munsjukdomar.
Muni [mjö’ni], P a u 1, amerikansk
filmskådespelare av judisk börd (f. 1897 i Polen), hette
urspr. Muni Weisenfreund. M. flyttade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
