Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
485
Mytologi
486
fruktbarhetens gudom. — De enskilda gudarnas
historia är f. ö. på många punkter oklar. Ingen
natursymbolik framträder i den nordiska
mytologien, gudarna äro personliga gestalter. Tor har
i den isländska litteraturen icke mycket kvar av
det naturmytiska underlaget, åskan. Loke är
kanske från början en eldvätte, Oden en trolldomsgud,
Njord, Frej och Freja bilda en särskild grupp,
vanerna. I myterna om vanakriget (”Vpluspa”,
Snorre) döljer sig en religionshistorisk motsats
mellan två kulter, vanernas och asarnas (Oden).
Njord är identisk med Nerthus, vars dyrkan hos
en del germanstammar i nuv. Slesvig Tacitus
(omkr. loo e. Kr.) skildrar. På två olika vägar
har denna ingveonska Nerthuskult invandrat till
Norden, dels till Norges västkust, dels till
svearnas huvudbygder kring Mälaren. Liksom Frej
för islänningarna framstod som Sviagoö,
”svearnas gud”, så är Oden Gautr, ”göten”, Gautatyr,
”götarnas gud”. Också bland goternas synes han
ha dyrkats som huvudgud och kungaättens
stamfader.
Källorna för de övriga germanernas m. äro
äldre men torftigare än de nordiska folkens.
Äldst äro uppgifter hos antika författare, särskilt
Caesar och Tacitus (”Germania”, 98 e. Kr.). På
stenar, som germanska soldater i den romerska
hären rest och tillägnat sina gudar, förekomma
en del mytologiska namn, till stor del mycket
svårtolkade. De germanska veckodagsnamnen äro
övers, av latinska och visa vilka germanska gudar,
som motsvara vissa latinska namn. Dies Martis
motsvarar tisdag (eng. tuesday), ”Tyrs dag”,
dies Mercurii onsdag (eng. wednesday), ”Odens
dag”, dies Jovis torsdag (ty. Donnerstag, eng.
thursday), ”Tors dag”, dies Veneris fredag (ty.
Freitag, eng. friday), ”Friggs dag”. Gemensamt
germanska gudar äro sålunda Wodan — Oden,
Thunor —■ Tor, Tiu — Tyr, Frija — Frigg.
Av dessa är Tyr äldst, en indoeuropeisk
him-melsgud, motsv. grekernas Zeus och romarnas
Ju-piter.
Baltisk m. Litauernas, letternas och
(forn)-preussarnas m. är föga känd. Deras förnämste
gud var Perkünas (slavernas Perun). En
mängd gudomliga väsen av, såvitt man kan se,
rent baltiskt ursprung dyrkades: Medeinè,
hargudinnan, Zvérinè, hundgudinnan, o. a.
Solen och stjärnorna, växt- och djurvärlden
intaga ett betydande rum i de baltiska folkens
gamla religion.
Slavisk m. Rätt sparsamma upplysningar
om slavernas m. finnas i de äldsta krönikorna,
främst Nestors och Kosmas’, samt hos grekiska
lärde och främmande historieskrivare, t. ex.
Thietmar av Merseburg och Adam av Bremen;
m. har även satt spår i folkdiktningen, seder och
bruk samt i språket. Den förnämste guden bland
östslaverna synes ha varit åskans gud, Perun.
Jämte denne nämna krönikorna även Volos,
trol. en boskapsgud, Dazjbog, solens el.
fruktbarhetens gud, Stribog, möjl. vindarnas och
köldens gud, m. fl. De västligaste slavernas mest
bekante gud var Svantevit, vars berömda
tempel på Rügen förstördes 1169, därjämte
Triglav i Stettin m. fl. De flesta slaver
synas ha dyrkat fädernas andar, vilka ofta
övergått till husgudar, tomtar (ry. domovoj). Bland
mindre gudomligheter må nämnas skogs- och
källnymfer (ry. rusalki) samt sydslavernas Vila
(bulg. Samovila, Samodiva), den senare utom
skogsjungfru även ett slags ödesgudinna.
Finsk m. De direkta källorna för
kunskapen om finnarnas forna religion äro mycket
ofullständiga och utgöras främst av en kortfattad
förteckning över tavasternas och karelernas gudar
och deras verksamhetsområden i företalet till M.
Agricolas övers, av Psaltaren (1551) samt några
besvärjelser m. m. i gamla rättsprotokoll.
De forna finnarnas världsuppfattning var
väsentligen animistisk, men tydliga spår skönjas
också av en ännu ursprungligare uppfattning, då
naturföremålen åtnjöto dyrkan som sådana, utan
personifiering och utan tanke på någon i dem
inneboende ande. Gudagestalterna synas ha varit
täml. formlösa, och om myterna har man föga
kännedom. I kulten hade offerpräster börjat
framträda men bildade ej något prästerskap.
Dessutom funnos spåmän och trollkarlar. Offren
framfördes i heliga lundar (hiisi) och vid heliga
stenar, lades i källor, kastades i vatten el. utgötos
på marken. Av gudabilder känner man blott få
spår. De dödas andar dyrkades på många sätt,
särskilt under Kekrifesten på hösten.
Många av finnarnas gudar ha visat sig
vara av främmande, framför allt skandinaviskt
ursprung, och blott en relativt liten del av dem
synes kvarstå som arv från en äldre finsk-ugrisk
tid. Från högre stående religioner har sålunda
förmodligen föreställningen om en högste gud
inkommit, men hans namn, Jumala, är inhemskt
och har från början möjl. avsett en himmelsgud.
Inhemsk är Ilmarinen el. Ilmari, luftens gud. Av
sol- och måndyrkan träffar man några få och
osäkra spår. Från skandinavernas Tor har
åskguden lånat vissa drag, även namnet Ukko,
gubben, och bl. a. blivit en åkerbruksgud;
esternas Tar, som de anropade i striden, kan
näppeligen höra hit. Litauernas åskgud Perkunas blev
finnarnas Perkele (nu djävulen) och slavernas
åskgud Perun finnarnas Piru (likaledes
djävulen). Åskgudens maka var Rauni, rönnen, med
skandinaviskt namn; detta träd var heligt liksom
Tors träd eken. — En inhemsk skogs- och
jaktgud var Tapio; andra skogs-demoner voro
Mie-likki, Nyyrikki (Agricolas Nyrckes, som ”gav
ekorrar ur skogen”), Liekkiö, irrblosset, som
enl. Agricola härskade över gräs, rötter och träd,
Hiisi (även helig lund) m. fl. Poetiska bildningar
äro Hongatar, furans genie, Katajatar, enens
ge-nie, m. fl. namn på -tar. Ett ställes, ett
naturföremåls el. en byggnads rå kallas Haltia, den
behärskande (eg. den hållande; ett nordiskt
lånord). Vattengudomlighet er voro Väinämöinen och
Veden emä, vattenmodern, samt Ahti. Ahtis
maka Vellamo är blott en poetisk omformning av
adjektivet vellova, böljande. Tursas el. Turisas
var en vattenjätte av skandinaviskt ursprung, en
”turs”. Vetehinen är en övers, av den ryska
vattendemonen Vodjanoj och Näkki den svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
