Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Napoleon I (fransmännens kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
607
Napoleon
608
régime sin näring. Revolutionen vann i honom en
deciderad anhängare, och han ingick i
jakobin-klubbens filial i Auxonne. Under långa
permissionstider 1791—92 samt 1793 verkade han på
Korsika för revolutionens idéer; då
motrevolu-tionen under Paolis ledning segrade 1793, tvangs
N. jämte sin familj fly till Frankrike. Personliga
förbindelser kommo honom att förena sitt öde
mer ”Bergets” män, vilka just nu voro mitt uppe
i kampen mot den andra invasionen och mot den
”federalistiska” resningen. I ”Supén i Beaucaire”
griper han till pennan för nationell samling kring
konventet. Vid Toulons återtagande från
engelsmännen visade den 25-årige artillerikaptenen
första gången lejonklon (dec. 1793) och lönades med
generalsvärdighet. N:s förbindelser med
Robes-pierre d. y. bragte honom vid thermidorkrisen i
fängelse. Han hade emellertid försänkningar
även inom den segrande gruppen och återfick
inom kort friheten. Bland hans beskyddare var
thermidoristen Barras, vilken kallade honom till
sin stabschef, när det gällde att nedslå roj
alisternas resningsförsök i huvudstaden 4—5 okt. 1795
(vendémiaireupproret). Genom att effektivt
utnyttja sitt överlägsna artilleri tillbakaslog N.
anfallet på Tuilerierna och räddade därigenom
republiken.
Efter vendémiaire var den unge generalen en
bemärkt person med inflytande hos direktoriet.
Han lyckades vinna den bländande
societetsda-men Josephine B e a uh a r nai s’ hand
(bröllopet stod 9 mars 1796). Då N. genom sin tidigare
tjänst vunnit insikt i det militära läget i n.
Italien, erhöll han i början av 1796 överbefälet på
denna front. Slag i slag följde nu en rad av
segrar, vilka uppenbarade Bonapartes
utomordentliga härförarsnille. Med stöd hos Norditaliens
borgerskap byggde han upp de nya italienska
republikerna, vilkas verklige styresman han blev.
Direktorerna började emellertid frukta hans
politiska maktställning, och efter freden i Campo
Formio 1797 skilde de honom från den italienska
armén. Den förödande varuoffensiven från
Englands sida tvang nu Frankrike till en kraftig
motstöt mot denna fiende. Så tillkom
Egypten-expedi-tionen 1798, som leddes av N. Sedan företaget
misslyckats, räddade sig denne 1799 över till
Frankrike. Han kom i rätta ögonblicket för att
erövra den politiska makten. I förbund med den
rutinerade konspiratören Sieyès, nu medlem av
direktoriet, störtade han genom b r u m a i r
e-kuppen, 9—10 nov. 1799, direktorialrepubliken.
Han lät utarbeta en ny författning,
”konstitutionen av år VIII”, som gjorde honom till
regeringschef för tio år med titeln förste konsul.
Kronan på verket sattes, när N., efter att genom
det lysande Marengofälttåget ha bragt
Österrike på knä, äntligen förmådde de sega britterna
till fred, i Amiens 1802. Ej blott fransmännen
utan alla jordens folk omjublade världsfredens
återställare, hyllade i honom ”århundradets
hjälte” och ”det nya seklets hopp”.
N:s följande bana blev emellertid en obeveklig
dementi på tidens ”upplysta” drömmar om
”världsrepublik” och ”nationernas förenta stater”. Hans
mål var visserligen universellt men ett cesariskt
imperium, genomträngt och behärskat av en enda
vilja. I Frankrike skapade han på den av
revolutionen nivellerade grunden ett mönster av
centraliserad administration (prefekterna) och enhetlig
rättskipning (Code Napoleon). Genom kon k
ordat et med den romerska stolen (1801) ville han
i det katolska prästerskapet skaffa ett säkert stöd
för sin makt.
Höjdpunkten av makt nådde N. efter
Tilsit-freden, 1807. Den snöpliga utgången av de
maritima företagen mot England undanskymdes av de
glänsande segrarna vid Austerlitz, 1805,
Jena-Auerstädt, 1806, och Friedland, 1807. Samtliga
stormakter på fastlandet måste underkasta sig
N :s blockadförklaring mot England.
Folkresningen i Spanien gav emellertid de besegrade
fast-landsmakterna hopp om revansch. Österrike
inledde aktionen med det olyckliga kriget 1809.
Katastrofen undgicks endast genom en intim allians
med N., bekräftad genom dennes giftermål med
kejsar Frans’ dotter Marie Louise (N. hade först
låtit upplösa sitt barnlösa äktenskap med
José-phine). — Härefter nådde det napoleonska
väldet genom nya annexioner sitt största omfång,
1810—11. Möjl. har N., efter konungens av Rom
födelse (1811), tänkt sig det efter Austerlitz
framträdande ”familjekejsardömet” ersatt med
en enhetlig organisation efter det romerska
imperiets mönster.
Genom sin oböjlighet i fråga om
kontinentalsystemet och sitt för tsar Alexander irriterande
intresse för polackerna framkallade N. det
ödesdigra kriget med Ryssland 1812. Det stort
anlagda men alltför forcerat genomförda tåget till
Moskva slutade med en fruktansvärd katastrof,
1812. Även följ, års fälttåg i Tyskland slutade
med ett fullständigt nederlag vid Leipzig okt.
1813. Ur stånd att hejda de numera ofantligt
överlägsna fiendernas marsch mot Paris, måste
N., sedan erbjudandet att lämna kronan åt
konungen av Rom avvisats, i Fontainebleau
underskriva abdikationsakten, som omfattade hela
hans ätt, 11 april 1814. Till underhåll fick han
ön Elba.
Schismen på Wienkongressen mellan
segrarmakterna jämte den bland soldater och bönder
rådande oviljan mot Bourbonerna lockade N. till
det oförvägna företaget att söka återvinna sitt
välde, ”de hundra dagarna” 1815, vilket efter
nederlaget vid Waterloo slutade med hans
depor-tering till ön S:t Helena i Atlantiska oceanen.
N:s aldrig vilande ande arbetade in i det sista
på planer att komma tillbaka. Genom att
framställa sig som martyr för 1789 års idéer
hoppades han vinna den liberala opinionen i England
och Frankrike. Själv fick han visserligen icke
skörda frukterna av sitt S:t Helenaverk, men
grunden lades till den alltjämt fortlevande
Na-poleonkulten. N. dog av magkräfta 5 maj 1821,
nära 52 år gammal. 1840 avhämtades stoftet från
S :t Helena på konung Ludvig Filips order och
(15 dec.) fick ett praktfullt vilorum i
Invaliddomen i Paris.
Trots alla skiftande meningar om N. och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
