- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 15. Mikael - Noma /
481-482

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mytologi - Inledning och grekisk-romersk mytologi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

481

Mytologi

482

urhistorien, som det gällde att befria från dess
irrationella beståndsdelar. Härigenom blev
grunden lagd till den mytförklaring, som kallas
euhemerism (se Euhemeros). Med
genealogiernas tillhjälp sökte man skapa en kronologi.
I klassisk tid utbyggde skalder myterna av
konstnärliga hänsyn. Även politiken spelade in.

Till m. räknas i allm. vidare ett annat stort
och synnerligen viktigt område av de religiösa
föreställningarna, gudapersonligheterna och
gudarnas verksamhetsområden. Dessa äro utbildade
inom kulten; ex. på någon gud, som står på
rent mytisk botten, äro sällsynta i grekisk
religion (t. ex. Eos) med undantag av
personifikationer. M. i denna omfattande betydelse är
världsskapelsens, gudarnas och deras avkomlingars
mytiska historia. Efter Kaos uppstår Ge (Gaia),
jorden, jämte andra kosmologiska principer, ss.
Eros (”kärleken”), Mörkret och luften, Natten
och Dagen. Ge framalstrar av sig själv Uranos
(”himmelen”) och Pontos (”havet”); dessutom
nämnes hon också som moder till åtskilliga
vidunderliga väsen, som göra uppror mot gudarna,
giganterna, Tyfon m. fl. Med Uranos föder hon
titanerna. Den yngste av dessa, Kronos, stympade
sin fader och intog hans plats som världshärskare,
men han rönte samma öde genom sin yngste son,
Zeus. Denne, som själv måste utstå en hård strid
med giganterna, delade herraväldet med sina
bröder; själv härskar han över himmeln,
Posei-don över havet, Hades-Pluton över underjorden;
Zeus’ gemål och gudarnas drottning är hans syster
Hera. En krets av tolv högsta gudar uppstod,
vartill bruka räknas Zeus, Hera, Poseidon,
De-meter, Hefaistos, Athena, Äpollon, Artemis, Ares,
Afrodite, Hermes och Hestia. Många gudar ha
blott lokal betydelse och förenas ofta med någon
av de stora så, att de nedsjunka till hans binamn
el. till en honom underordnad heros. De
underordnade gudomligheterna kunna bäst uppdelas
efter sina verkningsområden. Helios är solguden,
Selene mångudinnan, Eos morgonrodnaden,
stjärnbilderna äro mytiska gestalter, som förvandlats
till stjärnor, t. ex. Arkturos, Plejaderna och
Hya-derna. Vattnets gudomligheter äro i regel
avkom-lingar till Poseidon el. oftare titanen Okeanos,
t. ex. najader, nereider och tritoner. På jorden
själv höra de flesta gudarna hemma, även om
många blivit uppflyttade i Olympen; andra mera
folkliga ha ej nått dit. Artemis har blivit en
olympisk gudinna men jagar och dansar
fortfarande med sina nymfer i lundar och på berg.
Fruktbarhetsgudarna stå i en viss förbindelse med
underjorden, då grödan spirar upp ur jorden,
men under jordsgudar i egentlig mening äro de,
som tillhöra de dödas rike, framför allt Hades
och hans gemål Persefone. Mera sällan övergår
en av de många heroerna till gud, t. ex. Asklepios
och ibland Herakles. Vissa gudomligheter, som
beskydda andligt liv, ha utgått från
naturgudom-ligheter, ss. chariter och muser, andra äro
närmast personifikationer, t. ex. Mnemosyne, Dike,
så också ödets makter, Moira, Nemesis, Tyche.
Gruppen heroer står för sig; eg. äro de döda,
som fått kultisk betydelse. Mytiskt sett höra ock-

NF XV— 16

så till dem de mytologiska personligheter, som ej
äro gudar. De förnämsta mytkretsarna äro den
trojanska (Helenas bortrövande och striden om
Troja jämte de från Troja hemvändande
hjältarnas och Aeneas’ äventyr), den tebanska (de
Sju mot Tebe, Oidipus och hans ätt), den
argi-viska (Perseus’ och Pelops’ ättlingar, bl. a.
Aga-memnon och Orestes), argonauterna, den
kaly-donska jakten, Herakles- och Theseussagorna. —
Se vidare Grekisk religion och där anförd litt.

En romersk m. i egentlig mening
existerar icke. De äktromerska gudarna äro rent
praktiskt tänkta som verksamma i alla de ting,
varmed människan har att göra i livet. De grekiska
gudarna invandrade tidigt, Apollon redan före
konungatidens slut (omkr. 500 f. Kr.),
Diosku-rerna strax därefter. Sedan inträdde ett långt
stillestånd, tills med Roms ingripande i
världspolitiken fr. o. m. det första puniska kriget (264
—241 f. Kr.) dörrarna öppnades för den grekiska
kulturen. De romerska gudarna jämställdes med
grekiska och övertogo deras myter; innehållet
framför allt i konst och diktning är grekiskt,
medan statsreligionen kvarlevde i kulten och
officiellt. Jupiter betyder Zeus, Juno Hera,
Nep-tunus Poseidon, Saturnus Kronos, Mars Ares,
Diana Artemis, Minerva Athena, Ceres Demeter,
Venus Afrodite, Vulcanus Hefaistos, Mercurius
Hermes. Andra grekiska gudar bevarade
ungefärligen sina namn, Apollo, Castor och Pollux,
Aesculapius, Proserpina. De rent romerska
gudarna fingo med undantag av Vesta och Janus
en underordnad ställning, t. ex. Quirinus, Silvanus,
Faunus, Flora, Pomona, Terminus (”gränsen”),
Fides (”troheten”). Dylika gudar ha icke heller
några myter. Det fantasi- och mytfattiga Rom
lånade den grekiska m:s rika klädnad. T. o. m.
sagan om Roms grundläggning är hopflickad av
grekiska myter och, åtm. delvis, diktad av greker.

I Indiens religioner ha, liksom
annorstädes, myter av olika slag uppstått och knutits till
de olika gudamakter, som varit och äro de
särskilda religionsformernas kultföremål och
väsentliga innehåll. Den indiska religionen (b r a m
a-nismen och olika därur framgångna
riktningar, som man sammanfattar under det
gemensamma namnet hinduism) har i viss
mån hämtat sina gudagestalter från
naturmakternas värld. Ur uppfattningen av
naturkraftens verkningar uppväxer för en
primitiv åskådning nödvändigheten av
sinnebild-1 i g framställning. Agni, eldguden, U§as,
morgon-rodnadens gudinna, m. fl. äro rena
naturkonceptioner, men det är typiskt för dessa, att de icke
omkring sig samlat någon större krets av
myter. En annan direkt grundval för mytbildning
är den animistiska uppfattningen el., i
utbildad form, själskulten. Hos de lägre
folklagren fanns en utbredd och utbildad d
e-m o n k u 11, där demonen, som man tänkte sig
under djuriska och delvis mänskliga former, var
representant för de i naturföremålen
inneboende själsmakterna. Med dessa demonmakter
identifierades delvis de avlidnas själar. På grundvalen
av denna lära om sj älsväsendenas tillvaro även

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:20:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffo/0303.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free