Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mäntsälä - Mäntsäläupproret - Manttä - Mäntyharju - Mäntyluoto - Mäntynen, Jussi - Märg - Märgborrar - Märgel - Märgelgrav - Märgelskiffer - Märgkål - Märgling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
537
M äntsälä—M är glin g
538
Jussi Mäntynen: Älgar. Brons.
Mä’ntsälä, kommun i Nylands län, Finland,
n. v. om Helsingfors; 580 km2, 11,000 inv.,
finsk-taFnde.
Mä’ntsäläupproret, se Finland, sp. 470.
Mä’nttä, köping i Tavastehus län, Finland, 61
km2, 5,600 inv., finsktalande. M., som blev
köping 1948, har vuxit upp kring Mänttä bruk,
ägare G. A. Serlachius oy., c:a 1,000 arb.,
tillverkar bl. a. sulfitcellulosa, papper och
sulfitsprit.
Mä’ntyharju [-jo], kommun i S:t Michels
län, Finland, s. om staden S:t Michel; 972 km2,
10,000 inv.. finsktalande.
Mä’ntyluoto [-loåtå], staden Björneborgs
ut-hamn.
Mä’ntynen, Jussi, finländsk-svensk
bildhuggare (f. 1886), svensk medborgare 1951. Under
sin studietid vid Konstfören:s ritskola i
Helsingfors och för A. Sailo och Gallen-Kallela
anställdes M. först som preparator och senare som
konservator vid Zoologiska museet vid
Helsingfors univ. Med undantag av några porträtt har
M. endast utfört djurskulpturer, som samtidigt
präglas av en saklig kännedom om djurets
anatomi och av en stark inlevelse i dess sätt att
uppleva tillvaron. Bland skulpturer, placerade på
offentlig plats, må nämnas ”Älg” (1928, Viborg),
”Björn i myrstack” (1931, Helsingfors), ”Älg”
(1929, Helsingfors), ”Svangrupp” (1937,
Tammerfors), ”Moderskärlek, lodjur med ungar”
(s. å., framför Cranbrooks kpnstakad.),
”Tranor” (springbrunn, 1950, Lovisa). — Litt.:
”Djurskulpturer av J. M.”, red. av Ensio
Ris-lakki (1949).
Märg, Medu’lla. 1) (Anat.) Kroppens organ
äro ofta av olika byggnad i sina yttre och inre
delar, och man skiljer därför hos dem mellan
en bark och en m. Så talar man t. ex. om
njur-märg, stora och lilla hjärnans samt ryggmärgens
m., lymfkörtel- och binjurmärg. Beteckningen m.
har också öve-förts på inuti hårdare vävnader
inneslutna mjuxare sådana, t. ex. benmärg inuti
benen och ryggmärg inuti ryggraden.
2) (Bot.) Mittersta delen av en stam. M.
beslår av tunnväggiga parenkymceller cch är
därför av lös byggnad. Hos dikotyledoner och
barrträd är märgen utåt skarpt begränsad av de i en
cylinder anordnade kärlsträngarna. Hos
monoko tyledonerna däremot finnes ingen tydligt
avgränsad m., då ledningssträngarna ligga strödda
i stammen. I flesta fall förblir m. mycket smal
och är i äldre vedstammar omärklig. Hos en del
växter, t. ex. umbellater, försvinner den helt,
så att stammen blir ihålig.
3) (Kok.) Se Märgpipa.
Märgborrar, Myelo’phihts el. Blasto’phagus,
ett släkte barkborrar (se d. o.). De flyga upp
i fullt friska tallkronor och urholka där
skotten, så att dessa brytas av och falla till marken.
Genom modergångarna och larvgångarna
åstadkommes även stamskada. Två arter finnas,
större märgborren (M. piniperda) och
mindre märgborren (M. minor).
Större märgborren ynglar under tallbarken och
urholkar där en enkel, längsgående, 8—12 cm lång
modergång nedifrån uppåt. Äggfickorna äro 60
—100 st. I slutet av juli—början av aug.
kläckas den nya generationens m. och bege sig då
upp till tallarnas kronor för näringsgnag. Större
märgborren motarbetas genom att man aldrig
låter tallstammar kvarligga i skogen obarkade
under sommaren samt genom rationella
gallringar, varvid sjuka träd borttagas. Mindre
märgborren ynglar högre upp på stammen under den
tunna barken. Dess gångsystem utgöres av en
tvärställd, tvåarmad, i splintytan djupt inskuren
gång. Den bekämpas genom gallring av
angripna träd, som måste barkas, innan larverna
hunnit gå in i veden.
Märgel, berg- och jordarter, som innehålla
kalciumkarbonat i så stor mängd, att de kunna
användas som jordförbättringsmedel. Man talar
om 1 er mär ge 1, när de olösliga
beståndsdelarna äro leraktiga, och sandmärgel, när de
äro sandiga. I Sverige finnas märgelarter i alla
här förekommande geologiska formationer, men
huvudmängden finnes dock i kvartärbildningarna.
De kvartära jordarter, som företrädesvis
användas såsom m., äro moränmärgel, senglacial varvig
lera samt kalkgyttja ävensom snäckmärgel.
Märgelgrav, plats, där genom grävning el.
schaktning märgel blottats och upptages för
användning till jordbruksbehov.
Märgelskiffer, geol., se Lerskiffer.
Märgkål, se Fodermärgkål.
Märgling, inblandning av märgel (se d. o.) i
jord, är ett verksamt medel att höja dennas
fruktbarhet. Genom sin kalkhalt befordrar
märgel luckerheten hos kalkfattig, styv lera, förvitt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
