- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 15. Mikael - Noma /
593-594

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Namn - Namnchiffer - Namnlösa sällskapet (N. S.) - Namn och bygd - Namnrätt - Namnsedel - Namnskydd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

593

Namnchiffer—Namnskydd

594

Vid namnvalet gällde äldst som regel, att
barnets n. skulle bildas med element hämtade ur
faderns el. andra anhörigas n. Denna s. k. v
a-riationsprincip framträder mer el. mindre
klart i grekers och kelters namnskick och
framför allt i de germanska folkens n. alltifrån de
äldsta bevarade från vår tideräknings början.
Exempel från Norden, där principen framträder
fullt ledande ännu mot vikingatidens slut,
erbjuder bl. a. den danska kungaätten, vari på 500-talet
anträffas en Hrodgeir med sönerna Hrodrik och
Hrodmund och brorsonen Hrodulf. Delvis
samverkande med, delvis brytande mot
variations-regeln, uppträder under folkvandringstiden (och
även tidigare) bland kontinentens germaner, i
Britannien och i Norden en ny sed, den att låta
sonens n. begynna med samma bokstav som
faderns, allitterationsprincipen.
Småningom uppträder även bland germaner och
nordbor den nästan över hela jorden utbredda seden
att uppkalla barn med fränders n. Detta namnskick
grundar sig urspr. på föreställningen, att den
avlidnes själ med namnet överfördes på och
åter-föddes i den därmed uppkallade. Uppkallelseseden
fortlever, om också något uttunnad, ännu i våra
dagar. —• Flerstädes i Norden framträder även
en viss tendens att upptaga korta och
osammansatta n. Sådana möta redan i urnordisk tid (Jarl,
Hrafn m. fl.) och bli med tiden alltmera
nyttjade.

Nya tillskott i namnförrådet erhållas nu
förnämligast genom lån utifrån, som torde ha
börjat redan i förhistorisk tid. Främst märkes den
mängd n. av hebreiskt, grekiskt och latinskt
ursprung, apostlars, profeters o. a. bibliska
personers samt helgons n., som kristendomen för med
sig. Redan vid mitten av 1 ooo-talet träffas
namnet Johannes (Johan, Jon) på svenska runstenar,
något senare följa Petrus, Nicolaus, Benedictus,
Laurentius, Andreas m. fl., andra, som t. ex.
Jakob, Helena, Kristina, Margareta, Katarina,
möta tidigt inom konungaätten. Redan omkr.
1300 har ett flertal trängt djupt ned till folkets
breda lager. I senare tid få de ett starkt stöd i
almanackan — regelbundet utg. från 1600 —,
vars namnlängd ofta rådfrågats vid namnval
och genom sin starka konservatism (bruten först
genom förändringen fr. o. m. år 1901) hållit
dessa ”kristna” n:s användning vid makt. Vid
sin fortskridande naturalisering omstöpas de efter
inhemska ljudlagar: Nicolaus till Niclis, Nils;
Laurentius till Laurens, Lars; Benedictus till
Bendikt, Bengt; Katarina till Karin; Kristina till
Kirstin, Kerstin; Brigitta till Brit (t) a o. s. v.
Eller också uppkommo mer el. mindre starka
förkortningar som Lisa, Greta, Stina m. fl. — Den
starka inflyttningen av tyska (hanseatiska)
köpmän och hantverkare till svenska städer, vilken
från 1200-talets senare hälft fortgick hela
medeltiden igenom, förde med sig ett stort antal tyska
n., bland vilka som de vanligaste må nämnas
Albrekt, Bernhard, Henrik, Herman, Konrad och
Otto. Den starka franska smakriktningen på
1700-talet föranledde dels upptagandet av en mängd
franska n., särskilt kvinnonamn, så t. ex.
Charlot

te, Louise, dels förändring efter franskt mönster
av många tidigare inlånade, ss. Marie och Sophie.
Under 1800-talet kan flerstädes spåras en viss
förkärlek för n. av engelskt ursprung och snitt,
t. ex. mansnamn som Harry, Henry, och framför
allt John, kvinnonamn som Anny, Emmy, Mary
m. fl. Även bör erinras om de många
fornnordiska, särskilt isländska, n., som fördes i bruk
genom det intresse den litterära nordiska
renässansen väckt för den fornnordiska litteraturen.
Sådana n. äro Ej nar, Fritjof, Hjalmar, Alfhild,
Hildur o. s. v.

Seden att bära två n. förefanns visserligen
redan under kristendomens första tid i Norden,
då man vid sidan av sitt inhemska n. upptog ett
kristet — den är känd särskilt från Danmark
(från Sverige Anund Jakob) —, men denna sed
försvann småningom. Först omkr. 1600, och då
länge endast i de högre kretsarna, uppträder
bruket att bära mer än ett förnamn (dopnamn)
mera allmänt.

Se vidare Ortnamn och Släktnamn.

Litt.: M. F. Lundgren och E. Brate, ”Svenska
personnamn från medeltiden” (i ”Svenska
landsmål”, X:6, 1892—1934); A. Noreen, ”Något om
våra förnamn” (i ”Spridda studier”, 2, 1903); E.
Wessén, ”Nordiska namnstudier” (1927); E.
Tegnér, ”Om svenska familjenamn” (i ”Ur språkens
värld”, 3, 1930) ; B. Olsson, ”Svenskt lärt
namnskick” (1946); A. Janzén, ”Personnamn” (i
”Nordisk kultur”, 7, 1947).

Namnchiffer, sammanbundna initialbokstäver,
monogram.

Namnlösa sällskapet (N. S.), litterär
studentförening i Uppsala, stiftad av L. Dietrichson
1860. Till N. S. hörde ett par och tjugo personer,
bl. a. C. Snoilsky, E. Bäckström, C. D. af
Wir-sén, C. L. östergren, N. P. ödman, C. P.
Wik-ner, C. R. Nyblom och H. L. Forssell. N. S.
utgav två kalendrar, ”Sånger och berättelser af
Nio signaturer” (1863) och ”Sånger och
berättelser af Sju signaturer” (1865). ”Signaturernas”
program var måttfull realism och enkel form;
Runeberg stod som mönstret. 1867 upphörde
sällskapets egentliga verksamhet.

Namn och bygd, tidskrift för nordisk
ortnamnforskning, grundad 1913 av J. Sahlgren
(tills, m. A. Grape och O. Lundberg), som
alltjämt är dess utg. N. understödes av staten och
Kungl. Gustav Adolfs akad. för
folklivsforsk-ning och utkommer med 4 h. om året.

Namnrätt, se Släktnamn.

Namnsedel, en papperslapp, upptagande ett el.
flera personnamn. Rättslig betydelse har n. dels
vid val, dels i svenska tryckfrihetsprocessen.
Enligt äldre svenska Tr. O. ålåg det förf, till tryckt
skrift att tillställa boktryckaren en förseglad n.,
upptagande förf:s namn, hemvist m. m. Genom
företeende av n. undgick boktryckaren ansvar för
skriftens innehåll. Dylik n. avlämnades dock i
praxis mycket sällan, och åliggandet bortföll i
Tr. O. 1941.

Namnskydd, rättsskydd, varigenom
användningen av ett namn mer el. mindre uteslutande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:20:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffo/0369.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free