Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
483
Mytologi
484
utanför den rent kroppsliga samt förnyade
fort-varo i andra existensformer utbildades den
indiska föreställningen om sj äl a v an dringen,
världs kretsloppet (samsära). — Den
andra huvudkällan för mytbildning i Indien har
varit kulten, offerriterna. I detta fall är myten
en, ofta poetisk, tolkning av kultförloppet,
sådant präster och kulturtraditionen tyda och
symbolisera offerriterna. Sådana myter förekomma
särskilt i de s. k. brähmana. Det mer el. mindre
filosofiskt färgade spekulerandet över en ärvd
kult och dess riter ledde ofta till skapandet och
konsoliderandet av gudagestalter med bestämt
verksamhetsområde. I analogisk anslutning till
en urgammal tendens att under olika
verksamhets-och naturområden tänka sig specialmakter,
-härskare, skapade man inom den specifikt bramanska
kulturkretsen en dylik makt under namn av
Brhaspati el. Brahmanaspati (”bönens herre”), så
tillvida analog med Prajäpati (”skapelsens
herre”), Annapati (”matens herre”), Västö spati
(”husets herre”) o. s. v. Vid sidan av Indra som
den egentlige hjälte- och krigsguden är
Brhaspati den prästerliga makten i härslaget. Han blir
därmed en mytisk hjälpare åt Indra vid
utförandet av dennes stordåd. De i bramanismen
framträdande mytbildningarna av olika slag utvidgas
och stegras ibland till det rent måttlösa inom
hinduismen. Stora berättelsekomplexer bildas, och
särskilt de stora eposen (Mahäbhärata och
Rä-mäyana) samt puränalitteraturen äro rika på
dylika mytbildningar. —• Även inom andra
sektformer leva de mytologiska motiven kvar men
oftast som förströelselitteratur. Inom buddismen,
som icke erkänner något högsta väsen, spela
gudarna (merendels under namnet de Trettiotre)
mera rollen av staffagefigurer. I allm. kan man
säga, att de gamla mytkomplexerna i senare tid
ombildats antingen till heroiska sagor el.
legender, i samma mån som de ursprungliga
gudaväsendena ombildats till h e r o e r el.
mänskliga heliga (profeter, präster och
sångare, eremiter, asketer o. s. v.). Denna
process har fortgått ifrån allra äldsta tider.
Germansk, särskilt nordisk m. De
viktigaste källorna för nordisk m. tillhöra den
forn-isländska litteraturen. Främst märkas
gudasång-erna i den poetiska Eddan, upptecknade på
1200-talet men diktade långt tidigare, huvudsaki.
under vikingatiden. Också skaldediktningen
innehåller mytologiskt stoff. Ättesagorna, som
bygga på muntlig tradition alltifrån
kolonisationsti-den, lämna värdefulla upplysningar om isländsk
folktro och gudsdyrkan. En sammanhängande
framställning av den nordiska gudaläran ger
Snorre Sturlasson i sin berömda Edda.
De gamla nordborna tänkte sig jorden som en
Midgård, omgiven av övernaturliga världar: Hels
dödsrike i n., jättevärlden i ö. Gudarna bo i
Asgård; de måste kämpa mot jättarna för att värja
sin och människornas värld. Föreställningen om
tillvaron som en kamp mellan de goda
livsmak-terna och de onda har fått ett annat uttryck i
myten om världsträdet Yggdrasil. Under dess
krona, vid Urds brunn, bo nornorna, som råda
över människornas och gudarnas öden. Gudarna
äro många, enl. Snorre tolv. Men av dessa ha
endast tre varit föremål för egentlig dyrkan:
Oden, Tor och Frej. Oden är den äldste och
främste, han är stridens gud och valkyriornas
herre. Men han är också skaldekonstens och
runornas gud, i besittning av mycken hemlig vishet.
Tor är ”Midgårds värnare”, i oavlåtlig strid med
jättar och troll. Frej råder för årsväxt och
fruktbarhet. Njord synes på Island ej ha spelat
någon större roll i folkets tro. Av övriga gudar
må nämnas Balder, Heimdal, Tyr, Ull, Vidar,
Höner. En egendomlig plats intager Loke, Odens
fosterbroder och Tors följeslagare men i
hemlighet gudarnas fiende och jättarnas vän. Han är
fader till vidundren Fenresulven, Midgårdsormen
och Hel. Bland asynjorna äro Frigg och Freja
de förnämsta; andra äro Idun, Nanna, Gerd,
Skade, Sigyn, Rind och Gefjon. Man dyrkade
även kvinnliga gudomsväsen, kallade diserna,
beskyddare av ättens och livets trivsel. Polyteismen
var sålunda utpräglad; men det var under
vikingatiden vanligt, att man valde en viss gud till
sin förtrogne (fulltrüi); så t. ex. dyrkade Egill
Skallagrimsson Oden. — Om världens uppkomst
funnos dunkla myter. Större intresse har man
hyst för frågan om världens slut, ”ragnarök”.
Enligt ”Vpluspa” bildar Balders oskyldiga död
en vändpunkt i världens öde. Det onda tar sedan
alltmera överhand, och undergången förebådas av
många tecken. Flera olika föreställningar ha
smält ihop i ragnaröksskildringen: solen skall
svartna el. slukas av en ulv, jorden skall sjunka
i havet, en fimbulvinter skall dräpa allt levande,
gudar och jättar skola tillintetgöra varandra i
en väldig kamp. Tanken på en förnyelse av
livet på en ny jord, där oskuld och lycka evigt
skola råda, finns blott i ”Vpluspa”. —
Eddakvä-denas och Snorres m. är strängt taget begränsad
till Island och till vikingatiden, hednatidens sista
period. Blott indirekt och i allmänna drag kan
den anses upplysande för andra nordiska länder
och för äldre tider.
En granskning av de litterära källorna för det
övriga Norden ger vid handen, att asaläran med
Oden som högste gud huvudsaki. har varit en
religion för vikingatidens hövdingar och deras
skalder. I den verkliga folktron ha Tor och
Frej spelat en större roll. I personnamnen står
Tor långt framför alla andra. I Uppsalatemplet
hade Tor hedersplatsen i mitten, och han ansågs
råda för väderlek och jordens gröda. Från
(Yngve-)Frej och Njord ledde den uppsvenska
kungaätten, Ynglingarna, sitt ursprung, och
Frej-kulten synes i jämförelsevis sen tid från Sverige
ha överförts till Norge. I ö. Sverige ha Frej och
Freja flerstädes dyrkats tillsammans på
närbelägna kultorter. Ett annat gudapar var Ull och
Njord, som i de östsvenska slättbyggderna ha
varit huvudgudar och här tydligen tillhöra ett
äldre religionsskikt än Oden, Tor och Frej.
Hos Snorre framstår Njord som en fiskets och
sjöfartens gud, och han härrör som sådan
säkerligen från Norges västkust. I ö. Sverige har
Njord däremot möjligen dyrkats som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
