Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musik - Musikens historia - Musiken i Sverige - Musikalier - Musikalisk - Musikaliska akademien i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
Musikalier—Musikaliska akademien
402
dikt” blev den främsta orkestrala stilarten, till
vilken sedan slöto sig rapsodien och
orkestersviten. Den vokala riktningen följde Wagner och
sökte framför allt dana en ny musikform vid
teatern, ”musikdramat”, där tyngdpunkten var
lagd på recitativet, orkestern målade de
psykologiska utvecklingsmomenten i handlingen och
ledmotiven voro ”talande” musikfraser. Den
instrumentala riktningen fick sina främsta
anhängare inom de nationella skolorna i Böhmen
och Ryssland, i det förra landet genom Smetana
och Dvorak, i det senare genom ungryska skolan,
där ”de fem” ledande mästarna blevo:
Balaki-rev, Borodin, Cui, Musorgskij och
Rimskij-Kor-sakov, till vilka sedan på 1880-talet slöt sig
Gla-zunov. I Tyskland blevo Liszts främsta lärjungar
Raff, Dräseke och H. Wolf. I Frankrike, där
Gounod och Thomas fortsatt den gamla
riktningen inom operan, anknöto C. Franck och
d’Indy samt med viss reservation även Saint-Saèns
till de tyska nyromantikerna. Wagner-skolan
fick sin främste representant i Frankrike i
Mas-senet och samtidigt med honom Reyer och Lalo
samt i viss mån Bizet. I Tyskland fick Wagner
trogna anhängare i Cornelius och Humperdinck.
Symfonikerna Bruckner och Mahler anslöto sig
formellt till nyromantikerna, särskilt till
Wagner, men under avvisande av den lisztska
programformen. De ledande namnen omkr. 1900 voro
i övrigt Schillings, Pfitzner och Richard Strauss.
Den gamla romantiska riktningen med front mot
Wagner-Liszt hade sina främsta representanter
under 1800-talets andra hälft i Brahms och Bruch.
Italien förhöll sig i början reserverat mot den
nya riktningen, och Verdi följde mera gammal
italiensk skola. Boito däremot anslöt sig mera
oförbehållsamt till Wagner, och även Verdi visade
sig i sina sista verk ej opåverkad av det tyska
musikdramat. — Protesten mot den tunga,
filosofiska Wagnerstilen kom på 1890-talet med
Mascagni, Leoncavallo och Puccini, vilka upptogo
verismen, i viss mening en motsvarighet till
”naturalismen” i litteraturen. De nya litterära
och konstnärliga riktningarna med impressionism,
expressionism och exotism upptogos inom m.
genom Debussy och den franska skolan. En
musikalisk ”prerafaelit” blev Reger, som anslöt sig
till Bach och den äldre polyfona skolan. De
nyaste riktningarna inom m. med a t o n a 1 i
s-m e n som medel ha sedan representerats av bl. a.
Schönberg och Hindemith i Tyskland, Cyril Scott
i England, Stravinskij, Honegger, Milhaud, F.
Schmitt i Frankrike samt Bartök i Ungern.
Musiken i Sverige har 1 sina huvuddrag följt
de olika riktningarna i utlandet. 1600-talets
främste kompositör var Gustaf Düben, som anslöt sig
till den nordtyska protestantiska skolan. Under
frihetstiden var Roman den främste med
huvudsaki. Händelbetonad skolning. Under gustavianska
tiden blevo Uttini, Naumann, Vogler och Kraus
de ledande, samtliga till börden utlänningar. Mera
svensk till kynnet blev Hæffner, som gjorde sin
främsta insats hos romantikerna i Uppsala.
Svenska romantiker inom m. blevo sedan Crusell, Geijer,
A.F. Lindblad och J. A. Josephson.
Manskvartet
tens främsta namn blevo O. Lindblad och
Wen-nerberg. De nya riktningarna med en viss
nyromantisk tendens representerades av Fr.
Ber-wald, Norman och Söderman. Skarpare
markerades den nya riktningen genom Sjögren, Hallén
och Stenhammar. Till den moderna tidens mera
betydande svenska namn höra: Alfvén, Atterberg,
Peterson-Berger och Rangström. Även flera
andra ha slutit sig till de nya skolorna på
kontinenten. — Norges främsta namn äro Grieg och
Sinding, Finlands Sibelius, Danmarks Gade, J. P.
E. Hartmann och C. Nielsen. — Litt.: ”Oxford
history of music” (6 bd, 1901—05, 2 :a uppl., 7
bd, 1929—34); ”Handbuch der
Musikwissen-schaft”, utg. av E. Bücken (1928—31) ; C.-A.
Moberg, ”Tonkonstens historia i Västerlandet” (2
bd, 1935) ; G. Jeanson och J. Rabe, ”M. genom
tiderna” (2 bd, 3 :e uppl. 1946).
Musikalier, nothäften, tryckta el. skrivna
notböcker.
Musikalisk, som tillhör musiken; som har
begåvning för musik; melodisk.
Musikaliska akademien i Stockholm
stiftades till tonkonstens befrämjande 1771
genom medlemmar av det litterära och musikaliska
sällskapet Utile dulci, främst P. Alströmer, A.
G. Leijonhufvud (förste preses i akad.) och
hovkapellmästaren F. Zellbell. Främsta uppgiften
skulle vara att grunda en undervisningsanstalt.
Medel härtill erhöllos till en början genom
konserter, men dessa upphörde snart, och endast
ett år (1772—73) kunde regelbunden
undervisning upprätthållas. 1796 upptogs läroanstalten
ånyo, nu med P. Frigel som ledare. Endast en
sångskola kunde upprätthållas en längre tid. 1813
skänkte dåv. kronprinsen 10,000 rdr för
undervisningens främjande, och läroanstaltens mål blev
nu att dana organister för rikets kyrkor. På
1840-talet utvidgades undervisningsverksamheten
betydligt och omfattade omkr. 1860 såväl
undervisning för musikplatser som för konstnärlig
verksamhet. 1864 antog läroanstalten namnet
”konservatorium”. Hertigen av Östergötland,
sedermera konung Oskar II, var preses vid akad.
1864—72, och under dessa år utvecklades en
livlig verksamhet till musikens förkovran.
Musikhistorien främjades genom föredrag över
tonkonstens stormän, svensk musik uppfördes vid
akad:s högtider. Stor omtanke visade akad.
utbildandet av goda regementsmusiker. En egen
byggnad vid Nybroviken, vilken fortfarande är
dess hemvist, dock utvidgad med ett
angränsande hus, erhöll akad. 1878. Till konservatoriet —
i samarbete med Kungl. teatern — hörde 1885—
88 en teaterskola och 1899—1913 en operaskola,
den senare återupptagen 1924, fr. o. m. 22/n 1940
kallad operaklassen. Vad undervisningen i övrigt
beträffar, ha i senare tid nya ämnen tillagts och
fordringarna skärpts. Konservatoriet kallas
numera i enl. med det nyaste regi, av 22/n 1940
Kungl. Musikhögskolan. Genom
donationer (främst Jenny Linds stipendiefond, c:a
150,000 kr, och Kristina Nilsson-fonden, 773,000
kr — den senare avsedd för sångundervisningens
främjande) har såväl M. som sedermera Musik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
