Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Museum - Naturhistoriska museer - Museum für Völkerkunde - Museum of Modern Art - Musgrave Ranges - Musgu - Musica - Musicera - Musices professor - Music-hall - Musicus - Musik - Musikens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
397
Museum für Völkerkunde—Musik
398
skild person, ss. Tring Museum i England, äro
de amerikanska m., av vilka de största finnas i
New York, Chicago och Washington, grundade
och underhållna av enskilda personer el.
sammanslutningar.
Museum für Völkerkunde [mozè’om fyr [-fö’l-karkonda],-] {+fö’l-
karkonda],+} Berlin, etnografiskt museum, öppnat
1886 och före 2:a världskriget det största i sitt
slag med mycket omfattande utomeuropeiska saml.
Skådesaml. voro inrymda i två på 1870- och
1880-tal en uppförda byggnader, studiesaml. i en
nyare i Dahlem. Under 2 :a världskriget och
efter Berlins fall förstördes de gamla byggnaderna,
men museet i Dahlem är nästan oskadat. Trots
att delar av saml. förstörts, skadats, bortförts
el. stulits, torde museet fortfarande tillhöra de
allra största i sitt slag.
Museum of Modem Art [mjoziGm av må’dn
ä’t], museum och institut för modern konst i
olika former samt konstpedagogik i New York,
grundat 1929 som privat stiftelse. Sedan 1939 är
M. inrymt i en egen byggnad vid 5th Avenue,
uppförd efter ritningar av P. H. Goodwin och
E. D. Stone. M. inrymmer avd. för måleri,
skulptur, teckningar och grafik, teaterkonst,
arkitektur, konstindustri och film samt arbetar
framför allt med konsthistoriska utställningar,
vandringsutställningar, föreläsningsverksamhet samt
publikationer. Museet äger en omfattande saml.
måleri och skulptur av samtida amerikansk och
europeisk konst. — Litt.: A. H. Barr, ”Painting
and sculpture in the M.” (2:a uppl. 1948).
Musgrave Ranges [ma’zgréiv rei’nd$iz],
bergskedja i Sydaustralien.
Musgu, sudannegerfolk vid nedre Schari, s.
om Tsadsjön. De äro primitiva jordbrukare av
grov negertyp
men ett av de
viktigaste
folken i detta
område. Deras
hyddor,
bikups-liknande och av
lera, visa för
Afrika sällsynt
vackra
proportioner (se bild
20 å pl. vid
Afrika). Mest
bekanta äro de
genom de
oerhört stora
träskivor deras
kvinnor bära i
både över- och
underläppen.
Müsica, lat.
och it., musik.
Musicera, utföra musik, spela.
Müsices profe’ssor (lat.), under medeltiden
benämning på den främste företrädaren för
musikvetenskapen vid univ.; nu i Sverige hederstitel,
som K. m :t i sällsynta fall tilldelar om musikens
främjande högt förtjänta personer.
Music-hall [mjö’zik-hål], eng., varietésalong.
Musgukvinna med läpptrissor.
Müsicus, lat. (plur. musici), musiker.
Musik (grek, mousikè), tonernas konst.
Grekerna räknade till ”musik” nästan all
humanistisk bildning. Under hellenistisk tid skilde man
dock mellan tonkonst som sådan och de andra
”musiska” konsterna.
Frågan om m :s väsen och egenart sysselsätter
närmast musikestetiken. Vetenskapen om
m. som uttryck kan först anses börja med
1700-talets andra hälft. Kant lägger grunden i sin
”Kritik der Urteilskraft” (1790) och skiljer
mellan den yttre, sinnliga, och den inre, andliga,
sidan. Under 1800-talets förra hälft delar sig
musikestetiken i två riktningar, den formalistiska
och den idealistiska. Den förra företräddes
närmast av Herbart, som frånkände m. allt innehåll.
Idealisterna åter fäste sig vid känslorna. Den
idealistiska uppfattningen nådde sin kulmen i
Schopen-hauers lära om viljan. M. var viljans
omedelbara avbild och stod över allt sinnligt begränsat.
Efter 1850 kom den formalistiska riktningen att
särskilt framhållas av musikerna genom den
skarpa frontställning de gamla romantikerna intogo
mot nyromantikerna med Berlioz och Liszt.
Stridens ledare blev E. Hanslick, som förklarade m.
sakna varje känsloinnehåll. Mothugget kom först
från W. Ambros, som förde innehållsestetikens
talan. De främsta estetikerna, däribland Vischer
och E. v. Hartmann, följde den senare riktningen.
Genom Helmholtz och Wundt fördes frågan in
på de abstrakta vetenskapernas område. Akustik
och experimentell tonpsykologi ha sedan varit de
vägledande hj älpvetenskaperna för
musikestetiken (med Stumpf och Lipps). — Litt.: P. Moos,
”Die Philosophie der Musik” (1922) ; C. Seashore,
”Psychology of music” (1938); A. Parente ”La
musica e le arti” (2:a uppl. 1946).
Musikens historia börjar med antikens
kulturfolk. Under Atens glanstid på 400-talet f. Kr.
odlade man mest den vokala m. Grundvalarna för
melodiken blevo de tre huvudtonarterna dorisk,
fry-gisk, lydisk, vilka vardera delades i två
fyrtons-serier (tetrakord), omfattande en halvton och två
heltoner. Det doriska tetrakordet hade halvtonen
nederst (edch+agfe), det frygiska i mitten
{d c h a + g f e d), det lydiska överst (c h a g
+ f e d c). Till dessa huvudskalor kom sedan en
”blandad” skala (mixolydisk) h—h samt efter
hand även en del andra. Liksom vi i dur och
moll nedlägga olika innehåll (etos), sökte även
grekerna att förklara skalornas innebörd. Dorisk
var den fösterländsk-religiösa tonarten, frygisk
den krigisk-lidelsefulla, lydisk den vekt
känslofulla. — Under tiden närmast efter Kr. f.
tillerkände mystikerna m. stor vikt för fromheten,
gemenskapen med Gud. Därmed började den
kristna tonkonsten, där m :s uppgift
inskränktes till att som vokal konst förhöja gudstjänsten.
Musikteoriens främsta representanter blevo
Ari-stoxenos och Aristides Quintilianus under
antiken, Boèthius och Cassiodorus under den
begynnande medeltiden. Genom dessa två senare
utbildades den grekiska musikteorien i kyrklig anda.
Genom att man missförstod de grekiska
tonarterna, uppstodo de fyra kyrkotonarterna: dorisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
