Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Månen - Månförmörkelse - Mångbyggare - Mångfotingar - Mångfålla - Månggifte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501 Månförmörkelse—Månggifte 502
och således ibland något mer av m:s västra sida,
ibland något mer av dess östra vändes mot
jorden. Denna libration kallas optisk 1 i b r
a-tion i longitud och uppgår i max. till 7°9
åt vartdera hållet. Då dessutom m:s
rotations-axel ej står vinkelrätt mot månbanans plan
utan bildar en vinkel = 83° 20’ med detsamma,
kommer under halva omloppet mera av m:s n.
hälft att vara vänd mot jorden, under resten av
omloppet mera av dess s. hälft. Denna optiska
libration i latitud uppgår i max. till 6°7
åt vartdera hållet. Då observatören ej befinner
sig i jordens medelpunkt utan på dess yta och
deltager i jordens rotation, uppkommer en p
a-rallaktisk libration (max. i°). Dessa
tre librationer kallas tillsamman skenbar
libration, emedan de endast äro skenbara
svängningar hos m. Det existerar emellertid även
en verklig, om också obetydlig libration, den f
y-siska librationen, som uppkommer
därigenom, att månellipsoidens mot jorden riktade
längsta axel på gr. av den optiska librationen ibland
avviker åt ena, ibland åt andra hållet, men
jordens attraktion ständigt strävar att åter inrikta
axeln mot jordens medelpunkt. De noggranna
moderna parallaxmätningarna ha visat, att
medelavståndet är 60,27 jordraider el. omkr. 384,000
km. På grund av banans ellipticitet och
störningar från solen växlar avståndet mellan 357,000
km och 407,000 km. M. mäter i genomskärning
3,480 km. M:s dimensioner äro således 2/7 av
jordens, vilket innebär, att m:s yta är V13 av
jordens och volymen Vm. Undersökningarna ang.
m:s rörelser ha visat, att dess massa är Vsi av
jordens, varav följer, att m:s täthet är 0,6 av
jordens, vilket svarar mot en genomsnittlig spec.
v. av 3,8 hos månkroppen.
Den vetenskapliga beskrivningen av månytans
formationer, s e 1 e n o g r a f i e n, grundades av
J. Hevelius, som 1647 utgav den första verkliga
månkartan. Hevelius och Riccioli införde
den ännu använda nomenklaturen på
månformationerna. Senare utgåvo bl. a. J. H. Schröter
(1791), W. G. Lohrmann (1824), W. Beer och
J. H. Mädler (”Mappa selenographica”, 1834—
36) och J. F. J. Schmidt (”Charte der Gebirge
des Mondes”, 1878) månkartor, med åtföljande
beskrivande text. Dessa ha emellertid senare
överträffats av fotografiska månkartor, bland vilka
märkas ”Lick Observatory atlas of the moon”
(1896), L. Weineks ”Photographischer
Mondat-las” (1897—1901) samt framför allt den av M.
Loewy och P. Puiseux utg. ”Atlas
photographi-que de la lune” (1896—1910). Månformationerna
framträda vid gynnsam belysning med stor
tydlighet på gr. av den skarpa kontrasten mellan ljus
och skugga, som tillåter en noggrann mätning av
höjdskillnader; de högsta månbergen nå över
8,000 m över medelnivån. M:s s. hälft är
genomgående högland, den n. däremot övervägande
lågland. M:s berg bestå delvis av toppar och
bergskedjor, påminnande om bergen på jorden, efter
vilka de även fått namn, ss. Alperna,
Apenninerna, Kaukasus m. fl.; de flesta bergen äro
dock för m. karakteristiska ringformiga
bild
ningar, vanl. bestående av en cirkelrund vall,
omgärdande ett djupare liggande slättparti. De
största bildningarna av detta slag (diam. 75—
300 km) med vanl. oregelbunden, ofta
söndertrasad vall, kallas vallslätter.
Ringbergen ha mindre dimensioner (diam. 10—50 km),
deras regelbundna, cirkelrunda vall sluttar
långsamt utåt, mera lodrätt inåt bottnen, som oftast
sänker sig avsevärt under omgivningens nivå; i
mitten reser sig ofta ett el. flera centralberg, som
dock ej nå upp till vallens höjd. De minsta
bildningarna av detta slag (diam, upp till 10 km)
kallas kratrar, de allra minsta av dessa ha
knappast någon vall utan te sig blott som små,
halvklotformiga fördjupningar, k r a t e r g r
o-p a r; deras antal är mycket stort, över 40,000.
De största av de ringformiga bergen ha fått
namn efter berömda vetenskapsmän. De utbredda
mörka fläckarna kallas sedan gammalt för maria
(hav), de mindre för laci (sjöar), de halvmörka
för paludes (träsk); för mörka, från haven in
i det ljusare berglandet skjutande partier
användes beteckningen sinus (vik). Dessa beteckningar
äro i så måtto missvisande, som det ej finnes
något vatten på m., de mörka partierna äro
slätter. Bl. a. anmärkningsvärda bildningar äro
rämnorna, djupa, smala sprickor (högst 1
km breda), som kunna nå en längd av 500 km,
mest framträdande äro Hyginus- och
Ariadaeus-rämnorna; vidare dalarna, ss. Alp- och
Rhei-tadalarna. Vid fullmåne äro vid sidan av haven
de ljusa strålsystemen de mest
iögonenfallande bildningarna. De utstråla från några av
de största ringbergen i alla riktningar, förlöpa
ostörda över berg och dalar och kasta aldrig
spår av skugga; de äro varken upphöjningar el.
fördjupningar utan skilja sig blott genom sin
ljusare färg från omgivningen. Det största
strål-systemet utgår från ringberget Tycho, dess
längsta strålar äro c:a 2,000 km långa. Andra
strål-system utgå från Kepler, Copernicus m. fl.
ringberg. —• M. saknar atmosfär, vilket framgår bl. a.
därav, att då m. passerar förbi en stjärna,
försvinner denna tvärt vid månranden utan att först
försvagas; ej heller har vid sådant tillfälle
någon strålbrytning konstaterats. Ur de
spektro-skopiska undersökningarna av månljuset har även
framgått, att m. ej kan ha en atmosfär, vars
täthet uppgår till 0,001 av jordens; även rent
teoretiska betraktelser leda till samma resultat. På
gr. av frånvaron av en atmosfär äro
temp.-väx-lingarna på m. mycket starka. Fullmånens mitt
har en temp. av c:a + 120°, nattsidan c:a — 1600.
—• Av allt att döma är m. en öde slaggvärld,
utan luft, utan vatten, utan organiskt liv. — Litt.:
J. Nasmyth och J. Carpenter, ”The moon” (1874;
med efter månformationerna modellerade och
sedan fotograferade reliefer); N. V. E.
Nordenmark, ”M.” (1907); J. Franz, ”Der Mond”
(1912); W. Goodacre, ”The moon” (1931).
Månförmörkelse, astron., se Förmörkelse.
Mångbyggare, bot., se Linnés sexualsystem.
Mångfotingar, zool., se Myriapoder.
Mångfålla, dets. som bladmage, se Idisslare.
Månggifte, se Polygami.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
