Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Myriapoder, mångfotingar, tusenfotingar - Myrica - Myricaria - Myrina - Myriophyllum - Myristica - Myrkottar - Myrkrypning - Myrlejonsländor - Myrlilja - Myrmalm - Myrmecobius - Myrmecocystus - Myrmecodia - Myrmecophagidae - Myrmedonia - Myrmekit - Myrmekofila växter el. myrmekofyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
463
Myrica—Myrmekofila växter
464
utmynnar. De äro liksom dubbelfotingarna
nattdjur men i motsats till dem synnerligen smidiga
och snabba i sina rörelser. I Sverige finnas omkr.
20 arter, bland vilka märkas släktet Lithobius,
som har jämförelsevis kort kropp, bestående av
16 leder, släktet Geophilus (fam. Geophilidae),
som omfattar mycket smala och långsträckta
former med över 150 segment, samt Scolopendra.
Hit hör även Pauropoda, omfattande små blekt
vita djur, med 10 leder utom huvudet.
Myrica, bot., se Pors.
Myricäria, bot., se Tamäricaceae.
Myrina. 1) Forntida hamnstad i det
mindre-asiatiska kustlandet Eolis mellan Kyme och
Gry-neion. M:s akropol ligger på nuv. Epano Tepe
vid byn Kalabassary. Dess nekropol, utgrävd av
fransmän 1880—82, har gett rika fynd, särsk.
av eleganta terrakottafiguriner från hellenistisk
tid. — Litt.: E. Pottier och S. Reinach, ”La
né-cropole de M.” (2 bd, 1887). — 2) Forntida stad
på Lemnos.
Myriophy’llum [-f-], bot., se Vattenslinga.
Myri’stica, bot., se Muskotträd.
Myrkottar, Pholidöta, däggdjursordning, ofta
jämte bältor och jordsvin sammanförda till ordn.
Edentata och kännetecknade av
kroppsbetäckning-en. som utgöres av stora, platta hornfjäll, mellan
vilka enstaka hår finnas. Kroppen kan rullas ihop.
Svansen är lång, huvudet litet med lång nos,
benen korta, tårna väpnade med kraftiga
gräv-klor. Tänder saknas. Födan utgöres av myror
och termiter, som fångas med den långa,
masklika tungan, vilken hålles klibbig av sekretet från
de ofantligt stora spottkörtlarna. Magsäcken är
homklädd för födans sönderdelning. Alla gräva
skickligt och klättra även väl. Ett enda släkte,
Manis, finnes med utbredning i tropiska Afrika
och Sydasien. Långsvansade
myrkotten, M. tetradactyla, blir intill 1,3 m lång, varav
nära 2/s komma på svansen. Den finnes i
Väst-afrika. I s. och ö. Afrika finnes
stäppmyr-kotten, M. temmincki, med bredare svans, som
upptager hälften av den 1,5 m långa kroppen.
Den bebor jordhålor i stäpptrakter.
Pangoli-nen, M. javanica, i Främre Indien och på Cey-
Pangolin.
Myrlejonslända,
Myrmeleon
formicarius.
lon, blir 1,3 m lång, varav hälften kommer på
svansen.
Myrkrypning, med., se Parestesi.
Myrlejonsländor, Myrmeleo’ntidae, familj av
nätvingarna, som har korta, mot spetsen
klubb-likt förtjockade antenner, långsmala vingar med
tätmaskigt ribbnät. Larverna,
de s. k. myrlejonen, äro korta,
breda, klädda med
framåtrik-tade borsthår samt ha långa,
tånglika käkar. De leva i lös
sand, där de förfärdiga en rund,
trattformig fallgrop, i vars
botten de ligga nedgrävda och
livnära sig av smärre insekter,
som glida ned i gropen. I
Sverige finns släktet
Myrme-leon med arten M. formicarius,
vars glasklara, ofläckade
vingar ha 60—75 mm spännvidd.
Myrlilja, bot., se Liljeväxter.
Myrmalm, svart- el.
rostbruna, i form än av mindre
korn (”kantmalm”), än av
större, slaggliknande kakor
(”kak-malm”) uppträdande, orena
li-monitbildningar, som uppstått
nere i vattensjuk mark genom
utfällning ur uppstigande grundvatten.
Järnet härstammar ur de lösa jordlagren och
berggrunden, varur det löses av grundvattnet. I
de övre, av växtrötter genomdragna markskikten
utfälles järnet på grund av dessas rikedom på
syrgas och förekomsten av koagulerande
elektro-lyter. I t. ex. Sverige, där m. förekommer
särskilt i Småland, n. Svealand och Norrland, har
m. tidigare brukats som järnmalm.
Myrmeco’bius, zool., se Myr pungdjuret.
Myrmecocy’stus, zool., se Myror.
Myrmeco’dia, bot., se Myrmekofila växter.
Myrmecopha’gidae [-f-], zool., se Myrslokar.
Myrmedo’nia, zool., se Myrgäster.
Myrmekit [-k-], en i halvrunda el.
skorplik-nande partier förekommande mikropegmatisk
sam-manväxning av kvarts och plagioklas, vilka
uppträda på individer av kalifältspater i
djupbergarter och i kristalliniska skiffrar.
Myrmekofila växter el. myrmekofyter
(”myrvänliga”, av grek. my’rmex, myra, och
filos, vän; grek. fyto’n, växt), växter, i vilkas
ekologi myror anses spela en roll. Grundvalen
härför skulle vara, att växterna bjödo myrorna
mat och husrum, medan myrorna till gengäld
skyddade värdväxten mot andra fiender. På
växterna finnas antingen extraflorala nektarier el.
också boningar, s. k. myrmekodomatier, antingen
i ihåliga internodier (Cecropia, se d. o.) i
stamknölar el. i uppblåsta tornar (Acacia, se d. o.).
På Acacia-biadens spets finnas körtelbildningar,
som med begärlighet förtäras av myrorna.
Emellertid ha nyare undersökningar visat, att
hypoteserna om symbios mellan växter och myror ofta
äro mycket löst grundade. Så t. ex. uppfattas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
