Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mussolini, Benito
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
419
Mussolini
420
Benito Mussolini.
Se även pl. vid Autograf.
i :a världskrigets utbrott inträdde en betydelsefull
förändring i M:s utveckling. Han påyrkade, att
Italien skulle deltaga i kriget på ententens sida,
uteslöts ur det socialistiska partiet och uppsatte
i nov. 1914 den interventionsivrande tidningen
Il Popolo d’Italia. I kriget deltog han från aug.
1915, befordrades 1916 till korpral men blev
febr. 1917 livsfarligt sårad av en exploderande
bombkastningsmaskin. I sin tidning framträdde
han som en av de främsta målsmännen för
kravet på en energisk krigföring. Några månader
efter krigets slut bildade M. 22 mars 1919 jämte
ett sjuttiotal vänner i Milano den första
fascist-gruppen; om denna rörelses mål och utveckling
se Fascism. Under M:s ledning — ”Ledaren”, il
Duce, blev den benämning fascisterna gåvo honom
— fick den fascistiska rörelsen aug. 1922
överhand över de med en samhällsvådlig
generalstrejk hotande kommunisterna, och genom
”marschen mot Rom” (okt. s. å.) vann han den
faktiska regeringsmakten, i det han 31 okt. av konungen
utsågs till konseljpresident. Om hans styrelse som
Italiens diktator se vidare Italien, sp. 249 ff.
Genom de 1926—29 beslutade
författningsändringarna legaliserades M:s diktatorsställning i
viktiga avseenden. I utrikespolitiskt avseende var
M:s mål att göra Italien till en verklig stormakt.
Det dröjde dock många år, innan M. vågade
allvarligt hota det bestående systemet. För hans
expansionssträvanden, som slutligen skulle binda
honom fast vid Hitlers politik och som skulle
leda till hans egen undergång, har utförligt
redo
gjorts i art. Italien, sp. 251 ff. Under de
motgångar Italien led under 2:a världskriget
förlorade M. återstoden av sin popularitet hos det
italienska folket, och hans ställning inom
fascist-partiet undergrävdes. Motståndare i partiet,
inom det högre militärbefälet och vid hovet
sam-mansvuro sig mot M. Efter de allierades
invasion på Sicilien i juli 1943 mognade
konspirationen. Fascismens stora råd, som icke hade varit
samlat sedan 1939, blev scenen för en kupp under
ledning av D. Grandi. Natten till 25/t genomdrevs
i rådet en resolution, som innebar, att M. skulle
återlämna sina befogenheter till kronan.
Diktatorn hade överrumplats vid det stormiga mötet.
Han var en slagen man, då han följ, dag
kallades till konungen, som förklarade, att
”konseljpresidenten” var entledigad och skulle efterträdas av
Badoglio. När M. efter avskedet från konungen
ämnade stiga in i sin väntande bil, greps han på
monarkens order av carabinieri, som förde bort
honom i en polisbil. Han internerades och
flyttades från plats till plats, enär man befarade, att
han skulle kunna undkomma. Farhågorna voro
välgrundade. M. befriades 12/s s. å. på Gran
Sasso av tyska fallskärmsj ägare under ledning av
S S-mannen O. Skorzeny. I det av tyskarna
besatta Norditalien blev M. chef för en
”republikansk-fascistisk” regering med säte i Salö vid
Gardasjön. Hans inflytande var mycket
begränsat. Tyskarna behandlade även de formellt M.
underställda delarna av Italien som ockuperat
land, och inom den nyfascistiska rörelsen
kämpade andra män om ledningen. Ett år senare var
M. en fysiskt och psykiskt bruten man, som
levde tillbakadraget i en villa vid Gardasjön. När
det tyska försvaret i n. Italien bröt samman i
april 1945, försökte M. att fly till Schweiz iförd
tysk uniform. Bilen med exdiktatorn och hans
sällskap upphanns 27/4 nära schweiziska gränsen
av kommunistiska partisaner. Efter en summarisk
rättegång inför en folkdomstol arkebuserades han
tills, m. sin älskarinna Clara Petacci 28/4 i
Giu-lino di Mezzegra vid Comosjön. M:s lik
jorda-des i en hemlig grav på Maggiorekyrkogården i
Milano.
M. ägde en magnetisk personlighet och kunde
vara fascinerande. Som revolutionär och
nationalistisk agitator och som maktutövare under
fascismens uppgångsperiod verkade han fängslande på
massorna. Han hade ett lidelsefullt maktbegär
och gränslös äregirighet. Under sina senare
diktatorsår nådde han en grad av självöverskattning,
som gränsade till storhetsvansinne, men han hade
icke de patologiska drag, som funnos hos Hitler.
M. var ännu långt upp i medelåldern fysiskt och
psykiskt sund. Bristen på idealitet, oförmågan att
tro på något annat än makt och handling, drev
M. till människoförakt. Han ringaktade den
italienska nationen, sedan han funnit, att han icke
kunde fostra den till ett soldatfolk, mäktigt
krigiska stordåd. M. misslyckades som statsman icke
minst därför, att han icke konsekvent beaktade,
att de medel han förfogade över voro
otillräckliga för den politik han ville föra. Satt på det
avgörande provet avslöjades han som en
oppor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
