Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Müller, Paul - Müller, Sophus - Müller, 1. Wilhelm - Müller (Muller), 2. Max
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
437
Müller
438
syntetiska medel mot skadeinsekter. Detta arbete
förde 1939 till framställning av ämnet
diklordi-fenyltriklormetan (DDT), vilket visade sig
ytterst verksamt mot olika leddjur, bl. a. insekter.
Det konstaterades senare, att DDT beskrivits
redan i ett arbete från
1874 men ej studerats
i fråga om sina
biologiska verkningar.
Under 2:a världskriget
använde man med stor
framgång DDT i
kampen mot människans
insektsburna
sjukdomar, bl. a. malaria och
fläcktyfus, och i
ef-terkrigsårens arbete
med sanering av
malariahärdar har DDT
varit ett av de
verksammaste medlen. För
sin upptäckt av DDT:s verkningar fick M. 1948
Nobelpriset i fysiologi och medicin.
Müller, Sophus Otto, dansk arkeolog (1846
—1934), blev 1878 assistent vid Det oldnordiske
museum, 1887 inspektör vid museet, 1892 dir. vid
Nationalmuseet, danska förhistoriska avd., samt
pensionerad 1921; 1881—1920 sekr. i
Oldskrifts-selskabet. Som museidirektör utvecklade M. ej
blott sitt eget museum till en av de bästa saml. i
Europa, utan han nedlade även ett energiskt
arbete på att organisera de talrika danska
lands-ortsmuseerna med arkeologiska saml. och lyckades
skapa en mycket omfattande fornminnesvård.
Under ett halvt sekel var M. det ledande namnet
inom dansk fornforskning. Hans verksamhet
spänner över alla områden inom hans fack;
framför allt har han fört bronsåldersforskningen
framåt. — I sin forskning var M. grundlig och
vidsynt. M:s gradualavh. ”Dyreornamentiken i
Norden” (1880) är ännu ett av de grundläggande
arbetena på detta område. I ”Aarböger for
nordisk oldkyndighed och historie” samt i serien
”Nordiske fortidsminder” publicerade M. de flesta
av sina vetenskapliga
avh., i den förra bl. a.
viktiga
undersökningar om bronsåldern
1891, 1909 och 1914,
om stenåldern 1898,
1913 och 1923, 1911
och 1912,
”Vendsyssel-Studier”, bebyggelsehistoriska studier, som
röj a den skicklige
fältarkeologen och
skarpsynte iakttagaren.
I 2 bd gav M. ut
ett stort
planschverk över fornsaker
från Danmark, ”Ordning af Danmarks oldsager”
(1888—95), ”Affaldsdynger fra stenalderen i
Danmark” tills, m. A. P. Madsen, C. Neergaard
m. fl. (1900), ”Urgeschichte Europas” (1905) och
praktverket ”Oldtidens kunst i Danmark” (3 bd,
1918—33). M:s framställningskonst i det
populärvetenskapliga arbetet ”Vor oldtid” (1897)
präglas av förmåga att levandegöra den tid han
skildrar.
Müller. 1) Wilhelm M., tysk författare
(1794—1827). Sedan M. deltagit i frihetskriget
mot Napoleon, vistades han en tid i Italien.
Resten av sitt liv tillbragte han som bibliotekarie
i Dessau. Hänförd av grekernas frihetskamp,
skrev han ”Lieder der Griechen” (5 h., 1821—
24), som jämte ”77 Gedichte... eines reisenden
Waldhornisten” (1821) gjorde hans namn berömt.
Bestående värde har M:s älskvärda vislyrik,
populär ej minst genom Schuberts tonsättningar.
M:s ”Gedichte” utgåvos i kritisk uppl. av J. T.
Hatfield 1906; ”Diary and letters” utgavs 1903
av P. S. Allen och J. T. Hatfield. — Litt: H.
Lohre, ”W. M. als Kritiker und Erzähler”
(1927).
2) Friedrich (Frederick) Max M.
(Muller), den föreg:s son, tysk-engelsk
språkforskare och religionshistoriker (1823—1900),
överflyttade 1847 till
England, där han av
Ostindiska kompaniet fått
i uppdrag att
föranstalta en uppl. av
”Rig-veda”. 1854—76 var
han prof, i Oxford.
M:s huvudarbete är
den stora uppl. av
”Rigveda” med
Saya-nas kommentar (6 bd,
1849—74; 2:a uppl., 4
bd, 1889—92), ett av
indologiens huvudverk;
härtill ansluter sig
uppl. av ”Rigveda-pra-
tiqakhya” (1869). Bland M:s indologiska
förf.-skap i övrigt märkas ”History of ancient
San-scrit literature” (1859) och ”India; what can it
teach us?” (1883) samt de indisk filosofi
avhandlande ”Vedanta philosophy” (1894) och ”The
six systems of Indian philosophy” (1899).
Märkligt och egenartat men föga djupgående var M:s
språkvetenskapliga förf.-skap. Mest bekant är
”Lectures on the Science of language” (2 ser.,
1861—64); av stor men ödesdiger betydelse för
språkvetenskapen blev ”The last results of the
researches respecting... the Turanian family of
languages” (i Chr. K. J. Bunsens ”Christianity
and mankind”, 3, 1854), varigenom
föreställningen om en vittomfattande, konturlös ”turansk”
språkfamilj skapades, vilken fortlevt ända fram
till vår tid. Slutl. må M. nämnas som
grund-läggare av serien ”The sacred books of the East”
(49 bd, 1879—94; register-bd 1910) samt som
utg. av ”Buddhist texts from Japan” (1881—
85). — Som religionshistoriker var M.
huvudrepresentanten för den s. k. naturmytologiska
skolan, som tolkade de polyteistiska religionernas
många gudar som huvudsaki. personifierade
naturföreteelser. Hans religionshistoriska teorier
blevo redan tidigt utsatta för stark kritik och det
är icke många av hans forskningsresultat, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
