Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musik - Musikens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
Musik
400
(d—d), frygisk (e—e), lydisk (/—f) och
mixo-lydisk (g—g). Mot slutet av första årtusendet
e. Kr. utbildades särskilt notskriften (neumerna)
och flerstämmig m. (organon). Under 1000-talets
förra hälft verkade medeltidens främste
musikteoretiker, Guido av Arezzo. Med noo-talet
förändrades den flerstämmiga m:s karaktär, i det
att parallellrörelsen mellan stämmorna ej längre
blev allenarådande utan i stället motrörelsen
sattes upp som grundform. På 1200-talet odlades
m. redan som praktisk flerstämmig tonkonst i
2—4 stämmor av diktare-tonsättare som Adam
de la Halle. 1300-talets främsta mästare blevo
Philippe de Vitry och Guillaume de Machault.
Under 1200-talet hade England (Med Garlandia
och Odington) intagit en ledande ställning inom
musikteorien och vid dess sida Frankrike
(Franco). Med följ. årh. blevo Frankrike och Italien
i stället de främsta. Under 1400-talet intogo de
nederländska kompositörerna en ledande ställning
(Dufay, Okeghem, Obrecht, Josquin des Prez).
Särskilt odlades den stränga kanonformen i
mässa, chanson och motett. Under
högrenässansen började även andra länder att deltaga, och
särskilt kom Italien med Willaert, de Rore och
Gabrieli i Venedig, Palestrina i Rom att få stor
betydelse. Av mera framstående nederländare
kunna nämnas Gombert i Madrid och Orlando
Lasso i München. Vid sidan om dessa odlare av
konstmässig m. i madrigal, chanson och mässa
uppstodo protestantiska tonsättare, vilka föredrogo
mera enkel fyrstämmig tonsättning i homofon
anda. Intill 1500-talets mitt var den
instrumentala m. föga odlad och följde blott de vokala
konstformerna. Företrädesvis i Italien och
England utbildades dock en självständig instrumental
stil med egna konstformer, först preludium och
fantasi, av vilka den senare under nästa årh:s
förra hälft övergick i fuga. De vanligaste
soloinstrumenten voro luta och klaver.
Tiden 1600—1750 har kallats
generalbasens tidsålder, emedan en alldeles ny,
rent instrumental teknik uppstod med
ackords-instrumenten som grundval. Orgel el. klaver (i
början även luta) blevo sålunda oundgängliga
instrument i varje orkester. Då på detta sätt
mellan-stämmorna blevo mera oväsentliga, kom den
polyfona satsen mindre att framträda, och den
ho-mofona med skarpt markerad huvudmelodi blev
den främsta. Den ledande huvudstämman hade
alltsedan 1300-talet legat i mellanstämmorna.
Efter 1550 fick småningom den översta stämman
uppbära melodien. Härtill bidrog även den
konstmässiga solosången med instrumentalt
ackompanjemang, vilken odlades med allt större intresse
mot 1500-talets slut. Teatermusiken vann även
alltmer terräng, och 1600 kan anses vara
operans födelseår. Under 1600-talets förra hälft
blev operan den viktigaste musikaliska
konstformen. Cavalli och Cesti i Venedig voro omkr.
1650 de ledande mästarna. Den venetianska
stilen hade förberetts av Monteverdi. I Paris
uppstod på 1670-talet med Lully en självständig
fransk opera. Operans glanstid inföll mellan
1700 och 1750. Neapel, Rom och Venedig stodo
främst med Scarlatti, Lotti, Leo och Galuppi
som kompositörer. Lullys arbete för ett franskt
musikdrama fullföljdes av Rameau.
Kyrkomusiken odlades mestadels av operakompositörer, vilka
överförde den virtuosa solosången på de andliga
musikformerna oratorium och kantat. Den mera
självständiga protestantiska kyrkomusiken fick
sin främste representant i Schütz. Inom de
instrumentala stilarterna blev orgeln med S. Bach
och Händel huvudinstrumentet. Båda odlade även
den stora körstilen med orkester, Bach kantat och
passion, Händel oratorium.
Omkr. 1750 skedde en omvälvning i
musikstilen dels genom att generalbasen övergavs, dels
genom att den polyfona stämföringen ersattes
av temabearbetning som grundprincip.
Mannheimskolan med Stamitz var först den
ledande, sedan Wienskolan med Haydn, Mozart och
Beethoven. De nya konstformerna blevo symfoni,
konsert och sonat. Kammarmusiken
odlades med stor förkärlek över hela Europa men
företrädesvis i Tyskland. Den stora allvarliga
operan reformerades av Gluck, och Mozart förde
hans stil vidare. 1700-talets demokratiska
rörelser skapade en ny, mindre pompös operastil, opera
buffan, vilken med Mozarts ”Don Juan” (1787)
nådde sin höjdpunkt. Nationella operor i
samma anda som den italienska opera buffan blevo
i Frankrike opéra-comique och i Tyskland
Sing-spiel. Vid 1800-talets början intog Paris främsta
platsen inom den stora operan med tonsättarnamn
som Cherubini, Lesueur, Méhul och Spontini.
Romantikens tidsålder blev för m.
överallt en nydaningens tid. Främste
föregångaren blev Beethoven, som framför allt odlade de
stora instrumentala formerna symfoni, sonat,
stråkkvartett och konsert. Operans romantiker
i Tyskland blevo Weber, Marschner, Lortzing
och Nicolai. Den motsv. italienska operan
odlade solosången med stor vikt lagd vid
koloraturen. Rossini, Bellini och Donizetti voro tidens
främsta namn. I Frankrike fördes Spontinis
stora pompösa historiska opera vidare av
Meyer-beer och Halévy, den pikanta franska speloperan
av Auber. Instrumentalmusiken odlades mest i
Tyskland, där Schubert, Spohr, Mendelssohn och
Schumann utbildade symfoni, uvertyr och
stråkensemble. Inom de stora vokala formerna hade
Haydn omkr. 1800 med ”Skapelsen” och
”Årstiderna” omdanat oratoriet i begynnande
romantisk anda. Mendelssohn utvecklade stilen vidare.
Samtidigt utbildades en ny vokalstil av
världsligt innehåll med konsertstycket, som fick sin
pregnanta form genom Mendelssohn, Schumann
och Gade. Den romantiska skolan skapade
”Heden”, där Schubert, Loewe, Schumann och Franz
blevo de ledande mästarna.
Ett nytt genombrott i m. skedde på 1850-talet
med nyromantiska skolan, vilken
redan mellan 1830 och 1850 förberetts av Berlioz
i Frankrike. De främsta representanterna för
denna skola blevo Liszt och Wagner. Den
instrumentala riktningen med Liszt som ledare ville
skapa en poetisk musikform genom att tolka ett
litterärt innehåll i musikalisk form. ”Symfonisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
