Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Måne (älv) - Månen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
499
Månen
500
Månens faser. De inre månbilderna visa, hur
motsvarande yttre månbilder te sig, sedda från jorden.
industriorten Rjukan: Fröystul, Vemork
(egentliga Rjukan) och Såheim (283 m ö. h.). M.
kallas ovanför Mösvatn K v e n n a samt mynnar
under namn av Skienselva i Skiensfjorden.
Månen (lat. lüna), astron. tecken C, jordens
måne el. drabant, den jorden närmaste av de
egentliga himlakropparna. Det mest påfallande
fenomenet i fråga om m. är dess skenbart olika
gestalter (faser) el. f a s v ä x 1 i n g a r. De
uppkomma därigenom, att m., som icke är
självlysande utan lyser med reflekterat solljus, under
sin rörelse omkring jorden kommer att vända
än den ljusa halvan mot oss och än den mörka
och däremellan delar av den ljusa och mörka
sidan. Den linje på månytan, som skiljer den
belysta och den mörka halvan, kallas t e r m i n
a-tor; på gr. av månytans ojämnheter framstår
den alltid ojämn. När m. från jorden sett står
i samma riktning som solen, i konjunktion,
vänder den sin mörka sida mot jorden och är
därför osynlig. Vi ha då n y m å n e. Då m. under
1 dygn rör sig c:a 130 från v. mot ö. i sin bana,
under det att solen på samma tid rör sig blott
c:a i°, avlägsnar sig m. varje dygn c:a 120 från
solen. 2 dygn efter nymåne (m:s ålder är då
2 dygn) ser man m. i v. strax efter solnedgången
som en smal skära, vändande sin konvexa sida
mot solen. Vid denna tidpunkt och ytterligare
några dagar kan man även se den övriga delen
av den mot jorden vända månytan, lysande i ett
svagt, askgrått ljus. Det askgrå ljuset
(”jordsken”) är från jorden reflekterat
solljus; vid nymåne vänder näml, jorden sin
belysta hälft mot månen. Då m. nått en ålder av
7,38 dygn, inträffar halvmåne, den h. halvan
av den mot jorden vända sidan är belyst. M. står
då 900 från solen (i kvadratur) och
befinner sig i första kvarteret. När åldern
vuxit till 14,77 dygn, inträffar fullmåne: hela
den belysta månytan är då vänd mot jorden, m.
befinner sig i opposition. M. börjar sedan
avtaga; vid en ålder av 22,15 dygn inträffar åter
halvmåne, det är nu den ö. hälften, som är
belyst; m. befinner sig i sista kvarteret.
Ny- och fullmåne kallas med ett gemensamt namn
s y z y g i e r. Tiden från nymåne till nymåne
kallas en lunation el. synodisk månad;
dess genomsnittliga längd är 29^ I2t 44™ 2^8. Den
synodiska månaden har spelat en viktig roll inom
kronologien. — Enär m. icke rör sig i samma
plan som jorden utan dess banplan bildar en
vinkel av drygt 50 mot ekliptikan (när m. står
på högsta höjden över ekliptikan, säges ett
luni-stitium äga rum), kommer det ej att inträffa
under varje omlopp, att jorden, solen och månen
komma i rät linje med varandra. När detta
däremot sker, inträffar förmörkelse. — M:s
rörelser äro synnerligen invecklade, och
beräkningen av månbanans element och på dessa
grundade måntabeller har utgjort ett av den
teoretiska astronomiens allra svåraste problem, till
vars lösning betydelsefulla bidrag lämnats av en
rad astronomer: Euler, Clairaut, d’Alembert,
Damoiseau, Plana, Hansen, Delaunay, Newcomb,
Brown m. fl. Huvudsvårigheten uppstår på grund
av den omständigheten, att den ellipsrörelse, som
skulle äga rum omkring jordens och m:s
gemensamma tyngdpunkt (vilken är belägen inom
jordkroppen), om jorden och m. vore de enda
kropparna i universum, modifieras så avsevärt på
grund av solens inverkan, att en rad av betydande
”störningar” el. avvikelser, av vilka en av de
mest kända är den redan av Ptolemaios upptäckta
evektionen, från ellipsrörelsen inträffa, så
att m:s bana ej ens tillnärmelsevis kan återgivas
med en ellips. Då det är av stor vikt, att m:s
läge kan bestämmas noggrant, och då inställning
på randen ej lämnar tillfredsställande resultat, har
man valt en liten krater, Moesting A, vars läge
kan noggrant inställas och vars position i
förhållande till månranden är noggrant känd. På grund
av den inbördes attraktionen mellan de tre
kropparna uppkommer också tidvattensfenomenet,
vilket består i att, på grund av m:s och solens olika
attraktion på olika närbelägna delar av
jordkroppen, två svallvågor uppstå, den ena på
jordens mot m. vända sida och den andra på den
motsatta, vilka vågor på grund av jordens
rotation röra sig runt jorden. Ett resultat av en
motsv. verkan från jordens och solens sida på m.,
under den tid dess massa ännu var plastisk, tror
man sig finna i den omständigheten, att m. har
bunden rotation, vilket innebär, att tiden
för rotation och omlopp omkring jorden
sammanfalla. Följden härav är, att m. ständigt vänder i
det allra närmaste samma sida mot jorden. Trots
den bundna rotationen kunna vi, visserligen ej
samtidigt, men vid olika tidpunkter, överblicka
sammanlagt 3/s av m:s hela yta, beroende på de
fenomen, som sammanfattas under namnet 1 i
fora t i o n. Då stora ojämnheter förefinnas i m:s
banrörelse, under det att rotationen är praktiskt
taget likformig, blir följden den, att banrörelse
och rotation ej hålla jämna steg med varandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
